Kartläggning av gårdar spärrade på grund av mjältbrand 1916-1961

Uppgifterna om gårdar som har haft fall av mjältbrand mellan åren 1916-1961 har hämtats främst från Länskungörelser men även från Länsveterinärers diarier och veterinärrapporter.

Regler fanns men följdes inte alltid

Då ett djur på en gård dött av konstaterad mjältbrand lades en spärr på besättningen som under 10 dagar inte fick flytta djur eller sälja mjölk från gården. För att offentliggöra spärren lästes den upp i kyrkan som en kungörelse. Det döda djuret skulle skyndsamt grävas ner på en torr och avlägsen plats, men helst inte flyttas från den plats det dött på. Allt för att förhindra smittspridning. Det finns en instruktion från 1900-talets början som i detalj beskriver hur djup gropen bör vara och hur kadavret ska brännas av på ytan för att mjältbrandsbakterierna inte ska bilda kapsel och överleva i jorden. Följdes de råden så minskade risken för överlevnad av mjältbrandsbakterierna i jorden rejält. Men det finns även vittnesbörd om att reglerna inte alltid följdes. Mjältbrandsdöda djur eller delar av dem har enligt hörsägen ibland dumpats i vattendrag. Det finns dokumenterat att det även hände att djuren flåddes och grävdes ner i sanka marker.

Uppgifter om var djuren grävts ned saknas

Det är viktigt att komma ihåg att bara för att en gård varit spärrad så säger det ingenting om var djuret grävts ned. Det finns tyvärr inga uppgifter om det i arkiven. Om man önskar söka närmare kunskap om var i en bygd en grav kan ha varit måste man på lokal nivå söka efter om det finns noterat i hembygdsböcker eller om någon ännu minns var en grav grävdes.

83 procent av gravarna äldre än 70 år

Mjältbrandsbakterier i kontakt med luft bildar en mycket hållbar kapsel som bevarar bakterien levande i 50-80 år beroende på jordens beskaffenhet och surhetsgrad. Av de 3160 gårdar som har identifierats i projektet är 83 procent av gravarna äldre än 70 år. Dessa gamla gravar utgör sannolikt ingen smittrisk idag (grönmarkerade på kartorna).

Gårdar spärrade mellan 1940 till 1961 är blåmarkerade på kartorna. Om djurkropparna inte grävdes ner på ett korrekt sätt kan graven idag utgöra viss risk om de öppnas och sporer kommer i kontakt med betande djur. Kor är mycket känsliga för infektion och likaså får och getter medan hästar är något mindre känsliga. Därför är det viktigt att dessa djurslag inte kommer i kontakt med jordmassor eller vattensamlingar i främst sanka områden där det finns anledning att misstänka att djur grävts ner. Direkt smitta från jord till människor förekommer inte.

Bilden ovan. Under 1956 och 1957 var det ett stort utbrott orsakat av importerat benmjöl. Detta ledde till att Kungliga veterinärstyrelsen förbjöd import av benmjöl 1957.