Gå direkt till innehåll

Hitta på denna sida

    Spolmask hos hund

    Hund

    Hos 95 procent av vuxna hundar påvisas inga parasiter. Spolmask kan vara ett problem hos valpar i uppfödningsmiljö. Cirka tre procent av vuxna hundar i Sverige är infekterade med spolmask. Samtidig infektion med spolmask, hakmask och bandmaskar är sällsynt.

    Anmälningspliktig :

    Nej

    Epizooti :

    Nej

    Zoonos :

    Ja

    Förekomst av spolmask och smittvägar

    Två arter spolmask finns, hundspolmasken Toxocara canis och spolmasken Toxascaris leonina. Båda spolmaskarterna är vanligt förekommande hos vild rödräv. T. canis är vanligast hos hund. Den kan orsaka problem hos framför allt valpar i till exempel kennlar och draghundsgrupper.

    Den viktigaste smittvägen till valpar är i livmodern (intrauterin) med början dag 42 i dräktigheten. Valparna kan också smittas via mjölken under de första levnadsveckorna (galaktogen). Vuxna hundar kan infekteras när de äter smittade smågnagare (så kallade parateniska mellanvärdar) eller när de får i sig maskägg från omgivningen (per oral). Spolmasklarverna vandrar sedan i kroppen genom levern till lunga för att hostas upp, sväljas ner i mage-tarm och därefter utvecklas till vuxen mask. Hos tik/tikvalp vandrar larverna ut i vävnader i kroppen där de ligger vilande för att vid dräktighet aktiveras och vandra över till foster i livmodern eller till valparna via modersmjölken.

    Toxascaris vandrar inte i kroppen utan sprids endast via gnagare eller per oralt med ägg. Ofta förekommer Toxascaris samtidigt med Toxocara.

    Människa kan infekteras med spolmasklarver och ge så kallad visceral larva migrans. Troligen har larver från kattens spolmask större betydelse i detta sammanhang på grund av att katter strövar fritt. Larverna kan vandra i kroppen och orsaka lever- och lungskador vilka vanligen läker av utan men. I sällsynta fall kan dock vandrande spolmasklarver orsaka allvarliga ögonskador. 

    Klinik

    Via smitta direkt till fostren i livmodern eller via mjölken kan stora mängder larver överföras. Skadorna hos valparna är beroende av mängden mask. Dessa masklarver växer i tunntarmen från cirka en millimeters längd hos den nyfödda valpen till fem till tio centimeter inom tre veckor. Svullen buk (ascites), hosta och näsflöde (verminös pneumoni) hos valpar är tecken på kraftig spolmaskinfektion. En lindrig till måttlig spolmaskinfektion orsakar mer ospecifika symtom som dålig tillväxt, diarré, ruggig päls, trötthet, dålig aptit, kräkningar, lös och slemmig avföring och kan hos snabbvuxna raser bidra till rakitis. Hos mycket kraftigt infekterade valpar kan tarmen förstoppas och orsaka död. Det är inte ovanligt med hosta hos spolmaskinfekterade hundar.

    Vuxna hundar visar sällan kliniska symtom, sannolikt tack vare under uppväxten förvärvad immunitet. Stress, tumörer och andra immunodepressiva tillstånd kan orsaka att spolmask åter kan etablera sig. Inhiberade larver hos en vuxen tik ger inga kliniska symtom. Larver kan dock reaktiveras hos en löpande tik och i ringa omfattning nå tikens tarm och där utvecklas till könsmogna maskar. 

    Diagnostik

    Spolmaskägg kan påvisas i träckprov. Vuxna spolmaskar ses ibland i avföringen. Det händer också att hundar kräks upp spolmaskar. De är då tre till tio centimeter långa, några millimeter grova, runda och gulvit-brunröda i färgen. Enstaka maskar liksom larver kan inte påvisas då dessa inte avger ägg.

    Behandling

    Någon regelbunden avmaskning av flertalet vuxna hundar är ej påkallad. Äldre unghundar och vuxna avmaskas endast vid konstaterad parasitförekomst.

    Vuxna hundar i större populationer som kennlar kan behöva ett regelbundet, profylaktiskt avmaskningsprogram. Ett sådant program bör utarbetas i samråd med kennelns veterinär. Godkända substanser är bensimidazoler (flubendazol, fenbendazol och febantel), pyrantel, makrocykliska laktoner (milbemycin, moxidectin och selamektin) och emodepsid. Det finns många kennlar vars tikar är fria från spolmask och inte heller behöver avmaskas. Dräktiga tikar med förmodad förekomst av inhiberade spolmasklarver eller hennes valpar kan behöva avmaskas profylaktiskt. Tiken ges då fenbendazol dagligen från dräktighetens 40:e dag till och med 14 dagar efter valpning. Alternativt behandlas valparna före sin 21:a levnadsdag. Tiken bör då undersökas på förekomst av maskägg eller avmaskas strax före beräknad valpning.

    Valpar avmaskas lämpligen med antingen bensimidazol-preparat var fjärde vecka eller pyrantel-preparat varannan vecka till och med tolfte levnadsveckan.

    Valpkull som ej avmaskats bör undersökas avseende förekomst av ägg från spolmask under sin fjärde levnadsvecka.

    Smittade valpar bör avmaskas inte bara för sin egen hälsas skull utan även för att bryta smittcykeln så att tiken inte blir infekterad igen eftersom äggen kan överleva mycket lång tid i miljön. Avmaskning bör också göras med hänsyn till att spolmask kan smitta till människa. I städer och fram för allt omkring barns lekplatser bör hundfekalier uppsamlas och omhändertas. I kennlar kan rengöring ske med hett vatten. 

    Mer information

    Tala med din behandlande veterinär om du har frågor om din hund. Om din hund är sjuk är det viktigt att du snabbt kontaktar en praktiserande veterinär oavsett vad anledningen till sjukdomen kan tänkas vara.

    Beställ SVA:s analys

    Paket: Mag-tarmparasiter, hund, träck

    Parasitologisk träckprovsanalys med flotation

    Sidan granskades senast : 2022-07-28