Till startsidan för Statens veterinärmedicinska anstalt

Mykoplasmos hos fjäderfä

Mycoplasma är ett släkte med mycket små bakterier som sannolikt är relativt vanligt förekommande i hobbyflockar i Sverige. Det finns många olika mykoplasmaarter som kan smitta fjäderfän, men endast några av dessa orsakar sjukdom. I de fall mykoplasmabakterier är sjukdomsframkallande är förkylningssymtom vanligast men hälta, störningar i äggproduktionen och skalförändringar förekommer också.

  • Anmälningspliktig: Ja
  • Epizooti: Nej
  • Zoonos: Nej
+
Ordförklaring

Anmälningspliktig: Vissa djursjukdomar som kan smitta till djur eller människor är anmälningspliktiga även om de inte klassas som varken epizooti eller zoonos. Anmälningsplikten gäller främst veterinärer samt vid obduktions- eller laboratorieverksamhet. Sjukdomar som klassas som epizootier är alltid anmälningspliktiga. 

Epizooti: allmänfarliga djursjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa och som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors eller djurs hälsa eller medför stora ekonomiska förluster för samhället.  Vilka sjukdomar som klassas som epizootier styrs av epizootilagen. Man är skyldig att anmäla misstanke om epizooti.

Zoonos: Infektion som kan överföras mellan djur och människa, antingen genom direktkontakt eller indirekt via livsmedel, miljö (till exempel vatten och jord) eller via vektorer som myggor och fästingar.

Orsak

Sjukdomen mykoplasmos orsakas av infektion med mykoplasmabakterier som är mycket små och saknar cellvägg. I dagsläget finns drygt 20 kända mykoplasmaarter som har fåglar som värddjur. Den mykoplasmaart som är mest betydelsefull är M. gallisepticum. Andra exempel på sjukdomsframkallande arter hos fjäderfän är M. synoviae och M. meleagridis. I princip kan alla fjäderfäarter drabbas av mykoplasmos, men en specifik mykoplasmaart orsakar inte sjukdom hos alla fjäderfäarter. Ett sådant exempel är M. meleagridis som bara orsakar sjukdom hos kalkon.

Anmälningsplikt

Mykoplasmainfektion med arterna M. gallisepticum och M. meleagridis hos fjäderfän är anmälningspliktiga sjukdomar i Sverige. Anmälningsplikten är inte förenad med krav på aktiv sjukdomsbekämpning utan syftet är att bevaka antalet utbrott i Sverige. 

Förekomst

I Sverige kontrolleras alla kommersiella avelsflockar för värphöns, slaktkyckling och slaktkalkon avseende förekomst av antikroppar mot M. gallisepticum och M. meleagridis inom ramen  för Hönshälsokontrollprogrammet. Sedan länge är dessa flockar fria från sjukdomen i Sverige liksom i större delen av Europa. Mykoplasmos är även mycket sällsynt bland kommersiella värphöns och slaktfjäderfän (kycklingar och kalkoner) i Sverige. Däremot är mykoplasmos sannolikt relativt vanligt förekommande i hobbyflockar i Sverige.

Smittspridning

Mykoplasmabakterier kan spridas både direkt mellan fåglarna och indirekt. Sjukdomen sprids ofta långsamt mellan fåglarna i en flock och det kan därför dröja en tid efter smittotillfället innan sjukdomen ger sig tillkänna genom symtom eller går att påvisa genom slumpmässig provtagning (blodprov). Mykoplasmabakterier kan spridas med damm och droppar i luften över korta avstånd. Dessutom kan de spridas vertikalt, det vill säga från hönan till kycklingen via ägget.

Mykoplasmabakterier, inklusive M. gallisepticum, kan förekomma hos vilda fåglar men risken för smittspridning från vilda fåglar till fjäderfän i Sverige bedöms som låg. Smittan sprids sannolikt oftast genom handel med levande fjäderfän och avelsägg.

Symtom

Fåglar som smittats av M. gallisepticum visar ofta förkylningssymtom såsom snuva, svullna bihålor, ögoninflammation, hosta och andra symtom från luftvägarna. Följdinfektioner med andra bakterier är vanligt förekommande. Mycoplasma synoviae orsakar framför allt hälta och ledproblem, medan M. meleagridis orsakar luftsäcksinflammation, skelettproblem, sänkt tillväxt och låg kläckbarhet. Om vuxna höns infekteras med vissa mykoplasmaarter kan äggproduktionen minska och vissa stammar av arten M. synoviae kan orsaka äggskalsförändringar. I Sverige påvisas ofta även andra arter än dessa tre, ofta i kombination med andra smittämnen. Eftersom kunskapen är liten om dessa arter är det svårt att säga om mykoplasmabakterierna orsakar symtomen eller om de är ett bifynd.

Diagnostik

Diagnosen mykoplasmos kan ställas genom att mykoplasma påvisas i vävnadsprover som tagits från fåglar i samband med obduktion eller genom svabbprover från till exempel näsöppningarna från levande fåglar. Blodprov kan undersökas för att påvisa antikroppar mot vissa mykoplasmaarter (M. gallisepticum, M. synoviae och M. meleagridis).

Behandling och smittsanering

Mykoplasmabakterier är känsliga för vissa antibiotika men infektionen i flocken är som regel mycket svår att bli av med. Fåglarna tillfrisknar ofta efter en antibiotikabehandling men tyvärr finns smittämnet som regel kvar i flocken under lång tid och sjukdomen kan återkomma efter ett tag. Mykoplasmabakterier kan också överföras till avkomman via avelsägg även om man behandlar föräldrafåglarna med antibiotika.
Eftersom mykoplasmabakterier i regel dör efter några dagar utanför sitt värddjur (fågeln) är det möjligt att sanera hönshuset genom att helt tömma det på fåglar, rengöra och desinfektera och därefter sätta in smittfria fåglar. Mykoplasmabakterier är känsliga för de flesta vanliga desinfektionsmedel. Smittan kan däremot inte elimineras från en besättning genom att spara och kläcka avelsägg eftersom mykoplasmabakterierna kan spridas med ägg.

Hittade du informationen du sökte på den här sidan?

  • 5 Perfekt, jag hittade svaret på min fråga
  • 4
  • 3
  • 2
  • 1 Nej, inte alls