Gå direkt till innehåll

Statsepizootologen kommenterar

Kartläggningen av mjältbrandsgravar klar

Kartläggningen av mjältbrandsförekomst i Sverige är nu klar. Majoriteten av gravarna är så gamla att de är ofarliga för djur och människor.

Gravar med levande sporer kan utgöra risk om betande djur får i sig bakterierna. Har du en fråga om mjältbrand titta först i Frågor och svar (FAQ) eller skriv din fråga eller kommentar här. Jag svarar mellan klockan 12–15 idag, den 8 maj. 

Läs mer om kartläggningen

Den 8 maj 2012 14:48 av: Tommy Jonsson

Undrar över gårdsnamn för grön prick i C-län. Ungefär mitten på den "sneda" östra sidan på sjön Yngaren.

Den 9 maj 2012 09:01 av: Marianne Elvander, statsepizootolog

På grund av osäkerhet exakt var mjältbrandsgravarna är lokaliserade så väljer vi att inte publicera gårdsnamn. En grön prick indikerar att det var mer än 70 år sen som det var ett fall av mjältbrand vilket betyder att sannolikheten att det skulle finnas levande sporer är nästintill obefintlig.

Mul- och klövsjuka i Egypten

På grund av det pågående utbrottet av mul- och klövsjuka i Egypten uppmanar Holländska statssekreteraren för jordbruk alla hemvändande Egyptenresenärer att inte ta med sig vare sig matprodukter, troféer eller andra föremål av djur eller djurhudar.

I Egypten förekommer mul- och klövsjuka av serotyperna A och O endemiskt och landet vaccinerar mot dessa. Men sedan cirka två veckor tillbaka har en ny serotyp, SAT-2,  snabbt spritt sig i 25 av landets 27 provinser (governorates) med stort antal sjuka och döda nötkreatur som följd.

Mul- och klövsjuka är ett mycket smittsamt virus som kan överföras inte bara mellan levande djur utan även med våra kläder och skor, djurprodukter som hudar, ull och kött (Storbritannien 2001) från  nötkreatur,  får, getter, kameler, hjortar samt tam och vildsvin.

Det är viktigt att du som besöker länder med utbrott av mul- och klövsjuka tänker på att troféer, trummor med djurhudar och andra djurprodukter kan föra med sig smittämnen som kan vara ett hot mot våra svenska djurs hälsa. Och för egen räkning självklar iakttar de rekommendationer som finns på till exempel Svenska djurhälsovårdens webbplats:

  • Den som besökt en utländsk gård eller på annat sätt kommit i kontakt med klövbärande djur, tex på en marknad, måste vänta 48 timmar innan besök i en svensk besättning. Det gäller även de som normalt arbetar med djuren.
  • Den som besökt en utländsk gård eller kommit i kontakt med klövbärande djur i ett område där mul- och klövsjuka förekommer måste vänta i 5 dygn innan besök i en svensk besättning. Det gäller även de som normalt arbetar med djuren.
  • Kläder som använts på en utländsk gård måste tvättas (helst 60°) och skor/stövlar rengöras och desinfekteras efter hemkomst. Detta gäller även om man besökt en gård med djur som går ute. Kläder som inte går att tvätta ska inte användas vid arbete/besök på gården. 
  • Matavfall får inte ges till grisar. Mul- och klövsjuka och svinpest kan spridas med smittat matavfall.
  • Besökare och anställd personal ska informeras om smittskyddsreglerna och matavfallsförbudet. För utländska besökare och utländsk personal rekommenderas att vårt intyg ”Visitors Certificate” fylls i.
  • Alla besättningar ska föra journal över besökare.

Smittrisker vid införsel av levande grisar

Bristen på smågrisar i Sverige har på senare tid väckt intresset för att föra in grisar från våra grannländer. Handel med levande djur medför alltid en smittrisk, särskilt om införseln sker från områden där det förekommer sjukdomar som vi inte har i Sverige eller som finns i betydligt lägre grad här.

PRRS (porcine reproductive and respiratory syndrome), salmonella och MRSA (meticillinresistenta Staphylococcus aureus) är exempel på problem där smittsituationen ser olika ut i Sverige jämfört med vissa av våra grannländer.

En infektion och kroppens svar på denna är en dynamisk process. Därför kan det förekomma, beroende på när ett enstaka prov är taget, att trots att djuret är infekterat så visar provet inte på infektion. Detta innebär att en omfattande och ofta upprepad provtagning krävs för att säkerställa att smitta inte förs in i landet vid införsel av levande djur. Isolering av djuren mellan provtagningarna är nödvändig för att minimera risken för nyinfektioner under provtagningstiden.

PRRS är en sjukdom som ger fortplantningsstörningar och luftvägssjukdom på grisar. Den har spridit sig till så gott som alla grisproducerande länder i världen sedan den upptäcktes i USA på 1980-talet. Några få länder i världen är fria från sjukdomen, däribland Sverige som framgångsrikt bekämpade ett utbrott av sjukdomen 2007. PRRS rankades nyligen i en FAO/OIE-rapport som den tredje mest betydelsefulla svinsjukdomen i världen.

Förekomsten av MRSA hos gris i Sverige har undersökts dels i slaktsvinsbesättningar och dels i avels- och gyltproducerande besättningar och 2010 påvisades MRSA vid ett enda tillfälle i en slaktsvinsbesättning . Vid efterföljande undersökningar har samtliga Sveriges livdjursproducerande grisbesättningar var fria från MRSA. I de länder där MRSA förekommer hos gris utgör det främst ett problem för alla de som arbetar med levande grisar. Inte minst genom problem vid kontakter med sjukvården.

Sverige har ett gott smittläge när det gäller salmonella hos gris och infektion konstateras endast i ett fåtal besättningar per år. Detta bidrar till att antalet fall av inhemsk salmonellasmitta hos människa också ligger på en låg nivå.

Nyttan av att föra in levande djur bör alltså vägas mot risken att oönskade smittämnen samtidigt tas in i landet, vilket kan leda till djurlidande och kostsamma produktionsstörningar.

Schmallenbergvirus – en nyupptäckt virusinfektion som drabbar nötkreatur och får

Under slutet av 2011 har ett för Europa nytt virus (Schmallenbergvirus) påträffats hos idisslare i Tyskland, Holland och Belgien.

Viruset är, precis som Bluetonguevirus, vektorburet, vilket innebär att det sprids via insekter.  De första symtomen på sjukdomen sågs under sommaren på mjölkkor i Nordrhein-Westfalen i Tyskland. Korna hade feber, allmänpåverkat tillstånd, upphörd foderlust och sänkt mjölkproduktion. Symtomen var övergående och det var inga dödsfall. En utredning påbörjades och ett flertal kända virus som Bluetongue, BVDV med flera kunde snart uteslutas. Med en ny PCR teknik hittades i november 2011 gensekvenser som visade att det är ett Orthobunyavirus (ett släkte inom Bunyaviridaefamiljen som förekommer i Asien, Afrika och Australien). Det nya viruset döptes till Schmallenberg efter namnet på den plats där det först påträffades.

Även i Holland rapporterades i augusti och september sjukdomsutbrott, med samma symtom, på ett 80-tal gårdar med nötkreatur. Ingen sjukdomsorsak fastställdes då. Flera månader efter de första observerade sjukdomsutbrotten rapporterades fall av missbildningar på framförallt lamm men även enstaka kalvar.  Lammen har varit fullgångna men dödfödda eller dött strax efter födelsen. Varierande grad av missbildningar i form av deformerade ben, vriden nacke (torticollis), vattenskalle eller avsaknad av hjärnsubstans har setts och stämmer med den typ av missbildning som det närbesläktade Akabaneviruset kan ge.

Holland införde den 20 december förra året anmälningsplikt av missbildade idisslare och vid årsskiftet hade 108 gårdar inkommit med rapporter (40 nötbesättningar, 67 fårbesättningar och en getbesättning). Undersökning av prover pågår men hitintills har endast missbildade lamm varit viruspositiva. Tyskland rapporterar om en viruspositiv, missbildad kalv.  Även i Belgien rapporterades samma typ av missbildningar på lamm under december och också där har Schmallenbergvirus påvisats.

Det är ett underligt sammanträffande att det var i dessa tre länder som Bluetongue serotyp-8 dök upp för första gången. Hur det introducerades är fortfarande okänt men det spreds vida omkring med svidknott. Även Schmallenbergvirus sprids troligtvis med bitande insekter typ svidknott. Hur det kommit till de nu aktuella länderna vet man idag inte och inte heller varför det uppträder i princip samtidigt på flera geografiskt skilda platser. Möjliga introduktioner som har nämnts är via flyttfåglar eller insekter transporterade i laster av bildäck.

Det är sannolikt att virus cirkulerat under den vektoraktiva säsongen i augusti- september då sjukdomsfall sågs på nötkreatur och att de dräktiga kor och får som infekterades då utvecklade fosterskador som ses först i sen dräktighet som missbildade, dödfödda eller svagt födda främst lamm och kalvar.

Virus smittar sannolikt endast genom insektsbett och inte från djur till djur. Eftersom svidknotten inte är aktiva under vinterhalvåret förväntas ingen ytterligare spridning förrän till våren. Inga rapporter om smitta till människa har kommit och ECDC säger att smitta till människa kan inte uteslutas men är osannolik.

Preliminära resultat från SVA:s kartläggning av gårdar spärrade för mjältbrand från 1916 och framåt

Genomgång av främst länskungörelser men även andra offentliga källor visar att från 1916 och till dags dato har cirka 3 100 gårdar varit spärrade på grund av djur som dött i mjältbrand.

Spärren varade i genomsnitt 10 dagar under vilken tid djuret grävdes ned och gården smittrenades. Fall av mjältbrand är ofta enstaka händelser, det vill säga en gård drabbas endast en gång, men det finns vissa län och områden med upprepade fall under en rad av år.

Det finns en osäkerhet kring var gårdar är geografiskt belägna då vissa gårdsnamn är vanligt förkommande i vissa socknar och det inte finns närmare detaljer om vilken gård der rör sig om. Därför kommer SVA:s projektredovisning att fokusera på i vilka områden som mjältbrand förkommit och där det då kan tänkas finnas mjältbrandsgravar. Några exakta platser kan inte redovisas eftersom det inte finns i materialet.

Det är viktigt att notera att bara för att en gård varit spärrad så säger det ingenting om var djuret grävts ner. Det kan ha varit på ett avlägset torrt ställe på gården, men även på en allmänning som kan ha använts av många gårdar med likande behov av att gräva ner djur. Alla historiska djurgravar är inte på grund av mjältbrand, det kan vara åsknedslag eller död av annan orsak som föranlett nedgrävning. I vissa fall under 1930 och 40-talen tog slakterier hand om destruktion av smittade djur och det finns således ingen grav.

Delredovisning

På grund av att SVA ålagts att lämna ut arbetsmaterial med gårdsnamn som tagits fram från historiska offentliga handlingar ges här en preliminär sammanställning av resultat för att belysa vår hantering av materialet.

Nedan ges en sammanställning av antal gårdar som haft mjältbrand 1916 och framåt.

Efter 1957 då Kungliga Veterinärstyrelsen (nuvarande Jordbruksverket) förbjöd import av benmjöl sjönk antalet mjältbrandsfall kraftigt i hela landet. Antal gårdar per län:

Stockholms stad 1
Stockholms län 74
Västerbottens län 117
Norrbottens län 37
Uppsala län 105
Södermanlands län 161
Östergötlands län 204
Jönköpings län 142
Kronobergs län 66
Kalmar län 356
Gotland 111
Blekinge 76
Kristianstad 192
Malmöhus 540
Halland 147
Gbg Bohuslän 38
Älvsborg 114
Skaraborg 240
Värmland 82
Örebro 155
Västmanland 36
Kopparberg 28
Gävleborg 37
Västernorrland 27
Jämtland 23

 

Källa: Lantmäteriet Gävle 2009, medgivande 2009/0830. Karta: SVA. Kartorna kommer att ingå i SVA:s rapport som kommer så snart analyser, plottning och utvärdering är klart.
Källa: Lantmäteriet Gävle 2009, medgivande 2009/0830. Karta: SVA. Kartorna kommer att ingå i SVA:s rapport som kommer så snart analyser, plottning och utvärdering är klart.

Arbete med att ta fram koordinater till gårdarna är ett tidsödande och svårt arbete som pågår. Här ges ett prov på de två länen där plottningen av gårdar är färdig. Utvärdering och analys är dock inte klara.

Bakgrund

Under mjältbrandsutbrotten i Halland 2008 och i Örebro 2011 har det varit av betydelse för utredningen att ha bakgrundsfakta om tidigare utbrott för att förstå vad som var smittkällan. Att ha historisk kunskap om områden i landet som varit drabbade är också viktig information i smittskyddsarbete och stöd vid misstanke om mjältbrand då djur dött utan synbar orsak. Det är även bra kunskap då marker planeras för naturbruk med betande djur eller vid större grävarbeten då det är viktigt att schaktmassor inte kommer i kontakt med gräsätande djur.

SVA har därför initierat en kartläggning av mjältbrandsgårdar ur historiska arkiv. Medel för arbetet har tilldelats från Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien, KSLA.

De flesta mjältbrandsgravar är helt ofarliga även om man gräver i dem. Smittsamma sporer kan bara finnas kvar i mjältbrandsgravarna idag om djuren grävdes ner utan att de regler som gällde för desinfektion följdes. Det fanns från 1800-talets slut bra instruktioner om hur nedgrävning och smittrening skulle gå till, men vi vet att råden inte alltid följdes. Idag kan främst gravar i fuktiga marker och där djuret inte brändes innehålla mjältbrandssporer som ännu är livskraftiga. 

Marianne Elvander, Statsepizootolog, SVA

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18
Om Bloggen

I Sverige finns en så kallad statsepizootolog, och den ska finnas på SVA. Statsepizootologen ansvarar för frågor rörande epizootier och andra allvarliga infektionssjukdomar hos djur. Här i bloggen "Statsepizootologen kommenterar" tar statsepizootologen upp aktuella ämnen då och då. För närvarande är Karl Ståhl tf. statsepizootolog på SVA.