Utseende
Örnbräken är en av våra största ormbunkar som blir mellan 40 och 150 cm hög. Den har en lång underjordisk grenig jordstam som är klädd med hårlika fjäll. Bladskivan är stor, triangulär och horisontell. Örnbräken är mycket frostkänslig och gulnar redan vid den första nattfrosten.
Symtom
Feber, bleka slemhinnor samt interna och/eller externa blödningar. Förgiftningar finns beskrivna för nötkreatur, får, hästar, grisar, kaniner, marsvin, råttor och möss.
Så påverkas djuren av örnbräken
Vad är giftigt?
Hela växten. Innehållet av aktiva ämnen är högst när växten är ung. Enzymet tiaminas finns framför allt i rotstocken där rotsystemet (rhizomerna) har den högsta aktiviteten av tiaminas och den är högst på sensommaren och tidig höst. Även de unga upprullade löven innehåller tiaminas. Unga skott innehåller höga halter av den cyanogena glykosiden prunasin. Även koncentrationerna av ptaquilosid är högst i unga, växande delar som toppen på bladen och de omogna ormbunksbladen.
Förekomst
Örnbräken är mycket vanlig och förekommer i nästan hela landet, utom allra längst i norr. Den växer i torra eller friska, magra och näringsrika skogar, både i lövskog och barrskog. Den förekommer också på hyggen, i vägkanter, banvallar, igenväxande hagar och på annan kulturpåverkad mark.
Giftinformation
Örnbräken innehåller tiaminas som kan orsaka tiaminbrist samt små mängder cyanogena glykosider. Den huvudsakliga cyanogena komponenten är prunasin som kan orsaka plötslig död genom hydrocyansyraförgiftning.
Ptaquilosid är en norsesquiterpenglukosid; det är den huvudsakliga carcinogenen i örnbräken och orsakar bland annat haemorrhagisk sjukdom och tumörer. Ptaquilosid utsöndras i mjölken. Örnbräken Innehåller också termostabila föreningar som koffeinsyra, astragalin, isoquercetin och 5-O-caffeoylshikimisyra.
Målorgan är magtarmkanalen, urinblåsan, näthinnan (retina), perifera och centrala nervsystemet samt benmärgen.