Till startsidan för Statens veterinärmedicinska anstalt

Torskmask (Pseudoterranova decipiens)

Torskmasken är en rundmask, nematod, tillhörande familjen Anisakidae. Den har säl som huvudvärd och är alltså egentligen en sälmask. Den infekterar också fisk som då utgör mellanvärdar. I infekterad fisk påträffas masken i muskulaturen, fritt i bukhålan eller i organ som till exempel levern. Maskarna kan variera i färg från ljust gula till mörkt bruna. Parasiten kan bli fyra till sex cm lång och ett par millimeter tjock. Ofta ligger masken krökt i S-form i muskulaturen. Gamla och döda larver av parasiten inkapslas till en brun klump.

  • Anmälningspliktig: Nej
  • Epizooti: Nej
  • Zoonos: Ja
+
Ordförklaring

Anmälningspliktig: Vissa djursjukdomar som kan smitta till djur eller människor är anmälningspliktiga även om de inte klassas som varken epizooti eller zoonos. Anmälningsplikten gäller främst veterinärer samt vid obduktions- eller laboratorieverksamhet. Sjukdomar som klassas som epizootier är alltid anmälningspliktiga. 

Epizooti: allmänfarliga djursjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa och som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors eller djurs hälsa eller medför stora ekonomiska förluster för samhället.  Vilka sjukdomar som klassas som epizootier styrs av epizootilagen. Man är skyldig att anmäla misstanke om epizooti.

Zoonos: Infektion som kan överföras mellan djur och människa, antingen genom direktkontakt eller indirekt via livsmedel, miljö (till exempel vatten och jord) eller via vektorer som myggor och fästingar.

Förekomst

Sälmasken eller torskmasken kan infektera flera arter av fisk men hittas oftast i rötsimpa (Myoxocephalus scorpius) och i torsk (Gadus morhua), därav namnet. Pseudoterranova sp. förekommer globalt och har flera syskonarter i till exempel Atlanten. I svenska vatten förekommer den i Skagerack, Kattegatt, Öresund och Östersjön, men är vanligast runt Skånes och Blekinges kuster där man i undersökningar funnit den i 60 procent av torsken och 100 procent av rötsimporna. Masken kan hittas i alla delar av fiskfilén. I Södra Östersjön finns ett tydligt samband mellan antalet sälar och avståndet till en sälkoloni och graden av infektion i fisk. Längre norrut i Östersjön, runt Gotland, sjunker infektionsgraden till mindre än 10 procent och ytterligare längre norrut i Stockholms skärgård och Ålands hav finns masken knappt alls.

Ytterligare två arter i familjen Anisakidae finns i svenska vatten. Contracaecum osculatum saknar svenskt namn, men har också säl som huvudvärd. Den hittas dock inte i fiskköttet, utan på och i fiskens inälvor och är därför relativt okänd trots att den är vanlig i Östersjön. Anisakis simplex kallas spiralmask eller valmask, finns i mindre omfattning och enbart i Skagerack, Kattegatt och Öresund. Denna art har tandvalar, till exempel tumlare, som huvudvärd och är mycket vanlig längs Norges kust. Den hittas i huvudsak i bukköttet på fisken och är till exempel vanlig i makrill.

Symtom

Infekterade fiskar visar oftast inga symtom vid lindrig förekomst av larver, men vid en kraftigare infektion påverkas simförmåga samt allmän motståndskraft och hälsostatus. Alla nämnda maskar är potentiellt sjukdomsframkallande för människa om infekterad fisk inte har genomgått djupfrysning, upphettning eller hård insaltning innan konsumtion. Infektionen kan ge övergående magsmärtor, illamående eller kittlande upplevelser i hals. Det finns också risk för att utveckla allergi mot förekomst av larverna i fiskkött, även avdödade eller avlägsnade. Det mest uppenbara problemet med parasiterna för människan är dock estetiskt. Nematoder som hittas i fiskköttet gör att fisken ser oaptitlig ut. Det är främst sälmasken som orsakar detta problem eftersom larven ofta är mörk och kan bli upp till 5 cm lång, vilket gör masken väl synlig i fiskköttet. Spiralmasken är mindre, mer transparant och därmed svårare att upptäcka.

Etiologi och patogenes

Infektionsagens:

Pseudoterranova decipiens (Anisakis simplex, Contracaecum osculatum)

Infektionsport:

Via föda

Spridning i djuret:

I muskulatur, bukhåla och organ.

Smittvägar:

De vuxna maskarna parar sig i magen på slutvärden, det vill säga en säl eller tumlare. De befruktade äggen följer med avföringen ut i vattnet där en larv kläcks. Larven äts av djurplankton, så kallade kopepoder, som i sin tur äts av större djur. Vanligtvis går livscykeln via ytterligare ett ryggradslöst djur och en eller två fiskvärdar, innan de slutligen hamnar i det marina däggdjuret där de fortplantar sig sexuellt. Människan kan få i sig larver via intag av rå eller dåligt tillagad fisk.

Överlevnad:

Larverna kan inte utvecklas till vuxna och fortplanta sig hos människa. Överlevnaden av larver är därför tidsbegränsad men de kan ge symptom i ett par veckor.

Provtagning och diagnostik

Larverna kan ses med blotta ögat i fisken muskulatur. Hela filéer kan genomlysas på ljusbord varvid de flesta larverna syns. Artbestämning görs i mikroskop eller via molekylära metoder på laboratorium.

Behandling och profylax

För att undvika sjukdomssymtomen bör man undvika intag av rå fisk. Parasiten avdödas genom upphettning till minst 70 grader, antingen genom kokning eller stekning. Alternativt bör fisken frysas i minst två dygn eller längre. För mer information, se Livsmedelsverkets webbplats.

Hittade du informationen du sökte på den här sidan?

  • 5 Perfekt, jag hittade svaret på min fråga
  • 4
  • 3
  • 2
  • 1 Nej, inte alls