Rävskabb hos hund

Förekomst

En av de vanligaste hudsjukdomarna hos våra hundar är den så kallade rävskabben. Den orsakas av ett parasitärt kvalster, Sarcoptes scabiei, som även kan infektera andra djurarter, inklusive människor. Sjukdomen hos hund kallas i Skandinavien ofta rävskabb, på grund av att sjukdomen spreds från vilda infekterade rödrävar till hundar med början från mitten av 1970-talet. Före det hade sjukdomen inte på mycket länge funnits här, varken bland rödrävar eller hundar.

Den variant av Sarcoptes scabiei som infekterar rävar smittar visserligen människor men ger då i allmänhet endast kortvariga besvär, så kallad skenskabb. Läs mer på Folkhälsomyndighetens webbplats. Skabbkvalstret från räv smittar däremot flera andra vilda djur i Sverige, till exempel varg, lo och mård.

×

Ladda ned original

Livscykel för rävskabb (Sarcoptes scabiei). Utvecklingen tar cirka två veckor från ägg till adult. Bild: Katarina Näslund/SVA

Sarcoptes scabiei är ett kvalster och tillhör, liksom fästingarna, spindeldjuren. Skabbkvalstren är 0,2-0,45 millimeter långa och 0,2-0,35 millimeter breda. Med sin något tillplattade kropp och korta ben liknar de en sköldpadda. Kvalstret lever huvudsakligen i hudens översta cellskikt, väl gömt och skyddat mot yttervärlden. I huden gräver skabbkvalstret gångar i vilka honan lägger tre till fyra ägg per dag under sin levnad, vilken är två till fyra veckor. Äggen kläcks efter några dagar till larver, som via två olika nymfstadier blir vuxna och könsmogna. Hela utvecklingen i huden tar omkring två veckor.

Smittorisken

Hundar kan smittas både genom direkt kontakt med redan smittade djur och indirekt genom att skabbkvalstret överlevt en kortare tid på platser där infekterade djur vistats. Hundar uppsöker ofta platser där smittade rävar varit, exempelvis gryt och hundkojor, men också andra platser där den kliande räven (eller hunden) kliat av sig hudflagor och hårtussar i vilka skabbkvalster kan finnas. En infekterad räv har ofta stora mängder kvalster vilket gör dem till effektiva smittspridare.

Skabbkvalster utanför huden är känsliga för väder och vind. De är framförallt känsliga för uttorkning och för både låga (minusgrader) och höga temperaturer. I kylskåpsmiljö kan dessa kvalster överleva i drygt två veckor, men när de vistas utanför den skyddade miljön i huden där temperatur och fuktighet är optimala, avtar deras benägenhet att effektivt kunna infektera ett nytt värddjur. I den torra luften inomhus dör kvalstret inom ett par dygn. Utomhus om temperaturen är svalare och fuktigheten högre är chansen däremot större för kvalstret att överleva. Vid temperaturer under 18°C förblir det orörligt. Således krävs det temperaturer över 18°C, det vill säga sommarväder, för att kvalstret aktivt ska kunna röra sig mot ett eventuellt offer.

Huvudsymtom - klåda

Symtomen kan variera från mycket svår till lätt, knappt märkbar, klåda. Klådan har beskrivits som värst på natten. Andra symtom i början av en infektion är hudrodnader, små upphöjningar (papler) i huden och mjällbildning. Därefter ses håravfall och gråvita-gråsvarta skorpbildningar.

De första hudförändringarna på hunddjuren uppträder oftast på speciella ställen på kroppen, så kallade predilektionsställen, vilka är framknä, has, ryggslutet vid svansfästet samt vid öronkanterna. Dock kan skador ses var som helst på kroppen. Klådan kan ge upphov till rivskador med sår som så småningom täcks av skorpor. Huden blir ofta förtjockad och sekundära bakteriella infektioner kan tillstöta. Om inte djuret får rätt diagnos och behandling förvärras hudskadorna och kan komma att täcka hela djuret och sjukdomen kan bli mycket allvarlig. Smittade rävar har som bekant dött i 10 000-tal i landet. Upp till 80 procent av rödrävarna i Sverige dog i sarkoptesskabben under 1970- och 1980-talet. Nu har rävstammen återhämtat sig och rödräv finns idag överallt där den fanns innan smittan kom till Sverige under de första åren av 1970-talet. Emellertid finns sjukdomen kvar och kommer med stor sannolikhet att finnas kvar under mycket lång tid.

Diagnostik

Symtomen på sarkoptesskabb kan variera mellan olika hundar. En positiv klådreflex i öronkanterna är starkt indikativ för sarcoptesinfestation. De flesta smittade individer utvecklar antikroppar mot skabbkvalstret. Genom att påvisa antikropparna i blodserum kan man få vetskap om djuret är eller har varit infekterat. De specifika antikropparna finns oftast i blodet inom två till tre veckor efter det att hunden visat de första skabbsymtomen. Förhöjd antikroppsnivå kvarstår i flera månader efter genomgången infektion, i normalfallet sex månader. Vid varje kliande hudsjukdom kan sarkoptesskabb misstänkas och antikroppsundersökning är ett viktigt diagnostiskt hjälpmedel vid utredning.

Sarkoptesskabb kan även påvisas genom skrapprov, fler än ett bör tas.

Behandling

Foxim, milbemycin-oxim, moxidektin, selamektin, fluralaner, afoxolaner och sarolaner är samtliga godkända för behandling av sarkoptesinfektion. Behandling bör pågå under minst tre veckors tid. För att undvika behandlingssvikt kan selamektin enligt klinisk erfarenhet behöva användas två gånger med två veckors intervall.

Mer information

Tala med din behandlande veterinär om du har frågor om din hund. Om din hund är sjuk är det viktigt att du snabbt kontaktar en praktiserande veterinär oavsett vad anledningen till sjukdomen kan tänkas vara.

Beställ SVA:s analys

Sarcoptes (hund), antikroppar (ELISA)

Ektoparasitförekomst

Sarcoptesskabb på katt

Katter kan sporadiskt smittas av sarkopteskvalstret från räv och hund. Smittan hos katterna ger emellertid inte alltid upphov till tydliga skabbsymtom. Diagnos kan ställas genom antikroppsundersökning eller skrapprov.