Till startsidan för Statens veterinärmedicinska anstalt

Magtarmparasiter hos nötkreatur-betessmitta

Förstagångsbetande nötkreatur kan drabbas av nedsatt tillväxt eller diarré på grund av magtarmparasiter som övervintrat på beten som använts av nötkreatur tidigare år. Kontroll av parasitstatus och betesplanering är viktiga förebyggande åtgärder.

  • Anmälningspliktig: Nej
  • Epizooti: Nej
  • Zoonos: Nej
+
Ordförklaring

Anmälningspliktig: Vissa djursjukdomar som kan smitta till djur eller människor är anmälningspliktiga även om de inte klassas som varken epizooti eller zoonos. Anmälningsplikten gäller främst veterinärer samt vid obduktions- eller laboratorieverksamhet. Sjukdomar som klassas som epizootier är alltid anmälningspliktiga. 

Epizooti: allmänfarliga djursjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa och som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors eller djurs hälsa eller medför stora ekonomiska förluster för samhället.  Vilka sjukdomar som klassas som epizootier styrs av epizootilagen. Man är skyldig att anmäla misstanke om epizooti.

Zoonos: Infektion som kan överföras mellan djur och människa, antingen genom direktkontakt eller indirekt via livsmedel, miljö (till exempel vatten och jord) eller via vektorer som myggor och fästingar.

Andra namn: inälvsparasiter, löpmagsmask, tunntarmsmask

Förekomst

De i Sverige viktigaste magtarmparasiterna är nematoderna Ostertagia ostertagi (löpmagsmask) och Cooperia oncophora (tunntarmsmask) samt koccidier av släktet Eimeria spp. Information om koccidios ges på separat sida. Nedanstående text omfattar endast nematodinfektioner.

Det är främst förstagångsbetande nötkreatur som släppts på smittat bete som drabbas. Exponering för parasiterna leder till immunitet hos äldre djur. Vuxna friska djur kan vara bärare av parasiterna och smitta betet. Ofta förekommer infektion med både O. ostertagi och C. oncophora.

Om djuren smittas sent på säsongen kan larverna gå i dvala i löpmagsslemhinnan och om de reaktiveras under stallperioden kan de orsaka hämmad tillväxt hos djuren och leda till så kallad vinterostertagios.

Symtom

Varierande morbiditet och låg mortalitet. Graden av symtom beror på smittrycket. De vanligaste tecknen på parasitinfektion är nedsatt tillväxt. Om smittrycket är högt kan dock djuren visa kliniska tecken på sjukdom som diarré, viktminskning och/eller nedsatt allmäntillstånd.

Differentialdiagnoser

Beteskoccidios, diarré av annan infektiös orsak, underutfodring, bristsjukdomar.

Etiologi och patogenes

Infektionsagens:

Främst Ostertagia ostertagi och Cooperia oncophora

Infektionsport:

Oral.

Spridning i djuret:

Infektiösa larver (L3) tas upp via betet, larverna vandrar till sitt predilektionsställe (löpmage eller tunntarm) där larverna genomgår fler utvecklingsstadier (L4, L5) innan de blir adulta maskar som producerar ägg vilka utsöndras via avföringen

Smittvägar:

Via intag av infekterat bete. Parasitägg som hamnat på betet utvecklas och det första larvstadiet (L1) kläcks och utvecklas vidare (L2, L3) i dyngmockan. Beroende på hur varmt det är tar utvecklingen till L3 olika lång tid. Därefter migrerar L3-larverna ut i omgivande gräs. För detta behövs fuktiga förhållanden. Efter häftiga regn kan det ske en massiv spridning av smittfarliga larver.

Överlevnad:

Ägg och L3-stadiet tål kyla och kan övervintra på betet. Utvecklingen på bete beror av temperatur och fuktighet. Utvecklingen är sämre vid temperatur <6° C och >32° C. Parasiterna är känsliga för torka.
Överlevnad i djuret – se prepatenstid.

Prepatenstid:

Från intag av L3-larver till äggutskiljning tar ca tre veckor för båda parasitarterna. Utvecklingen i djuret kan under speciella förhållanden (främst vid infektion sent på säsongen) stanna av under flera månader varför övervintring i djuret är möjligt.

Inkubationstid:

Beror på infektionsdosen. Vid kraftiga infektioner med O. ostertagia, liksom vid vinterostertagios, kan symtom uppstå innan ägg börjar utskiljas.

Immunitet:

Oexponerade djur har ingen immunitet. Denna utvecklas successivt efter upprepade infektioner.

Provtagning och diagnostik

Träckprov: För kontroll av parasitstatus hos förstagångsbetande kalvar tas träckprov lämpligen när de betat cirka fyra veckor om permanenta beten används. För att få en uppfattning om smittrycket och parasitstatus hos djuren är det viktigt att prov tas från flera individer (fyra till sex stycken).

Kalvar som diar under första delen av sommaren provtas lämpligen under senare halvan av sommaren eller tidig höst.

Obduktion.

Profylax och behandling

Parasitproblem bör förebyggas genom användning av parasitfria beten till förstagångsbetande djur. Parasitfria beten är beten som inte betats av nötkreatur under en betessäsong plus vintern före och efter. Om inte parasitfritt bete kan erbjudas är det bättre att kalvarna betar där vuxna djur betat tidigare än där kalvar tidigare gått. Exempel på åtgärder för att minska smittrycket är sen betessläppning, växelbete med andra djurslag samt flytt av djuren till parasitfritt bete efter midsommar och/eller efter avmaskning.

Profylaktisk avmaskning (oftast cirka tre veckor efter betessläpp) syftar till att reducera smittrycket då djuren går på permanenta beten med förmodat högt smittryck. Sådan avmaskning är inte tillåten i ekologiska besättningar.

Djur i god kondition, det vill säga djur som fått tillräckligt med foder inklusive mineraler, klarar sig bättre mot parasiter både på stall och bete.

Vid parasitär sjukdom avmaskas djuren med lämpligt anthelmintikum. 

Hittade du informationen du sökte på den här sidan?

  • 5 Perfekt, jag hittade svaret på min fråga
  • 4
  • 3
  • 2
  • 1 Nej, inte alls