Mjältbrand, antrax

Mjältbrand är en akut bakteriell infektion som orsakas av den sporbildande bakterien Bacillus Anthracis. Idisslande djur såsom kor, får och getter är mest känsliga för mjältbrand. Hos dessa djurslag ses vanligtvis ett akut förlopp med plötsliga dödsfall. Hästar kan också drabbas av mjältbrand även om de inte är riktigt lika känsliga som kor. Hos hästar beskrivs ofta ett något mer utdraget sjukdomsförlopp. Sjukdomen kan även drabba människor som varit i kontakt med kroppsvätskor från djur som är sjuka av eller dött i mjältbrand. För människa rapporterades det senaste fallet i Sverige 1965.

Även grisar kan drabbas men de är mer okänsliga, liksom köttätande djur. Hundar och katter är motståndskraftiga och i den mån de smittas är det när ätit av smittade djur som dött av sjukdomen.

Källa: Jordbruksverket, Statens veterinärmedicinska anstalt, Folkhälsomyndigheten

Bakterien bildar motståndskraftiga sporer när den kommer i kontakt med luft utanför kroppen. Djur smittas genom att de betar på mark eller äter foder där mjältbrandssporer finns, eller dricker vatten som innehåller sporer. Förr grävdes djur som dött i mjältbrand ner. De sporer som bakterierna bildar överlever mycket länge i jorden och vid exempelvis grävarbeten kan smittad jord komma upp till markytan. Från smittad jord kan bakterierna även följa med i vattenflöden och sanka beten i anslutning till en mjältbrandsgrav utgör därför en större risk för betande djur.

Människor kan smittas av bakterien eller sporer genom direktkontakt med blod från djur som dött i mjältbrand. I länder där sjukdomen är mer vanlig kan smitta även komma från obehandlade produkter som ull och hudar från infekterade djur. I de delar av världen där sjuka och självdöda djur används som mat, är otillräckligt tillagat kött från djur som är sjuka i eller har dött av sjukdomen en smittkälla till människa.

Källa: Jordbruksverket, Statens veterinärmedicinska anstalt, Folkhälsomyndigheten

Kontakta distriktsveterinär utan onödigt dröjsmål. Mjältbrand lyder under epizootilagen och den som misstänker mjältbrand är skyldig att  kontakta distriktsveterinär. Om veterinären också misstänker mjältbrand är veterinären skyldig att kontakta myndigheterna, för vidare hantering. Åtgärder för att förhindra smittspridning måste också vidtas, vilket vid mjältbrand innebär att kadaver ska täckas över med tex en presenning så att andra djur, inklusive fåglar, inte kan komma åt kadavret.

Det beror på vilket djurslag som drabbas.

Idisslare, så som kor, får, getter, rådjur och älg, är mest känsliga för mjältbrand. Idisslare blir sjuka av en relativt låg smittdos och insjuknar i ett snabbt sjukdomsförlopp och dör ofta utan föregående symptom.

Hästar är något mindre känsliga men även hos häst är sjukdomsförloppet snabbt (ett till tre dygn) och leder vanligen till döden.

Svin, hundar och katter måste utsättas för en högre smittdos för att insjukna och alla dör inte utan kan tillfriskna från infektionen. I de fall hundar och katter infekteras är det för att de ätit av ett djurkadaver som har dött i mjältbrand.

Källa: Statens veterinärmedicinska anstalt

Fåglar förefaller ha låg risk att smittas av mjältbrand. Rovfåglar kan äta från mjältbrandskadaver utan att insjukna, trots att de då får i sig stora mängder bakterier. Det finns enstaka internationella rapporter om fåglar som insjuknat i mjältbrand. Det rör framför allt fåglar som inte primärt är köttätande såsom strutsar, kråkor, ankor, gäss med flera och det är ovanligt.

Det bedöms att risken för att fåglar plockar upp smitta och sedan sprider till andra djur är försumbar även under ett pågående mjältbrandsutbrott. Fåglar kan få i sig mjältbrandsbakterier genom att äta på mjältbrandskadaver eller dricka av smittat vatten. Det är ovanligt att fåglarna själva insjuknar, men bakterierna kan passivt passera genom magtarmkanalen och komma ut med spillningen. Erfarenheter från utländska utbrott visar dock att detta inte är en smittväg av betydelse.

SVA bedömer smittrisken via fåglar som försumbar. Det är på grundval av att fåglar inte är känsliga för mjältbrandsinfektion och alltså inte uppförökar smittämnet. Smittkällan på det infekterade betet är mycket begränsad och kommer dessutom att täckas över inom de närmaste dagarna. Om fåglarna för med sig enstaka sporer i sin fjäderdräkt eller spillning så är det så små mängder att det inte räcker för att infektera andra djurslag.

Under första delen av 1900-talet dog varje år ett antal djur i mjältbrand runt om i landet. Redan då visste man att mjältbrandsbakterier i kontakt med luft bildade motståndskraftiga sporer. Hanteringen av ett mjältbrandsfall (ofta enstaka djur) var att kadavren skulle provtas avseende mjältbrand men inte öppnas och inte flyttas. Anvisningen vid tiden för utbrotten var att gräva ned djuren på avlägsen plats, så gravarna behöver inte ligga i närheten av den gård som drabbades av smittan. Kadavren hanterades och grävdes ner enligt en speciell rutin för att undvika sporbildning. Graven skulle täckas över med så mycket jord att det blev en liten kulle och sen skulle den märkas ut med till exempel stora stenar eller genom ett staket runt. Tyvärr gjordes det ingen markering på markkartan var dessa gravar finns.

Marken ovanför en orörd grav inte är farlig vare sig för människor eller djur. Men om man gräver djupt i en grav och sporer kommer upp till ytan så är det risk att gräsätande djur som kommer i kontakt med sporerna insjuknar och dör. Vid extremväder med en lång torrperiod där marken spricker upp i djupa sprickor och sedan följs av kraftiga skyfall så kan sporer från gamla gravar komma upp till ytan. Detta beskrivs främst från Australien, Kanada och USA.

Människor är inte lika känsliga för mjältbrandssmitta som betande djur, och det finns internationellt endast enstaka fall beskrivna där jordsmitta kan ha orsakat sjukdom hos människa.

Eftersom människor inte alls är lika känsliga för mjältbrandssmitta som betande djur, är det mycket låg risk för att människor ska smittas vid grävarbeten i närheten av och i en mjältbrandgrav. Vid grävmaskinsarbete i mjältbrandsgrav behövs ingen särskild skyddsutrustning för maskinförare. Däremot avrådes från grävarbete för hand i en mjältbrandsgrav och måste sådant arbete utföras rekommenderas att skyddsutrustning används.

Man bör även vara särskilt uppmärksam på betande djur i området när grävarbeten utförs på nyligen etablerade betesmarker som ligger i sanka områden och i anslutning till historiskt hävdad jordbruksmark.
De sista mjältbrandsgravarna i Sverige kom till på 1950-talet. Sedan dess har det bara varit ett fåtal utbrott av mjältbrand på djur i Sverige, trots att det under dessa 60 år utförts många omfattande grävarbeten utan specifik kännedom om var dessa mjältbrandsgravar finns. Risken för att djur ska smittas till följd av grävarbeten bedöms därmed vara låg. Har man kännedom om det exakta läget av en mjältbrandsgrav bör man dock undvika att gräva just där.

Nej. Sjukdomen har ett snabbt förlopp med insjuknande i kraftiga symtom inom loppet av några timmar och i Sverige får sjuka djur inte slaktas för köttproduktion. Livsmedelsverket har veterinärer på alla slakterier runt om i landet som kontrollerar varje djur före slakt, för att se om djuret visar tecken på sjukdom. Inga djur från spärrade besättningar/områden får skickas till slakt. Ett djur som är friskt vid slakt anses inte heller kunna bära smittsamma doser av sporer i våm eller päls.

Myndigheterna samverkar alltid när de upptäcker ett nytt utbrott av smitta som sprids mellan djur och människor. Det gäller att snabbt få så mycket kunskap som möjligt om utbrottet för att kunna säga hur vi kan undvika att sprida smittan samt hur den kommer att påverka oss både på lång och på kort sikt. Förutom att utbyta och ta fram information och tillsammans analysera läget ansvarar myndigheterna för detta:

Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) är expertmyndighet avseende djursjukdomar. SVA utreder tillsammans med jordbruksverket uppkomst av utbrottet. SVA ger råd om förebyggande åtgärder och smittskyddsrutiner samt analyserar prover från djur för att ställa diagnos. De analyserar också risken för smittspridning.

Jordbruksverket (SJV) ser till att djurägare och lantbrukare får korrekt information om hur besättningar och naturreservat kan skyddas från mjältbrandsutbrott, så att så få djur som möjligt smittas eller sprider smittan vidare. Jordbruksverket beslutar om smittskyddsåtgärder avseende djur.

Folkhälsomyndigheten tar fram och förmedlar kunskap om hur människor kan smittas och hur man kan skydda sig samt bistår med råd till sjukvården. Folkhälsomyndigheten ansvarar för diagnostiska analyser. Folkhälsomyndigheten har det övergripande ansvaret för befolkningens skydd mot smittsamma sjukdomar och följer landstingens smittskyddsarbete för att ta de initiativ som krävs på nationell nivå, så att så få människor som möjligt ska riskera att smittas.

Länsstyrelsen informerar om det uppstår ett mjältbrandsutbrott i länet samt ger råd till djurägare. De är även ansvariga för att hålla ett mindre förråd av provtagningsmaterial och skyddskläder, och hjälper Jordbruksverket med sin lokalkännedom.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) stödjer med samordnad information till allmänheten.

Smittskyddsläkaren bedömer behovet att behandla exponerade människor.

Ja, vilda djur kan smittas och känsliga arter såsom vilda klövdjur kan bli snabbt sjuka och dö, men sannolikheten att de under svenska förhållanden skulle komma i kontakt med smitta är mycket låg. Till synes friska vilda djur medför inte någon smittrisk för människor eller tamdjur.

Vilt som beter sig normalt och som skjuts inom normal jakt bör betraktas som friska.Om ett vilt djur avlivas på grund av misstänkt sjukdom eller annan avvikelse från det normala i ett område där mjältbrandsfall förekommit de senaste åren, så bör djuret inte öppnas för att tas ur. SVA:s dagjour (018-67 40 00) kontaktas för vidare instruktion. En kraftigt förstorad mjälte och dåligt koagulerat blod är tecken på infektion som kan vara mjältbrand. För frågor om vilt i övriga delar av landet kan viltsektionen på SVA kontaktas.

En smittad vild idisslare kan uppvisa tecken på sjukdom som oskygghet, svaghet, att den rör sig onormalt eller ogärna, men dör vanligen så snabbt att man inte hinner se symtomen. Hos döda, öppnade djur ses en förstorad mjälte och blodet i kroppen levrar sig inte. Observera att du inte ska röra eller öppna ett djur som du misstänker har dött av mjältbrand. Ett skjutet vilt som ser normalt ut när det slaktas upp har inte mjältbrand.

Vilt som beter sig normalt och som skjuts inom normal jakt bör betraktas som friska.Om ett vilt djur avlivas på grund av misstänkt sjukdom eller annan avvikelse från det normala i ett område där mjältbrandsfall förekommit de senaste åren, så bör djuret inte öppnas för att tas ur. SVA:s dagjour (018-67 40 00) kontaktas för vidare instruktion. En kraftigt förstorad mjälte och dåligt koagulerat blod är tecken på infektion som kan vara mjältbrand. För frågor om vilt i övriga delar av landet kan viltsektionen på SVA kontaktas.

Kontakta  distriktsveterinär utan onödigt dröjsmål. Mjältbrand lyder under epizootilagen och den som misstänker mjältbrand är skyldig att kontakta distriktsveterinär. Om veterinären också misstänker mjältbrand är veterinären skyldig att kontakta myndigheterna, för vidare hantering. Åtgärder för att förhindra smittspridning måste också vidtas, vilket vid mjältbrand innebär att kadaver ska täckas över med tex en presenning så att andra djur, inklusive fåglar, inte kan komma åt kadavret.

Ett vilt som uppträder på ett normalt sätt innan det skjuts hanteras som brukligt vid urtagning och uppstyckning. Det finns ingen anledning att förvänta sig att viltet bär på smittan eller medför en smittorisk. Finns det avvikelser på de inre organen vid urtagningen av djuret så kan viltsektionen på SVA kontaktas för diskussion. Det kan finns många olika orsaker till onormala fynd.

De flesta djurslag kan drabbas, men olika djurslag är olika känsliga för infektionen. Mest känsliga för mjältbrand är idisslare, så som kor, får, getter, rådjur och älg. Även andra gräsätare kan drabbas även om de beskrivs som något mindre känsliga. Grisar, hundar och katter kan även de drabbas men de är mindre känsliga för infektionen än gräsätare.

Symptom och sjukdomsförlopp varierar beroende på vilket djurslag som drabbas. Hos idisslare är sjukdomsförloppet oftast så snabbt att djurägaren inte hinner se några symptom innan djuret dör. Om idisslare utvecklar symptom ses ofta feber, ansträngd andning och blödningar i slemhinnorna.

Hästar får hög feber, nedsatt allmäntillstånd, diarré och kolik. Ödem kan ses i halsregionen, på buken och benen. Drabbade djur avlider ofta efter en till tre dagar. Dödsfall utan föregående symptom kan förekomma.
Grisar får vanligen en lokal infektion i svalget som ger svullnad, ibland med påföljande andningssvårigheter.

Hundar och katter är relativt resistenta mot infektionen. Vid infektion ses feber, nedsatt aptit, eventuellt kräkningar och diarré och ansvällning i huvud- och halsregion. Dödsfall kan förekomma, men är ovanligt.

- Idisslare, så som kor, får, getter, rådjur och älg, är mest känsliga för mjältbrand. Idisslare blir sjuka av en relativt låg smittdos och insjuknar i ett snabbt sjukdomsförlopp och dör ofta utan föregående symptom.

- Hästar är något mindre känsliga men även hos häst är sjukdomsförloppet snabbt (ett till tre dygn) och leder vanligen till döden.

- Svin, hundar och katter måste utsättas för en högre smittdos för att insjukna och alla dör inte utan kan tillfriskna från infektionen. I de fall hundar och katter infekteras är det för att de ätit av ett djurkadaver som har dött i mjältbrand.

Vildsvin kan infekteras med mjältbrand även om de generellt är väldigt motståndskraftiga mot smittan. Vildsvin utgör således sannolikt ingen viktig källa för smittspridning vid ett mjältbrandsutbrott. Genom sitt grävande beteende skulle de, åtminstone i teorin, kunna bidra till att mjältbrandssporer som varit ytligt begravda kommer till ytan, med risken att mer känsliga djurslag kommer i kontakt med dessa. Det finns emellertid inte några vetenskapliga belägg för detta.

Fåglar förefaller ha låg risk att smittas av mjältbrand. Rovfåglar kan äta från mjältbrandskadaver utan att insjukna, trots att de då får i sig stora mängder bakterier. Det finns enstaka internationella rapporter om fåglar som insjuknat i mjältbrand. Det rör framför allt fåglar som inte primärt är köttätande såsom strutsar, kråkor, ankor, gäss med flera och det är ovanligt.

Det bedöms att risken för att fåglar plockar upp smitta och sedan sprider till andra djur är försumbar även under ett pågående mjältbrandsutbrott. Fåglar kan få i sig mjältbrandsbakterier genom att äta på mjältbrandskadaver eller dricka av smittat vatten. Det är ovanligt att fåglarna själva insjuknar, men bakterierna kan passivt passera genom magtarmkanalen och komma ut med spillningen. Erfarenheter från utländska utbrott visar dock att detta inte är en smittväg av betydelse.

Nej, vad myndigheterna idag känner till kan fisk eller skaldjur inte få sjukdomen mjältbrand. Däremot kan de kontamineras och ha bakterier/sporer i eller på sig. Men, i sjöar och vattendrag är det så stora vattenvolymer att utspädningseffekten blir väsentlig, dvs det rör sig om mycket få sporer eller bakterier per kubikmeter vatten. Så risken för att fisk och kräftdjur ska bära på smitta bedöms som minimal även under ett pågående utbrott. Dessutom rensar, sköljer och upphettar man fisken vilket ytterligare minskar den redan minimala risken för överföring.

Det beror på vilket djurslag som drabbas.

- Idisslare, så som kor, får, getter, rådjur och älg, är mest känsliga för mjältbrand. Idisslare blir sjuka av en relativt låg smittdos och insjuknar i ett snabbt sjukdomsförlopp och dör ofta utan föregående symptom.

- Hästar är något mindre känsliga men även hos häst är sjukdomsförloppet snabbt (ett till tre dygn) och leder vanligen till döden.

- Svin, hundar och katter måste utsättas för en högre smittdos för att insjukna och alla dör inte utan kan tillfriskna från infektionen. I de fall hundar och katter infekteras är det för att de ätit av ett djurkadaver som har dött i mjältbrand.

Personer som ska hantera vävnader eller material, t.ex. jord, som varit i kontakt med kroppsvätskor från smittat eller misstänkt mjältbrandssmittade djur, ska använda skyddsutrustning. Kontakta smittskyddsläkaren i ditt landsting eller Arbetsmiljöverket för rådgivning. Om du har varit i kontakt med vävnader, kroppsvätskor eller förorenat material från ett djur som senare visar sig vara misstänkt smittat av mjältbrand ska du kontakta smittskyddsläkaren i ditt landsting för rådgivning. Var försiktig i hanteringen av djur som hittas döda om dödsorsaken inte är känd. Rådgör med veterinär om det finns anledning att misstänka mjältbrand.

SVA bedömer smittrisken via fåglar som försumbar. Det är på grundval av att fåglar inte är känsliga för mjältbrandsinfektion och alltså inte uppförökar smittämnet. Smittkällan på det infekterade betet är mycket begränsad och kommer dessutom att täckas över inom de närmaste dagarna. Om fåglarna för med sig enstaka sporer i sin fjäderdräkt eller spillning så är det så små mängder att det inte räcker för att infektera andra djurslag.

Det bedöms att risken för att fåglar plockar upp smitta och sedan sprider till andra djur är försumbar även under ett pågående mjältbrandsutbrott. Fåglar kan få i sig mjältbrandsbakterier genom att äta på mjältbrandskadaver eller dricka av smittat vatten. Det är ovanligt att fåglarna själva insjuknar, men bakterierna kan passivt passera genom magtarmkanalen och komma ut med spillningen. Erfarenheter från utländska utbrott visar dock att detta inte är en smittväg av betydelse.

Vildsvin kan infekteras med mjältbrand även om de generellt är väldigt motståndskraftiga mot smittan. Vildsvin utgör således sannolikt ingen viktig källa för smittspridning vid ett mjältbrandsutbrott. Genom sitt grävande beteende skulle de, åtminstone i teorin, kunna bidra till att mjältbrandssporer som varit ytligt begravda kommer till ytan, med risken att mer känsliga djurslag kommer i kontakt med dessa. Det finns emellertid inte några vetenskapliga belägg för detta.

Människor är relativt okänsliga för mjältbrandssmitta och löper därför inte samma risk som nötboskap att smittas av sporer i jord och vatten. Smitta till människa kan dock ske genom kontakt med vävnader eller kroppsvätskor från sjuka och döda djur, samt genom produkter exempelvis ull och hudar från sjuka eller döda djur.

Vanligen ses hudformen av sjukdomen, så kallad kutan mjältbrand, vilken yttrar sig som ett svårläkt sår med svarta områden (nekroser), efter direkt kontakt med smittförande material i redan befintlig hudskada. I sällsynta fall kan bakterien orsaka allvarlig luftvägssjukdom, om smitta har skett genom inandning av sporer. Därutöver har det förekommit att människor fått mjältbrand i mag-tarmkanalen, som orsakats av förtäring av kött från djur som har mjältbrand. Infektionerna kan behandlas med antibiotika. Vid obehandlad mjältbrand kan dödligheten vara hög.

Kontakta sjukvården.

Personer som ska hantera vävnader eller material, till exempel jord, som varit i kontakt med kroppsvätskor från smittat eller misstänkt mjältbrandssmittade djur, ska använda skyddsutrustning. Kontakta smittskyddsläkaren i ditt landsting eller Arbetsmiljöverket för rådgivning. Om du har varit i kontakt med vävnader, kroppsvätskor eller förorenat material från ett djur som senare visar sig vara misstänkt smittat av mjältbrand ska du kontakta smittskyddsläkaren i ditt landsting för rådgivning. Var försiktig i hanteringen av djur som hittas döda om dödsorsaken inte är känd. Rådgör med veterinär om det finns anledning att misstänka mjältbrand.

Det finns vaccin som skyddar djuren från att bli sjuka och dö av mjältbrand. Myndigheterna vaccinerar djur som betar i områden där det nyligen har varit utbrott av mjältbrand. 

Både människor och djur kan behandlas med antibiotika, men eftersom idisslare oftast insjuknar och dör mycket snabbt blir det sällan aktuellt. Läs mer om behandling av människor på Folkhälsomyndighetens webbplats.

Eftersom människor inte alls är lika känsliga för mjältbrandssmitta som betande djur, är det mycket låg risk för att människor ska smittas vid grävarbeten i närheten av och i en mjältbrandgrav. Vid grävmaskinsarbete i mjältbrandsgrav behövs ingen särskild skyddsutrustning för maskinförare. Däremot avrådes från grävarbete för hand i en mjältbrandsgrav och måste sådant arbete utföras rekommenderas att skyddsutrustning används.

Man bör även vara särskilt uppmärksam på betande djur i området när grävarbeten utförs på nyligen etablerade betesmarker som ligger i sanka områden och i anslutning till historiskt hävdad jordbruksmark.
De sista mjältbrandsgravarna i Sverige kom till på 1950-talet. Sedan dess har det bara varit tre konstaterade fall av mjältbrand på djur i Sverige, trots att det under dessa 60 år utförts många omfattande grävarbeten utan specifik kännedom om var dessa mjältbrandsgravar finns. Risken för att djur ska smittas till följd av grävarbeten bedöms därmed vara låg. Har man kännedom om det exakta läget av en mjältbrandsgrav bör man dock undvika att gräva just där.

Under första delen av 1900-talet dog varje år ett antal djur i mjältbrand runt om i landet. Redan då visste man att mjältbrandsbakterier i kontakt med luft bildade motståndskraftiga sporer. Hanteringen av ett mjältbrandsfall (ofta enstaka djur) var att kadavren skulle provtas avseende mjältbrand men inte öppnas och inte flyttas. Anvisningen vid tiden för utbrotten var att gräva ned djuren på avlägsen plats, så gravarna behöver inte ligga i närheten av den gård som drabbades av smittan. Kadavren hanterades och grävdes ner enligt en speciell rutin för att undvika sporbildning. Graven skulle täckas över med så mycket jord att det blev en liten kulle och sen skulle den märkas ut med till exempel stora stenar eller genom ett staket runt. Tyvärr gjordes det ingen markering på markkartan var dessa gravar finns.

Vilt som beter sig normalt och som skjuts inom normal jakt bör betraktas som friska.Om ett vilt djur avlivas på grund av misstänkt sjukdom eller annan avvikelse från det normala i ett område där mjältbrandsfall förekommit de senaste åren, så bör djuret inte öppnas för att tas ur. SVA:s dagjour (018-67 40 00) kontaktas för vidare instruktion. En kraftigt förstorad mjälte och dåligt koagulerat blod är tecken på infektion som kan vara mjältbrand. För frågor om vilt i övriga delar av landet kan viltsektionen på SVA kontaktas.

Nej. Sjukdomen har ett snabbt förlopp med insjuknande i kraftiga symtom inom loppet av några timmar och i Sverige får sjuka djur inte slaktas för köttproduktion. Livsmedelsverket har veterinärer på alla slakterier runt om i landet som kontrollerar varje djur före slakt, för att se om djuret visar tecken på sjukdom. Inga djur från spärrade besättningar/områden får skickas till slakt. Ett djur som är friskt vid slakt anses inte heller kunna bära smittsamma doser av sporer i våm eller päls.

Myndigheterna samverkar alltid när de upptäcker ett nytt utbrott av smitta som sprids mellan djur och människor. Det gäller att snabbt få så mycket kunskap som möjligt om utbrottet för att kunna säga hur vi kan undvika att sprida smittan samt hur den kommer att påverka oss både på lång och på kort sikt. Förutom att utbyta och ta fram information och tillsammans analysera läget ansvarar myndigheterna för detta:

Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) är expertmyndighet avseende djursjukdomar. SVA utreder tillsammans med jordbruksverket uppkomst av utbrottet. SVA ger råd om förebyggande åtgärder och smittskyddsrutiner samt analyserar prover från djur för att ställa diagnos. De analyserar också risken för smittspridning.

Jordbruksverket (SJV) ser till att djurägare och lantbrukare får korrekt information om hur besättningar och naturreservat kan skyddas från mjältbrandsutbrott, så att så få djur som möjligt smittas eller sprider smittan vidare. Jordbruksverket beslutar om smittskyddsåtgärder avseende djur.

Folkhälsomyndigheten tar fram och förmedlar kunskap om hur människor kan smittas och hur man kan skydda sig samt bistår med råd till sjukvården. Folkhälsomyndigheten ansvarar för diagnostiska analyser. Folkhälsomyndigheten har det övergripande ansvaret för befolkningens skydd mot smittsamma sjukdomar och följer landstingens smittskyddsarbete för att ta de initiativ som krävs på nationell nivå, så att så få människor som möjligt ska riskera att smittas.

Länsstyrelsen informerar om det uppstår ett mjältbrandsutbrott i länet samt ger råd till djurägare. De är även ansvariga för att hålla ett mindre förråd av provtagningsmaterial och skyddskläder, och hjälper Jordbruksverket med sin lokalkännedom.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) stödjer med samordnad information till allmänheten.

Smittskyddsläkaren bedömer behovet att behandla exponerade människor.

Mjältbrand är en akut bakteriell infektion som orsakas av den sporbildande bakterien Bacillus Anthracis. Idisslande djur såsom kor, får och getter är mest känsliga för mjältbrand. Hos dessa djurslag ses vanligtvis ett akut förlopp med plötsliga dödsfall. Hästar kan också drabbas av mjältbrand även om de inte är riktigt lika känsliga som kor. Hos hästar beskrivs ofta ett något mer utdraget sjukdomsförlopp. Sjukdomen kan även drabba människor som varit i kontakt med kroppsvätskor från djur som är sjuka av eller dött i mjältbrand. För människa rapporterades det senaste fallet i Sverige 1965.

Även grisar kan drabbas men de är mer okänsliga, liksom köttätande djur. Hundar och katter är motståndskraftiga och i den mån de smittas är det när ätit av smittade djur som dött av sjukdomen.

Källa: Jordbruksverket, Statens veterinärmedicinska anstalt, Folkhälsomyndigheten