Allmänt om sjukdomar hos tvåskaliga djur
Ostron och blåmusslor tillhör de ryggradslösa djuren och ingår i gruppen tvåskaliga djur (Bivalvia). Gruppen omfattar ett mycket stort antal arter där de flesta lever i marin miljö eller i en miljö med bräckt vatten. Dessa skaldjur har två skyddande skalhalvor och är lätta att transportera levande, vilket länge har utnyttjats för att flytta musslor och ostron till nya vatten för vidareuppfödning.
Djuren fungerar dock som biologiska paket och kan medföra en last av olika infektioner. Därigenom riskerar man att sprida sjukdomar till smittfria vattenområden, och det har i vissa fall medfört en omfattande spridning av sjukdomar mellan olika vattenområden och nyintroduktion till andra länder eller till och med andra kontinenter. Det mest kända exemplet är introduktionen av parasitinfektionen Bonamios (engelska: Microcell disease) till Europa via flyttning av levande platta ostron (Ostrea edulis) från den amerikanska östkusten till Frankrikes Atlantkust på slutet av 60-talet. Sjukdomen spreds sedan som en löpeld och drabbade den europeiska ostronnäringen hårt. Idag kontrollerar och reglerar man flyttning av djur för att förhindra sjukdomsspridning från redan infekterade kustområden. Sverige är än så länge fritt från de allvarligaste ostronsjukdomarna och skall därför skyddas både för att säkra ett framtida livskraftigt vattenbruk och för att bevara våra nationella vilda populationer av det skyddsvärda platta ostronet.
Många infektioner som tvåskaliga djur drabbas av är orsakade av encelliga parasitära organismer. Detta skiljer sig från infektioner som drabbar fisk, där virus och bakteriella sjukdomar dominerar. Det är också svårt att bedöma djurhälsan hos tvåskaliga djur. Ett av de få sjukdomstecken man kan se hos musslor är att försvagade djur inte orkar sluta skalhalvorna utan istället står halvöppna eller gapar även om de vidrörs. Därför bör i första hand dessa individer samlas in vid sjukdomskontroll. En snabb upptäckt av nya sjukdomar är viktigt för att förhindra vidare spridning och etablering av sjukdom. Det är alla vattenbrukares och brukares av vilda populationer ansvar att rapportera misstänkta fall för uppföljning av diagnostisk utredning.
