Till startsidan för Statens veterinärmedicinska anstalt

Historiska mjältbrandsutbrott och gravar i Sverige

2011-10-21 av:
Statsepizootologen

Under arton- och nittonhundratalet var mjältbrand en förhållandevis vanlig orsak till plötsliga dödsfall på främst nötkreatur men även svin, hästar, får och getter. Eftersom mjältbrandsbakterierna i kontakt med luft bildar mycket motståndskraftiga sporer var det gammal hävd att döda djur skulle provtas på plats, men att de absolut inte skulle öppnas eller flyttas för att minska risken för spridning av de motståndskraftiga sporerna. Djuren grävdes därför ofta ner i nära anslutning till gården där de dött. I gamla arkiv finns tyvärr ingen förteckning över exakt var dessa gravar är belägna, utan endast en förteckning av spärrade gårdar eller socken där gården var belägen.

I en skrift av regementsveterinär Florén från 1917 finns noggrann beskrivning hur nedgrävning skulle ske för att undvika sporbildning och i de fall instruktionerna följdes är risken liten att det ska  finnas någon kvarvarande sporsmitta. Men han poängterar att i de enstaka fall djuren grävdes ner i sanka marker och till råga på allt även flåddes innan så kan man räkna med att sporer finns kvar. Detta var fallet med den grav som oavsiktligt öppnades på ett bete i närheten av Kvismare kanal 2011 då ett dike breddades och begravda sporer flöt upp i vattnet som djuren drack av.

Mjältbrandsgravar finns i hela landet, från norr till söder, och den kartläggning som pågår vid SVA har som mål att genom att söka information i gamla arkiv och sedan analysera denna information geografiskt se om det finns områden med stor anhopning av gamla mjältbrandsutbrott. En sådan kunskap är till stöd för epizootologerna på SVA i bedömning om det finns skäl att misstänka mjältbrand vid hastiga dödsfall av oklar orsak. En snabb misstanke och snabb diagnos förhindrar både att djuret sprider smitta i omgivningen och människor kommer i onödig kontakt med djuret eller dess kroppsvätskor.

Det kan också vara värdefull information vid grävarbeten; i områden där det förekommit många utbrott kan det vara bra att lokalt försöka ta reda på om det finns mer detaljerad kunskap om var gravarna är placerade innan man utför grävarbeten i betesmark. Om möjligt vill man undvika att gräva i gamla gravar eftersom de kan utgöra en smittkälla för betande djur.

Projektet att kartlägga gamla mjältbrandsutbrott pågår fortfarande. Information har sökts i gamla arkiv och de insamlade uppgifterna ska nu bearbetas och de gårdar som varit spärrade på grund av mjältbrand (strax under 2500) ska koordinatsättas och plottas på karta. Resultatet av detta arbete förväntas bli klart under våren 2012 och kommer att läggas ut på SVA:s webbplats.

Hur farlig är då en mjältbrandsgrav? Marken ovanför en orörd grav inte är farlig vare sig för människor eller djur. Men om man gräver i en grav och sporer kommer upp till ytan så är det risk att gräsätande djur som kommer i kontakt med sporerna insjuknar och dör. Människor blir inte lika lätt infekterade av mjältbrand som idisslare och det finns i litteraturen inga fall beskrivna där jordsmitta orsakat sjukdom hos människa.

Marianne Elvander, Statsepizootolog, SVA

Taggar: