Epizootisjukdomar

Misstanke om epizootisjukdom ska genast anmälas till veterinär

Du som djurägare – eller om du sköter någon annans djur – är skyldig att genast kontakta veterinär om du misstänker att djuren drabbats av epizootisjukdom.

Om du inte får tag på din ordinarie veterinär, ring närmaste jourhavande veterinär. 

Under tiden ska du som djurägare eller du som sköter annans djur göra vad du kan för att förhindra smittspridning.

Motverka smittspridning

Beroende på vilken sjukdom som du misstänker kan olika åtgärder vidtas för att förhindra att smitta sprids . Generellt ska man göra vad man kan för att undvika att de sjuka djuren och gruppen av djur som de tillhör har kontakt med andra djur. Det gäller både direkta kontakter (djur till djur) och indirekta kontakter t.ex. smitta via gödsel, redskap, fordon och personer som kan ha kontaminerats av de sjuka djuren.

Anmälnings- och undersökningsplikt för veterinärer – SVA ger stöd

Om du som veterinär misstänker epizootisk sjukdom, är du skyldig att omedelbart göra en utredning så att epizootisjukdom kan fastställas eller uteslutas. Detta gäller oavsett om misstanken uppstått genom kontakt med djurägare, vid klinisk undersökning, vid post mortem-fynd, genom ett provsvar från utländskt laboratorium, eller på annat sätt.

Som veterinär kan du dygnet runt kontakta SVA:s epizootijour (dagtid) och Tjänsteman i beredskap (TiB) (kvällar och helger) för att diskutera misstanken och relevanta undersökningar, kompletterande anamnestiska frågor till djurägaren, smittskydd, eventuell provtagning m.m.. Ibland innebär ett sådant samtal att misstanken kan avfärdas utan fortsatt undersökning. Inför en eventuell provtagning ska epizootijouren/TiB på SVA alltid kontaktas för optimal och säker provtagning. SVA behöver också veta när proverna kommer så att analys kan ske så snabbt som situationen kräver.

Du som veterinär ska även skyndsamt anmäla misstanken till Jordbruksverket och Länsstyrelsen.

Skyldighet att anmäla och undersöka gäller oavsett tjänstebefattning eller om man är i tjänst eller inte (rent praktiskt kan Jordbruksverket dock förordna en annan veterinär att ta över undersökningen, t.ex. om du själv inte är i tjänst).

Anmälningsskyldigheten gäller även den som är ansvarig för ett laboratorium – även om denne inte är veterinär.

Spärrförklaring

För att motverka smittspridning vid misstanke om epizootisjukdom kan en gård eller anläggning spärrförklaras.

Om du som veterinär antar att det handlar om epizootisjukdom ska du i den utsträckning som behövs för att motverka smittspridning vilket kan omfatta beslut om förbud mot förflyttningar av djur, förbud att besöka, lämna, eller utföra transporter till eller från den plats eller anläggning där sjukdomsfallet inträffat eller där smitta annars kan antas förekomma.

Som veterinär bör du rådgöra med Jordbruksverket eller SVA:s epizootijour (dagtid) eller TiB (kvällar och helger) innan spärrförklaring utfärdas. Om det bedöms nödvändigt för att förhindra smittspridning har du dock både rättighet och skyldighet att utfärda spärrförklaring. Jordbruksverket bestämmer snarast om beslutet ska fortsätta att gälla.

Omfattningen av spärrförklaringen styrs av vilken sjukdom som misstänks och baseras främst på smittämnets möjliga spridningsvägar. Innehållet och innebörden av spärrförklaringen bör noga klargöras för djurägaren och den som har djuren i sin vård (djurskötaren) och ska vara skriftlig. Du måste inte ha en särskild blankett. Spärrförklaringen innebär även att djurägaren kan få ersättning för de kostnader som orsakats av spärren.

Provtagning

Vid misstanke om epizootisjukdom, ska du som veterinär alltid kontakta SVA:s epizootijour (dagtid) eller TiB (kvällar och helger) innan provtagning utförs för att säkerställa optimal och säker provtagning och provhantering. SVA behöver också veta när proverna kommer så att analys kan ske så snabbt som situationen kräver.

Epizootiutrustning

Varje länsstyrelse har epizootiutrustning som kan användas i händelse av misstanke om epizootisjukdom. I utrustningen finns de skyddskläder, provtagningsmaterial och transportförpackningar som kan behövas för att kunna genomföra ett besök och för att kunna skicka potentiellt smittförande provmaterial på ett säkert sätt. Rådgör med SVA:s epizootijour vilken del av utrustningen som du kan behöva.

Var utrustningen finns förvarad varierar. I vissa fall är det på länsstyrelsen och i andra fall är den utplacerad på andra platser i länet t.ex. veterinärstationer.

I vissa fall går det också bra att ta prover utan utrustningen, det beror på vilken sjukdom det rör sig om, ifall du redan är ute på gården eller inte och hur provet ska transporteras. Rådgör med SVA.

Inledande smittspårning och epidemiologisk utredning

För att förhindra smittspridning och minimera konsekvenserna av ett utbrott är det viktigt att snabbt upptäcka om det finns andra gårdar eller anläggningar som kan vara smittade.

Detta görs genom smittspårning. I smittspårningen vill man både hitta kontaktanläggningar som kan ha varit smittkällan och kontaktanläggningar som kan ha blivit smittade. Man brukar prata om smittspårning bakåt och framåt.

Genom att identifiera kontaktanläggningar kan man undersöka om de är smittade och lägga restriktioner så att smittan inte sprids vidare.

Vid bekräftat fall görs en noggrann smittspårning och epidemiologisk utredning men redan vid misstanke kan det vara relevant att gå igenom kontakter som skett i närtid.

Beroende på vilket smittämne det rör sig om och hur det sprids kan olika kontakter vara av betydelse. Ibland är det bara transporter av levande djur som är relevanta, men för andra sjukdomar kan också indirekta kontakter t.ex. besök och andra transporter vara av betydelse.

Du som är veterinär bör redan vid misstanke fråga om kontakter i närtid som kan ha varit av betydelse för introduktion eller spridning av smitta och meddela detta till Jordbruksverket och SVA.

Du som djurägare eller om du sköter någon annans djur har en viktig roll i smittspårningen, både den inledande smittspårningen vid misstanke och vid bekräftat fall. Den information du har om djurförflyttningar, transporter, besök m.m. kan spela stor roll för att begränsa utbrottet.