Till startsidan för Statens veterinärmedicinska anstalt

Mer om giftiga växter

I de flesta fall undviker hästar att äta giftiga växter, särskilt om det finns gott om bete eller skördat vallfoder tillgängligt. Vid brist på bete eller foder kan hästars benägenhet att äta av växter de normalt sett ratar dock vara större. Ibland kan yttre förhållanden påverka, till exempel snö som tynger ned grenar från buskar och träd och gör dem åtkomliga för djuren, eller nya hagar med ny typ av växtlighet som gör djuren nyfikna. Det finns också några växter som verkar vara beroendeframkallande (till exempel ekollon) och andra anses smaka bra och vara begärliga för hästar och andra djur (till exempel sprängört). 

Giftigheten hos samma växt kan variera för olika djurslag, grisar kan till exempel äta stora mängder ekollon och vissa kaninarter kan äta Belladonna utan att bli sjuka, trots att samma mängd av växten skulle orsaka dödsfall eller allvarlig sjukdom hos andra djurslag som häst och ko. Giftigheten kan också variera för olika delar av växten, olika botaniska utvecklingsstadier av växten, och ibland kan även sättet att konservera foder ha betydelse för giftigheten. Vissa växter är giftiga i färskt tillstånd men ofarliga i torkat eller ensilerat tillstånd, medan det för andra växter kan vara tvärtom. Vissa växter kan behålla sin giftighet vid torkning till hö eller ensilering men ändra smak och lukt, vilket kan innebära att djuren inte längre ratar dem. 

För att få en uppfattning om vad som växer i vallen och på betet bör man göra fältvandringar och inspektioner med regelbundna intervall. Ta gärna med en fältflora, så är det lättare att identifiera växter du inte känner igen på rak arm. Beten i anslutning till äldre trädgårdar, parker och lundar bör man vara extra noga med att inspektera när det gäller giftiga växter, då flera sådana växter kan finnas kvar i mer eller mindre förvildat tillstånd. Dessa växter finns oftast inte med i en vanlig flora då de inte är naturligt förekommande i Sverige, och information om växten och dess eventuella giftighet kan vara mycket begränsad. Gamla ängsmarker, sjöstränder, sanka betesmarker, ruderatmark och impediment är också miljöer som flera giftiga växter kan trivas i, och man bör därför inspektera sådana marker extra noga innan man släpper djur där. Hjälp med identifiering av misstänkta växter kan sökas hos till exempel botaniska trädgårdar, florister, botaniker, blomsteraffärer samt växtodlingsrådgivare. 

Vid minsta osäkerhet på giftigheten hos en växt, se till att hästar och andra djur inte kan komma åt den. Var noga med att inte ge hästarna trädgårdsavfall i form av avklippta grenar från häckar, buskar och träd eller liknande. Många växter är giftiga även då de vissnat eller torkat, vissa är till och med giftigare då än i färskt tillstånd. Det är inte ovanligt att orsaken till förgiftningsfall påträffas i sådant material som slängts in till djuren. 

Glöm inte bort att många av de giftiga växterna är skadliga även för människor. Var därför försiktig om du hanterar växtmaterial som Du misstänker är skadligt eller giftigt, använd skyddshandskar och var noga med att tvätta händer och hud som kommit i kontakt med växtmaterialet. Se till att uppgrävt eller bortsorterat växtmaterial inte är åtkomligt för hästar eller andra djur. I många fall oskadliggör man växterna genom att elda upp dem.

Var noga med att inte avlägsna fridlysta växter. En lista över fridlysta växter finns exempelvis på Naturvårdsverkets webbplats (pdf)

Hittade du informationen du sökte på den här sidan?

  • 5 Perfekt, jag hittade svaret på min fråga
  • 4
  • 3
  • 2
  • 1 Nej, inte alls