Till startsidan för Statens veterinärmedicinska anstalt

Urinvägskonkrement hos får

Urinvägskonkrement hos får är en metabolisk och oftast utfodringsbetingad sjukdom. Diagnosen är vanligast hos handjur och förekommer sporadiskt i Sverige. Vid koliksymtom och resultatlösa försök att urinera hos baggar kan urinvägskonkrement misstänkas. 

  • Anmälningspliktig: Nej
  • Epizooti: Nej
  • Zoonos: Nej
+
Ordförklaring

Anmälningspliktig: Vissa djursjukdomar som kan smitta till djur eller människor är anmälningspliktiga även om de inte klassas som varken epizooti eller zoonos. Anmälningsplikten gäller främst veterinärer samt vid obduktions- eller laboratorieverksamhet. Sjukdomar som klassas som epizootier är alltid anmälningspliktiga. 

Epizooti: allmänfarliga djursjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa och som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors eller djurs hälsa eller medför stora ekonomiska förluster för samhället.  Vilka sjukdomar som klassas som epizootier styrs av epizootilagen. Man är skyldig att anmäla misstanke om epizooti.

Zoonos: Infektion som kan överföras mellan djur och människa, antingen genom direktkontakt eller indirekt via livsmedel, miljö (till exempel vatten och jord) eller via vektorer som myggor och fästingar.

Andra namn: Urolithiasis; urinsten, njursten.

Förekomst

Urinvägskonkrement bestående av kalciumkarbonat (calcit) från får. (Klicka på bilden för ett större format.) Foto: Bengt Ekberg/SVA

Urinvägskonkrement förekommer sporadiskt i Sverige, men i vissa besättningar kan man få hopade fall. I en lammflock kan tio procent av bagglammen drabbas.

Under 1992-2015 inkom 42 urinvägskonkrement från får till SVA för kemisk analys. De flesta bestod av kiselsyra (15/42) eller kombinationer av kiselsyra och kalciumfosfat (apatit) (11/42), men även kiselsyra blandat med kalciumkarbonat (2/42). Ren kalciumkarbonat var relativt vanligt (11/42). Magnesiumammoniumfosfat (struvit) i ren form (2/42) och blandat med kalciumfosfat (1/42) förekom också.

Symtom

Främst handjur drabbas.
Rastlöshet, resultatlösa försök att urinera.
Slutar äta och dricka.
Tandgnissling, kolik, svullen buk, urinförgiftning, död.
Droppar av blodblandad urin i ullen runt förhuden.
Risk för ruptur av urinrör eller blåsa. Tillfällig lindring ses vid blåsruptur, men inom några timmar uppkommer urinförgiftning som leder till döden.

Prognosen är dålig när djuret visar symtom och djurskyddsaspekten är viktig.

Differentialdiagnoser

Obstruktioner i mag-tarmkanalen, urinvägsinfektion, inflammation/svullnad i förhud, navel eller underhud, bråck med mera.

Etiologi och patogenes

Predisponerande faktorer kan vara:
För liten vattenkonsumtion (dålig tillgång eller smak; abrupt avvänjning), växter med hög halt av kisel- eller oxalsyra, hög kraftfodergiva (¾), särskilt stor mängd fosfor och/eller fel Ca/P-kvot, pelleterat foder, kastrering, rasskillnader (texel).

Kemi:

Små stenar och grus bildas av salter som fälls ut i koncentrerad urin.

Kiselsyrastenar har samband med kiselsyreinnehållande växter på bete och i grovfoder. Påvisande av amorf kiselsyra kan både vara orsakat av ett lågt vattenintag och/eller kiselsyrehaltiga växter.

Uppbyggnad av kalciumkarbonatstenar är enligt senare forskning inte direkt beroende av kalciumintag, utan beror mera på balansen anjoner/katjoner, varvid kalium och salt spelar stor roll. Även klöver och oxalsyra i fodret kan bidra till kalciumkarbonatstenar. Höga halter av oxalsyra gör att kalcium lättare kan koncentreras i urinen. En del växter kan innehålla höga mängder oxalsyra. Väl kända är spenat, rabarber, vissa betor, svinmålla och svinamarant, sodaört, ängssyra och harsyra samt sockerbetsblad. Även aspergillus-mögel kan innehålla höga nivåer av oxalsyra. Till utseendet är ofta kalciumkarbonatstenarna runda och med en koppar- eller bronslyster.

Högt mineral- och fosforintag (spannmål eller spannmålsprodukter) anses öka risken för struvitgrus (magnesiumammoniumfosfat) och även apatitgrus (kalciumfosfat).

Anatomi:

Stenarna fastnar i två trånga passager i baggens tunna urinrör: dels i den s-formade kröken i bäckenhålan, dels i det maskformiga bihanget utanför penis. Tackor har vidare urinrör, vilket minskar risken för obstruerande urinsten.

Provtagning och diagnostik

Ställ baggen på torrt underlag några timmar och se om den kan urinera.
Stenar/grus kan ibland ses i maskformiga bihanget (när förhuden dras bakåt).
Bukpunktat: urin.
Kemisk analys av konkrement kan ge information om orsaken. 

Behandling och profylax

En fastställd diagnos hos ett enskilt djur innebär att fler djur i flocken är i riskzonen.

Åtgärder vid första fallet:
Se till att fåren dricker tillräckligt med vatten.
Ta bort kraftfodret.
Ge eventuellt 7-10 gram ammoniumklorid per 30 kilogram får och dag för att surgöra urinen.

Behandling är oftast utsiktslös och avlivning av djurskyddsskäl kan bli nödvändig.

Profylax är A och O.
Ge fri tillgång till vatten redan från första levnadsveckan. Se till att avvänjningen är varsam.
Ge fåren ett bra grovfoder.
Ge eventuellt foderkalk för att höja Ca/P-kvoten till minst två. Ge inte extra P eller Mg.
Eventuellt kan saltmängden i fodret ökas så att lammen blir törstigare.

Hittade du informationen du sökte på den här sidan?

  • 5 Perfekt, jag hittade svaret på min fråga
  • 4
  • 3
  • 2
  • 1 Nej, inte alls