Hälsoläge för små idisslare i Sverige

Frihet från infektionssjukdomar

Många sjukdomar som är vanliga i andra länder förekommer sporadiskt eller lyser med sin frånvaro i Sverige. Landet är officiellt fritt från bland annat: tuberkulos, brucellos och scrapie. Dessa sjukdomar undersöks kontinuerligt genom riktad sjukdomsövervakning.  Dessutom är Sverige fritt från många andra smittsamma djursjukdomar, som till exempel mul- och klövsjuka, får- och getkoppor och peste des petits ruminants, som övervakas utifrån tecken på sjukdom inom klinisk övervakning och i den nationella obduktionsverksamheten

Svenska får och getter anses också fria från bland annat paratuberkulos, border disease, enzootisk abort orsakad av Chlamydia abortus, smittsam agalakti orsakad av Mycoplasma agalactiae, smittsam digital dermatit (codd), leptospiros (L. sv. Hardjo), pulmonär adenomatos/adenokarcinom/jaagsiekte, rävskabb/huvudskabb (Sarcoptes scabiei), fårskabb (Psoroptes ovis) och ovin campylobakterios.

Lentivirus och fotröta ingår i två frivilliga kontrollprogram. Maedi-visna har en låg förekomst hos svenska får medan omkring en femtedel av getterna anses ha CAE. Ingen virulent fotröta har påvisats hos svenska får sedan 2021. 

Förekomsten av antibiotikaresistenta bakterier är också låg med mycket få fall av MRSA och ESBL. ESBLCARBA har aldrig påträffats hos svenska får och getter. De flesta bakteriella infektioner hos våra små idisslare kan fortfarande behandlas med bensylpenicillin.

Regionala skillnader

Den fästingburna sjukdomen betesfeber/anaplasmos har främst rapporterats hos får från södra och mellersta Sverige. Särskilt aggressiv anaplasma har rapporterats hos får på Gotland. Q-feber orsakad av Coxiella burnetii isolerades första gången från får på Gotland i början av 1990-talet. 0,6 procent av fårbesättningarna (3/518) och 1,7 procent av getbesättningarna (1/58) hade antikroppar 2010. I den senaste tankmjölksundersökningen (2024) hos mjölkkor var antikroppar mot coxiella vanligast i Halland, Blekinge och på Gotland.  Blåtunga (BTV3) har främst påvisats i de sydvästra delarna av landet. Stora leverflundran, Fasciola hepatica, är vanligast i sydvästra Sverige och Västra Götaland medan den är ovanlig i norra Sverige och på Gotland.

Under 2024 rapporterades fall av kraftiga angrepp av stora leverflundran från obduktionsverksamheten. Det var besättningar på västkusten där flera tackor dött och där man vid obduktion påvisat massiv förekomst med omfattande leverskador. Lilla leverflundran är vanligast på Gotland, men är också vanlig i andra delar av landet. Fårstyng har nyligen påträffats på Gotland; hur förekomsten är i andra delar av landet vet vi inte. Norra Sverige saknar därmed många av de infektionssjukdomar som kan vara vanliga i vissa områden söderut i landet. Med ett varmare klimat kan dock både vektorer och infektioner förflytta sig norrut. I en nyligen genomförd (2024) tankmjölksundersökning hade 95 procent av mjölkkobesättningarna, från hela landet, antikroppar mot schmallenbergvirus. Livdjursförflyttningar är ytterligare en riskfaktor för att sprida sjukdomar till nya områden. 

Gott läge för många av de endemiska sjukdomarna

Inälvsparasiter är ett av de små idisslarnas vanligaste hälsoproblem. Getter anses särskilt känsliga. I data från får i Farmstat 2024 fanns totalt 7 277 provsvar från 1 564 olika besättningar.
Under samma år fanns enligt statistik från Jordbruksverket cirka 7 500 besättningar med får i
Sverige. Förekomst av parasitägg (minst 50 EPG) sågs i 93 procent av de besättningar som skickat
in prover. Bland de mer sjukdomsframkallande parasitarterna hos får (Haemonchus contortus, Trichostrongylus axei, Nematodirus battus och Fasciola hepatica) är H. contortus vanligast och påvisades i nästan hälften av besättningarna någon gång under 2024. Vissa typer av parasiter är vanliga, men ger inga eller lindriga effekter på de infekterade djuren. Hit hör till exempel Capillaria, Chabertia/Oesophagostomum, Moniezia, Docrocoelium dendriticum och lungmaskarna Muellerius och Protostrongylus. I ett examensarbete från SLU 2021 rapporterade getägarna att löss var mycket vanligt och i samma studentarbete togs också samlingsprov för PCR-analys av Chorioptes bovis och där var sju av åtta mjölkgårdar positiva.

Mastit är en vanlig sjukdom hos både får och getter. Hos svenska får, som i huvudsak är kött- och skinnproducerande, är det klinisk (synlig) mastit som uppfattas som det största problemet, medan subklinisk (osynlig) mastit uppmärksammas mer hos mjölkproducerande getter. I en svensk studie sågs juverinfektion hos en femtedel av tackorna med kliniskt friska juver. Stafylokocker är vanligaste bakterien hos både får och getter.

Klövhälsan hos svenska får och getter är generellt god. Infektiösa klövsjukdomar hos getter är ovanligt och i ett examensarbete från SLU sågs förvuxna klövar som det vanligaste problemet. Förekomsten av fotröta hos får i Sverige är låg (1,8 % hos slaktlamm i prevalensundersökning 2020, 2 % i fältprevalensstudie vuxna djur 2022) och har minskat över tid (5,8 % hos slaktlamm i prevalensundersökning 2009). Virulent fotröta hos får är ovanligt och vi har inte haft några fall sedan 2021.

Böldsjuka är sannolikt ovanligt hos får i Sverige. Förekomsten hos getter är inte känd, men i en pilotstudie på svenska getter var uppemot 19 procent av getterna seropositiva för sjukdomen, vilket gör att sjukdomen kan antas vara relativt vanlig.  

Fruktsamhet och lammöverlevnad är viktigt för djurförsörjningen och produktionsekonomin. Data över fruktsamhet hos getter och får samt sjuklighet och dödlighet för lamm och killingar är mycket begränsad.  

För både får och lamm var de vanligaste fynden vid slakt under 2020–2024 lunginflammation (kod 64), lungmask (kod 74), brösthinne-/hjärtsäcksinflammation (kod 76), lilla leverflundran (D. dendriticum) (kod 82) och parasitär leverskada (kod 84). För lamm var utmärgling/avmagring (kod 47; 20 djur), avvikande utseende (kod 33; 12 djur) och allmänt utbredd sjukdom (kod 19; 7 djur) de koder under 2024 där flest slaktkroppar otjänligförklarades. För får var utmärgling/avmagring (kod 47; 59 djur), avvikande utseende (kod 33; 4 djur), allmänt utbredd sjukdom (kod 19; 4 djur) och tumör (kod 25; 4 djur) de koder där flest otjänligförklarades.

Obduktion

Det är viktigt att obducera döda djur för att ta reda på orsak till sjukdom och dödlighet i den enskilda besättningar och för att kunna övervaka sjukdomar i landet. 2024 obducerades 329 får och 33 getter inom det statliga obduktionsprogrammet.

Antibiotikaanvändning

Vi har inga detaljerade data över antibiotikaanvändning till små idisslare, men den anses vara låg och med en hög andel penicillin. Den största andelen av veterinärbehandlingarna utgörs av behandling av klinisk mastit. 

Vaccin till små idisslare

Ur ett internationellt perspektiv används förhållandevis lite vaccin till svenska får och getter. Både i antal doser och antal diagnoser.  Den vanligaste orsaken till vaccination av små idisslare är klostridios följt av klostridios i kombination med lunginflammation. På den svenska marknaden finns även mastitvacciner som dock används i begränsad omfattning. Många fårbesättningar vaccinerar också mot blåtunga (BTV 3), medan det är ovanligare i getbesättningar.

Orosmoln

Klimatet i Sverige förändras och går mot varmare temperaturer med både perioder av torka och ökad nederbörd, mindre snötäcke och längre växtsäsong. Extremväder förväntas öka. Det här kan påverka sjukdomsläget hos svenska får och getter. Fuktigare marker och längre betesperioder kan ge ökade problem med klövsjukdomar och parasiter, perioder av torka och skyfall ökar risken för mjältbrand och vissa klostridiesjukdomar och varmare somrar ger värmestress som kan leda till flera följdsjukdomar. Torka kan leda till foderbrist och att djuren tvingas beta giftiga växter eller beta närmare marken där jordbakterier, som listeria och klostridier, kan finnas. Ett varmare klimat gör också att vissa vektorer, som till exempel fästingar, kan sprida sig över nya områden och föra med sig smittor, både sådana vi har i landet redan och nya infektionsagens.

Läkemedelsresistens hos bakterier och parasiter är ett globalt hot. Hos de små idisslarna är parasitresistens ett stort hot, till exempel hos stora magmasken (H. contortus). Även om läget är gynnsamt i Sverige måste vi hela tiden arbeta för att antibiotika och antiparasitära medel fortsätter att vara verksamma. Detta görs bäst genom förebyggande djurhälsovård. Friska djur behöver inte läkemedel.

Införsel av får och getter från andra länder kan innebära en stor risk för att få in nya smittor. Även livdjursförflyttningar inom landet riskerar att sprida smittor till nya områden.

Kort historik över sjukdomsbekämpning i Sverige

Redan i de medeltida landskapslagarna försökte myndigheterna hantera smittsamma djursjukdomar. Den första sjukdomen som nämns i svensk lagstiftning är rabies, eller vattuskräck, som härjade i vårt land ända fram till 1886 då vi hade vårt sista inhemska fall. Rabies är en smittsam och dödlig virusinfektion som vi väl mest förknippar med sjukdom hos hundar, vilda djur och människor, men även små idisslare kan drabbas. Det var dock en klassisk nötsjukdom (som även kan drabba får och get) som ledde till att vi fick ett svenskt veterinärväsende.

Under 1700-talet hotades hela Sveriges (och Europas) boskapsstam av boskapspest, en virussjukdom med mycket hög dödlighet. Det ledde till att Peter Hernqvist inrättade Sveriges första veterinärinrättning i Skara år 1775. Redan 1722 var den första epizootilagstiftningen på plats i Sverige och 1745 kom en kunglig förordning om införselförbud för nötkreatur från Holstein (i nuvarande Tyskland) och Holland just för att stoppa boskapspestsmittan. Efter 1700-talet har sjukdomen inte förekommit i Sverige och år 2011 blev boskapspest den första djursjukdomen i världen att utrotas. Nu arbetar världen för att utrota de små idisslarnas närbesläktade sjukdom: peste des petits ruminants.

Den så kallade svenska modellen för god djurhälsa har vuxit fram under lång tid. Den syftar till att hålla djuren friska med hjälp av sjukdomsbekämpning och förebyggande djurhälsovård, men historiskt också med en strikt gränskontroll, något som lättats på i och med EU-inträdet. I många andra länder har i stället vacciner och antibiotika varit de främsta redskapen för att hålla djuren friska. Nolltolerans mot många sjukdomar har sedan länge varit ledordet för svensk sjukdomsbekämpning vilket har lett till att Sverige är fritt från många sjukdomar som är vanliga i andra länder.

Efter intensiva utslaktningskampanjer försvann redan i mitten av 1800-talet elakartad lungsjuka hos nötkreatur (får och getter är resistenta) från vårt land, och på 1950-talet blev Sverige förklarat fritt från tuberkulos och brucellos (smittsam kastning/undulantfeber). På 1960-talet utrotades mul- och klövsjuka. I modern tid har Sverige också framgångsrikt via bekämpningsprogram år 2014 utrotat bovin virusdiarré (BVD) som även kan drabba får och get. 

Sjukdomsbekämpningen hos får och getter i Sverige har haft två huvudsyften: Att begränsa smitta hos djuren för att undvika och minimera produktionsförluster, djurlidande och läkemedelsanvändning samt att förhindra smittöverföring till människa. Det sistnämnda har varit särskilt betydelsefullt vid den nationella bekämpningen av tuberkulos, men även brucellos och salmonella. Vi kallar det här tvärvetenskapliga förhållningssättet En hälsa (One Health), där smittor hos djur, människor och i miljön hänger samman.