Gå direkt till innehåll

Statsepizootologen kommenterar

Blogg

Fynd av högpatogen fågelinfluensa hos vilda fåglar i Nederländerna

Nederländerna rapporterade den 21 oktober fynd av högpatogen fågelinfluensa (HPAI) av typen H5N8 hos två knölsvanar i närheten av Utrecht, centralt i landet. En vecka senare rapporterades ytterligare ett fynd av HPAI i landet, denna gång en bläsand nära kusten.

Lokalisation av fynd av högpatogen fågelinfluensa hos vilda fåglar i Nederländerna enligt rapporter 21 och 27 oktober 2020. Källa: ADNS

Viruset antas ha introducerats med flyttfåglar. Fyndet föregicks av att Ryssland och Kazakstan rapporterade flera utbrott av HPAI av typen H5N8 under sommaren. Totalt under perioden 28 juli till 30 september rapporterade Ryssland 52 fall av HPAI hos fjäderfä, två fall hos andra fåglar i fångenskap och sju fynd hos svanar från landets södra delar. Kazakstan rapporterar under samma period totalt 10 fall hos fjäderfä, två fynd hos andfågel av okänd art samt ett stort antal kråkfåglar med HPAI. Under oktober månad har Ryssland rapporterat enstaka fall av HPAI hos fjäderfä längre västerut i landet. I mitten på oktober rapporterade även Israel tre utbrott av HPAI av typen H5N8 hos fjäderfä och även fall hos vilda fåglar på Jerusalems zoo som involverade hög dödlighet hos svanar. Även i Israel antas att virusintroduktionen har kommit från flyttfåglar.

Ett flertal större utbrott av fågelinfluensa orsakade av virus av typen H5 har under den senaste 20-årsperioden drabbat Europa i olika omfattning: H5N1 2005–2006, H5N8 2014–2015 och H5N8 och H5N6 2016–2018, H5N8 2019–2020 och nu H5N8 igen. Under perioden december 2019 till juni 2020 har 328 fall av HPAI hos fjäderfä rapporterats i EU.  I samtliga fall sedan 2014 har virusen i fråga kategoriserats som H5 klad (eller undergrupp) 2.3.4.4. Bokstaven H står för hemagglutinin (ett protein på influensavirusets yta) och just klad 2.3.4.4 har en hög förmåga att utbyta arvsmassa med andra influensavirus. På så sätt skapas frekvent nya virus genom utbyte av arvsmassa där H5 kombineras med olika N-typer (N står för neuraminidas som är ett annat ytprotein) ofta från lågpatogena influensavirus.  

Virusintroduktion från vilda fåglar

Under hösten har den europeiska livsmedelssäkerhetsmyndigheten, EFSA, europeiska smittskyddsmyndigheten, ECDC och även FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, FAO, gått ut och varnat för risken för introduktion av HPAI med vilda fåglar till följd av utbrotten i Ryssland och Kazakstan. Hösten innebär generellt ökad risk för virusintroduktion då ett stort antal fåglar återvänder från häckningsområden i norra Ryssland där fåglar från flera olika flygrutter blandas. HPAI-utbrotten i Europa under 2005–2006 och 2016–2017 föregicks av utbrott i Ryssland och flera studier har visat att virusets spridning västerut har triggats av sjunkande temperaturer i Ryssland. Erfarenheter från tidigare utbrott av HPAI i Europa har visat att när viruset introduceras med flyttfåglar kan sedan lokala fågelpopulationer underhålla smittan. Knölsvanar är inte några långflygare så fågelinfluensaviruset i Nederländerna antas vara introducerat av annan fågelart som sedan spridit smittan till lokala fågelarter. För tillfället antas förekomsten av HPAI hos vilda fåglar vara låg i Europa men det finns osäkerheter om vad som kan förväntas närmaste månaderna. SVA följer läget noggrant och vi vet att under hösten och vintern pågår en ständig rotation bland vattenlevande fåglar i och kring Östersjön, beroende på vädersituation.

Fågelinfluensaövervakning hos vilda fåglar kan förvarna

I likhet med de flesta andra europeiska länder, och i enlighet med EU:s lagstiftning, har Sverige övervakning av fågelinfluensa hos såväl tamfåglar som vilda fåglar. Programmet för vilda fåglar bygger på passiv övervakning vilket innebär att SVA rutinmässigt provtar döda, vilda fåglar som inkommer för obduktion. Viruset har vattenlevande fåglar som reservoar, men kan även drabba andra vilda fågelarter. Det är därför viktigt att rapportera ökad fågeldödlighet, särskilt om flera fåglar hittas på samma plats. Rapportering av fynd görs bäst via formulär  https://rapporteravilt.sva.se/.

Hittills i år har cirka 300 vilda fåglar undersökts för fågelinfluensa med negativt resultat i Sverige. Trettiotvå av de undersökta fåglarna var andfåglar dvs. antingen svanar, gäss eller änder. Se även karta över fågelinfluensaövervakningen. Länderna i vårt närområde bedriver en mer eller mindre omfattande fågelinfluensaövervakning hos vilda fåglar. Tyskland har en omfattande fågelinfluensaövervakning där man under 2019 provtog 1 392 fåglar i passiv övervakning och 4 849 i aktiv övervakning viket innebär provtagning av levande fåglar. Övervakningen i Tyskland antas fortgå på samma sätt och hittills i år har det inte varit några positiva fynd. Hur känslig den passiva övervakningen på vilda fåglar är beror på i vilken omfattning det specifika viruset orsakar dödlighet. Varianten av HPAI H5N8 som cirkulerade i Europa under december 2019 - juni 2020 gav inte upphov till hög dödlighet hos vilda fåglar och endast tre fynd gjordes under perioden. Det är dock osäkert hur hög förekomsten av HPAI faktiskt var i den vilda fågelpopulationen då smittspridningen till stor del skedde mellan fjäderfäbesättningar. EFSA har rapporterat att cirka 85 % av alla utbrott hos fjäderfä orsakades av sekundär spridning, det vill säga spridning från andra fjäderfä och inte från vilda fåglar.

Tack vare ett väl utarbetat samarbete mellan nationella referenslaboratorier inom EU, och ett snabbt arbete av kollegor i Nederländerna, har genetisk information om det virus som påvisats hos svanar i landet blivit tillgänglig för molekylärepidemiologisk analys. Analysen visar att fyndet i Nederländerna är en nyintroduktion och inte samma virusstam som cirkulerat i EU under första halvan av 2020. I dagsläget går det ej att bedöma i vilken utsträckning den nu aktuella virusvarianten orsakar dödlighet hos vilda fåglar. Det faktum att fynd hos vilda fåglar gjorts innan eventuella utbrott hos fjäderfä pekar på att det specifika viruset kan orsaka dödlighet och den passiva övervakningen är i så fall ett bra verktyg för tidig varning. Nederländerna har efter fyndet av HPAI hos vilda fåglar beslutat att fjäderfä ska hållas inomhus för att minska risken för smitta.

Vaksamhet och stärkta smittskyddsrutiner

Jordbruksverket och SVA har i tidigare pressmeddelande uppmanat fjäderfäproducenter till ökad vaksamhet och att tillämpa strikta smittskyddsrutiner. SVA:s bedömning i nuläget är att sannolikheten för att svenska fjäderfä utsätts för smitta är förhöjd men fortfarande på en låg nivå. För att minska risken för smittspridning mellan vilda fåglar och fjäderfä gäller sedan 2007 skyddsnivå 1 för hela Sverige. Nivån innebär att fjäderfä får gå ut, men att foder och vatten ska ges under tak eller under ett skydd utomhus och bedömningen är att detta är tillräckligt i dagsläget. Det är dock som alltid viktigt med goda löpande smittskyddsrutiner i enlighet med Jordbruksverkets och branschens riktlinjer. En viktig princip är att om man förhindrar direkt och indirekt kontakt med vilda fåglar så skyddar man sina djur från både fågelinfluensa och newcastlesjuka. Det är också viktigt att fjäderfäproducenter följer produktionsdata noga och rapporterar till veterinär om man noterar ökad sjuklighet, dödlighet eller nedsatt äggproduktion.

Fågelinfluensa av typen H5N8 har inte visat sig utgöra en risk för smitta till människa. Högpatogena fågelinfluensavirus anses dock alltid ha en zoonotisk potential, varför risken för smitta till människa aldrig helt kan uteslutas. Vid hantering av vilda döda fåglar bör man därför alltid använda handskar och tillämpa god handhygien.

Karta över Ryssland och Kazakstan
Lokalisation av de bekräftade fallen av högpatogen fågelinfluensa hos fjäderfä under i Ryssland och Kazakstan under perioden 28 juli-28 oktober 2020. Röd=pågående utbrott. Blå=hanterade utbrott. Källa OIE.

Läs Snabb värdering november:
Sannolikhetenför att den svenska fjäderfäpopulationen utsätts för smitta med högpatogen fågelinfluensatill följd av pågående utbrott i Nederländerna och Storbritannien samt förekomst hos vilda fåglar i Nederländerna och Tyskland (pdf).

Läs Snabb värdering oktober:
Sannolikheten för att den svenska fjäderfäpopulationen utsätts för smitta med högpatogen fågelinfluensa till följd av pågående utbrott i Ryssland och Kazakstan samt förekomst hos vilda fåglar i Nederländerna 2020 8 (pdf
).

 

Statens veterinärmedicinska anstalt följer situationen i regionen och bedömer när det finns behov av en ny värdering av sannolikheten för att den svenska fjäderfäpopulationen utsätts för smitta med högpatogen fågelinfluensa.

Nytt fall av CWD på vildren i Norge

Ett nytt fall av avmagringssjuka (chronic wasting disease, CWD) på vildren rapporterades den 11 september från de norska myndigheterna. Det nya fallet är en vildrenstjur som skjutits i samband med jakt på Hardangervidda och som testats positiv för den för hjortdjur dödliga prionsjukdomen som en del av pågående sjukdomsövervakning.

CWD har påträffats hos en vildrenstjur i Norge. Foto: Erik Ågren/SVA

Fallet är också det första som påträffats utanför Nordfjella, det område där sjukdomen sedan 2016 påvisats på vildren och där kraftiga åtgärder för att bekämpa och utrota sjukdomen har vidtagits. Enligt preliminär analyser så ser det ut röra sig om samma variant som de tidigare fallen på vildren, en variant som verkar smitta mellan djur.

SVA följer läget. 

Afrikansk svinpest hos vildsvin i Tyskland

Tyska myndigheter rapporterade den 10 september 2020 att afrikansk svinpest (ASF) bekräftats hos ett dött vildsvin hittat i förbundslandet Brandenburg, omkring fyra kilometer från den tysk-polska gränsen. Brandenburgs sydöstra del Spree-Neisse, där vildsvinet hittades, angränsar till två av de drabbade regionerna i västra Polen.

Området kring den tysk-polska gränsen är vildsvinstätt. Foto: Maurizio Bonora.

För att begränsa smittan har Tyskland infört åtgärder i området vilket omfattar bland annat jaktförbud, insats för att hitta, provta och ta omhand vildsvinskadaver, förstärkta smittskyddsrutiner i grisbesättningar och tillfälligt förbud för lantbruksaktiviteter.

I och med fyndet är Tyskland den tolfte medlemsstaten att drabbas av spridningen av ASF, som sedan 2014 förekommit inom EU. Övriga medlemsstater som rapporterat utbrott hos tamgris och/eller fall på vildsvin är: Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckien, Ungern, Slovakien, Rumänien, Bulgarien, Belgien och Grekland med en enskild rapport om ett utbrott i en småskalig besättning.  Tjeckien som 2017 drabbades av en begränsad ASF-introduktion till vildsvin i östra delarna av landet friförklarades officiellt i mars 2019. I Belgien, som liksom Tjeckien drabbades av en begränsad ASF-introduktion till vildsvin, har myndigheterna bekämpat sjukdomen enligt samma modell som Tjeckien med tillsynes goda resultat. I början av året har Belgien rapporterat tre fynd av ASF på upphittat kadavermaterial av vildsvin. Bedömningarna som gjorts är att de upphittade kvarlevorna är minst 6 månader gamla och att dessa vildsvin därmed dött under förra året. Belgien avser att även de ansöka om officiell frihet från ASF under 2020.

Karta över Tyskland med angränsande länder samt en markering mitt för gränsen mot Poland, där vildsvinet har påträffats.
Karta över det rapporterade fallet av afrikansk svinpest (ASF) hos vildsvin i östra Tyskland. Källa: EU:s sjukdomsrapporteringssystem ADNS.

ASF har förekommit i vildsvinspopulationen i Polen sedan 2014, begränsat till landets östra delar. Under senare delen av 2019 sågs en plötslig långväga spridning till landets västra delar, där smittan nu har fäste i vildsvinsstammen. Hittills i år har Polen rapporterat knappt 1000 fall av ASF hos vildsvin i de västra delarna. Även åtta tamgrisbesättningar i området har rapporterats smittade sedan årsskiftet, varav tre större besättningar och fem småskaliga. Inga fall av infekterade vildsvin eller utbrott på tamgris har rapporterats från Polen närmare den tyska gränsen än cirka 3 mil.

Det saknas idag internationellt jämförbar populationstäthet för vilda djur då insamlingen av uppgifter inte görs på likartat sätt. Dock är området kring den tysk-polska gränsen ett vildsvinstätt område.

Med undantag av Rumänien, och till viss del Bulgarien, har smittspridningen i EU främst skett i vildsvinspopulationen med sporadiska utbrott i tamgrisbesättningar och då med begränsad sekundär spridning. Spridningen har dels skett successivt och långsamt inom vildsvinpopulationen, dels via långväga spridning av smittade köttprodukter med människans hjälp.

I ett internationellt perspektiv har ASF inte bara spridit sig inom EU. I Europa utanför EU har ASF sedan tidigare rapporterats från Georgien, Ryssland, Ukraina, Vitryssland, Moldavien och Serbien. I augusti 2018 rapporterade Kina sitt första fall av ASF och efter det har sjukdomen fått en omfattande geografisk utbredning i landet. Smittan har dessutom spridits till ett flertal angränsande länder: Mongoliet, Nordkorea, Sydkorea, Vietnam, Kambodja, Burma, Laos, Filipinerna, Östtimor och Papua Nya Guinea. Senast i raden av smittade länder i södra Asien är Indien.  Kina härbärgerar knappt 50 procent av världens tamgrisar, men också flera av de andra länderna som drabbats i Sydostasien har betydande grisproduktion, som domineras av småskaliga anläggningar med mycket låg biosäkerhet. Utvecklingen har fått ekonomiska följder av global omfattning och risken för fortsatt spridning bedöms som mycket hög.

För svenskt vidkommande är bedömningen att fallet i Tyskland inte nämnvärt påverkar sannolikheten att Sverige drabbas ytterligare, men att denna fortsatt är förhöjd på grund av den rådande situationen. Det krävs en kedja av händelser för att smittan ska nå svenska djur, och ju längre tid som går med fortsatt smittspridning, och ju fler områden och länder som är drabbade, desto högre är sannolikheten att denna kedja av händelser som krävs till slut inträffar.

Kött, produkter och kroppsvätskor från smittade vildsvin och grisar innehåller smittämnet och införsel av sådana produkter till Sverige bedöms vara den största smittrisken för svenska grisar och vildsvin. Införsel av sådana produkter från smittade områden är därför inte tillåten. God efterlevnad av detta förbud, i kombination med goda smittskyddsrutiner som omfattar minimerad direkt eller indirekt kontakt med vildsvin i våra grisbesättningar, ger förutsättningar att hålla Sverige fritt från ASF.

Utbrott av afrikansk hästpest i Thailand

Sedan februari rapporteras om ett utbrott av afrikansk hästpest i Thailand. Flera hundratals hästar från flera stall i fem regioner har smittats och många av dessa har dött.

Ett utbrott av afrikansk hästpest pågår i Thailand. SVA bedömer risken att afrikansk hästpest introduceras till Sverige från Thailand som försumbar. Foto: Pixabay

Afrikansk hästpest är en dödlig virussjukdom som kan drabba hästar och andra hästdjur. Symtomen är feber, svullnader, andnöd och upp till 90% dödlighet. Zebror och åsnor kan bära på sjukdomen utan att visa symtom. Introduktionsväg och sjukdomsutbredning i utbrottet i Thailand är ännu okänt men det spekuleras att det orsakats av illegal handel med zebror. Afrikansk hästpest har aldrig påvisats i Sverige och det här är första gången sjukdomen rapporteras från Thailand.

Färre vilda zebror har begränsat smittspridningen

Historiskt finns sjukdomen främst i Afrika söder om Saharaöknen i områden där det finns vilda zebror och åsnor som upprätthåller viruscirkulation utan att själva bli sjuka. Sydafrika var regelbundet drabbat av utbrott under 1900-talet, men när antalet frilevande zebror utanför nationalparkerna har minskat har också utbrotten av afrikansk hästpest begränsats till områden där det fortfarande finns zebror.

Under det senaste århundradet har sjukdomen vid några tillfällen spridits utanför de områden i Afrika där den är endemiskt förekommande och orsakat stora utbrott: till Mellanöstern inklusive Indien och Turkiet (1959-1961), Spanien (1966 och 1987-1990), Portugal (1989) och Marocko (1989).

Vaccination och insektskontroll har hjälpt till att stoppa utbrott

Det finns nio serotyper av afrikansk hästpestvirus och med ledning av serotypen kan man inleda vaccination som ett led i sjukdomsbekämpningen. Vid de tidigare utbrotten utanför Afrika har utbrotten kunnat stoppas med hjälp av vaccination och insektskontroll. Under utbrottet i Mellanöstern 1959-1961 beräknas så många som 300 000 hästar ha dött och den kraftiga decimeringen av hästpopulationen anges ha bidragit till att sjukdomsspridningen till slut upphörde.

Analyser gjorda på referenslaboratoriet för afrikansk hästpest, The Pirbright Institute i Storbritannien, har visat att utbrottet i Thailand  orsakats av afrikansk hästpestvirus av serotyp 1, vilket  förekommer i öst- och Sydafrika och som aldrig tidigare konfirmerats i utbrott utanför Afrika.

Vektorburet virus

Afrikansk hästpestvirus tillhör samma familj och genus som blåtungevirus (familjen reovirus, genus orbivirus). Båda dessa virus är så kallade vektorburna virus, dvs virus som sprids med blodsugande insekter. Afrikansk hästpestvirus och blåtungevirus sprids med svidknott, framförallt av arten Culicoides imicola. C. imicola finns inte i Sverige.

Vid det senaste utbrottet av afrikansk hästpest i Spanien 1987-1990 hittades virus även i andra Culicoides-arter än C. imicola, men det är okänt vilken roll de spelade i smittspridningen. Likaså blev introduktionen av blåtungevirus serotyp 8 i norra Europa 2008 ett paradigmskifte: historiskt hade endast C. imicola angetts kunde sprida blåtungevirus. Det är nu fastlagt att flera Culicoides-arter är kompetenta vektorer för blåtungevirus. Man har också sett en koppling mellan de pågående klimatförändringarna och förändrade utbredning av C. imicola.

Svidknottens förmåga att sprida smitta är temperaturberoende på flera sätt: virus replikerar snabbare i svidknotten vid ökande temperaturer och svidknotten själva förökar sig också mer effektivt vid ökande temperaturer och inte alls vid kallare temperaturer. Afrikansk hästpestvirus verkar inte kunna replikeras vid temperaturer under 15ºC. I (södra-mellan) Sverige brukar vi ange svidknottens vektorsäsong, dvs. den period av året då de är aktiva, till mellan ungefär april och november.

Liksom många andra sjukdomar som inte drabbar djur eller människor i rikare länder är afrikansk hästpest och de vektorer som sprider den jämförelsevis obeforskade. Med ledning av den fortsatta utbredningen av blåtungevirus i Europa och de pågående klimatförändringarna får vi dock anta att även andra Culicoides-arter än C. imicola kan sprida afrikansk hästpestvirus.

Afrikansk hästpest omfattas av flera regelverk

Sjukdomen omfattas av såväl den svenska epizootilagen som internationella regelverk som styr rapportering, kontroll och handel med levande djur, inklusive zoodjur. Regelverket tar hänsyn till hälsostatus i tredje land: inga hästdjur får importeras till EU från länder där afrikansk hästpest funnits de senaste två åren. Detta gäller även transit. Inga hästdjur har importerats till Sverige från Thailand under 2020. Hästar som är registrerade i vissa stamböcker eller har pass från internationella ridsportförbundet (tävlingshästar) reser åtföljda av ett hälsointyg från officiell veterinär.

Eftersom sjuklighet och dödlighet är hög i hästpopulation som tidigare inte utsatts för smittan är det inte troligt att hästar importeras från tidigare fria ”nysmittade” regioner innan smittan upptäcks, eller att hästar når Sverige under tiden mellan infektion och symtomdebut. Illegal handel med hästdjur från Thailand till Sverige bedöms inte förekomma. SVA har gjort en riskbedömning som bedömer risken att afrikansk hästpest introduceras till Sverige från Thailand som försumbar.

Tidigare utbrott har påverkat handel och transporter

Afrikansk hästpest har historiskt haft stor påverkan på handel och internationella transporter med hästar. Utbrotten i Spanien var en stor oro inför OS i Barcelona 1992 och kraftiga åtgärder i form av nationella transportrestriktioner från regioner med smitta och insektsbekämpning vidtogs för att skydda tillresande hästar. Från 1990 sågs inga utbrott och olympiaden kunde genomföras utan smittspridning, men med förstärkt karantän vid hemkomst för till exempel hästarna i USA:s OS-lag. Strängare karantänsregler än de som gäller inom EU påverkade också ryttartävlingarna för OS i Melbourne 1956 som på grund av dessa fick avhållas i Stockholm.

Läs mer

Läs mer hos andra

 

Avmagringssjuka/chronic wasting disease – lägesbild

Avmagringssjuka eller chronic wasting disease (CWD) som drabbar hjortdjur har varit känd i Nordamerika sedan 1960-talet. Under 2016 upptäcktes den för första gången i Europa, på vildren i Norge. Under 2019 påvisades CWD även i Sverige, på tre älgar i Norrbotten. Med denna text vill SVA försöka ge en samlad bild av kunskapsläget.

Foto: Erika Chenais/SVA

Frågan om avmagringssjuka är komplex och det finns ännu många frågor som internationell forskning inte har svar på. Det finns flera olika faktorer som bidrar till förvirring. Till att börja med är CWD inte en sjukdom utan snarare ett samlingsnamn för flera olika sjukdomsvarianter (mer om detta längre ned i texten). Nomenklaturen är ännu inte fastställd och olika benämningar används inkonsekvent. En annan faktor som kan bidra till förvirring är att det som kommuniceras som en hypotes, ibland kan framgå som bekräftad sanning när texten i något annat sammanhang förkortas och förenklas.

Avmagringssjuka tillhör gruppen prionsjukdomar, som också kallas transmissibla spongiforma encefalopatier ("överföringsbara tvättsvampslika hjärnförändringar". Gemensamt för dessa sjukdomar är att kroppens egna prionproteiner ändrar tredimensionell struktur; de blir stabila och bryts inte ned och kallas då prioner. Prionerna påverkar normala prionproteiner i sin närhet så att även de ändrar struktur, man kan tänka på dem som dominobrickor. Ansamlingar av prioner skadar cellerna. För vissa prionsjukdomar startar denna process "spontant", det vill säga utan känd orsak. I andra fall börjar processen när en individ fått i sig prioner från en annan individ. Hur detta sker kan variera mellan olika prionsjukdomar; för klassisk BSE ("galna kosjukan") skedde spridning mellan individer via foder som innehöll kött- och benmjöl, för klassisk scrapie utsöndras prionerna bland annat i fostervätskor. I samtliga fall tar sjukdomsutvecklingen lång tid, från många månader upp till flera år.

Flera analysmetoder krävs

Diagnostiken för prionsjukdomar bygger på olika metoder för att påvisa prioner och för att jämföra skadornas utbredning i hjärnan. I rutinanalys i övervakningssammanhang används inledningsvis snabbtester som påvisar prionerna, därefter görs western-blot som till viss del kan skilja mellan olika varianter av prionsjukdomar. Med hjälp av immunohistokemi studeras utbredning av skador i hjärnan. I nästa steg sker inokulation av försöksdjur (bioassay), i vilka sjukdomsförloppet studeras. Bioassay tar många månader och ibland kan varianter, som i de inledande analyserna förefaller lika, visa sig vara olika.

Olika varianter

Fram till 2016 var CWD enbart påvisad i Nordamerika och Sydkorea (export från Nordamerika) och var känd som en smittsam hjortdjurssjukdom, det vill säga en sjukdom som smittar mellan hjortdjur genom att prioner utsöndras i saliv, urin och avföring. Dessa prioner kan kvarstå i miljön under lång tid, och djuren smittar inte bara varandra då de är i tät kontakt utan även indirekt via miljön. Den nordamerikanska varianten av sjukdomen finns nu konstaterad i 26 delstater i USA, och även i Kanada.

Våren 2016 påvisades CWD för första gången i Europa, på en norsk vildren. Detta ledde till en omfattande övervakning i Norge, och fall påvisades då också på älg och kronhjort. Initialt såg fallen på vildren ut som fallen i Nordamerika, men vid senare analyser kunde vissa skillnader påvisas. Älgarna och kronhjorten skiljer sig från både de nordamerikanska fallen och vildrenarna, och de uppvisar också olikheter sinsemellan. Det finns ingen standardiserad namngivning av prionsjukdomar och inte heller väldefinierade kriterier för vad som är CWD. Förkortningen används nu som ett samlingsnamn för olika varianter. De CWD-varianter som är kända från Nordamerika benämns ibland "klassisk CWD". Samma namn har använts för den variant som påvisats på vildren i Norge, trots att det finns skillnader mellan varianterna. Norge har benämnt de först påvisade fallen hos äldre älgar "Nor16CWD" och beskriver dem också som "atypiska", detta för att tydliggöra att CWD inte handlar om en och samma sjukdom med identiska egenskaper. I Sverige har vi kommunicerat att våra påvisade fall är lika de norska älgfall, som har beskrivits som atypiska. Finland har valt att kalla sitt hittills enda påvisade fall "TSE hos älg"

Spontan eller smittsam sjukdom?

Hittills har tre fall påvisats i Sverige: två i Arjeplog och ett i Arvidsjaur, samtliga var älgkor. De två första var 16 år gamla och avlivades på grund av dålig kondition och beteendeförändringar. Det tredje fallet var 10 år och sköts under jakten och enligt jägarna uppvisade hon inga symptom.

När tre fall påvisas inom ett begränsat geografiskt område (inom cirka 70 kilometers diameter) ligger det nära till hands att tänka att det är en smittsam sjukdom som orsakat detta. Det finns dock ännu för lite information för att dra sådana slutsatser, och det finns andra faktorer som talar emot att det handlar om en smittsam sjukdom. Med det vi hittills vet påminner de svenska fallen mycket om de norska fallen; samtliga fall är hos äldre älgkor (10–20 år) och har i de inledande analyserna varit positiva för prioner i hjärnan, men negativa i lymfknuta. Detta tyder på att det kan handla om en process som snarare påbörjats i hjärnan än som ett resultat av peroralt (det vill säga via mun) upptag av prioner, och det kan också tyda på att prionerna är mindre spridda i kroppen och därmed kanske inte utsöndras i kroppsvätskor (eller åtminstone i mindre mängd).

Norge har framfört hypotesen att detta kan handla om spontant uppkommen sjukdom, och hos andra arter av idisslare (nöt, får, get) känner vi till prionsjukdomar som förefaller uppstå spontant. Samtliga påvisade fall är hos äldre hondjur, och den jakt som har bedrivits i området har bidragit till att det i det aktuella området finns många äldre älgkor. Samtidigt är det ett observandum att vi har konfirmerat tre fall i ett begränsat geografiskt område. Ytterligare analyser av fallen pågår. SVA har nära samarbete med referenslaboratorier i Norge och Italien, och även andra laboratorier som genomför inokulationsförsök.

Det finns dock inga analyser som i sig kan avgöra om det handlar om spontant uppkomna åldersförändringar, eller om det rör sig om en smittsam sjukdom. För att avgöra detta krävs omfattande provtagning i området och epidemiologiska studier. Därför pågår en utökad övervakning i området. Samtidigt fortsätter den landsomfattande övervakningen för att upptäcka om det finns fall i andra områden. Sverige står också i nära kontakt med Norge gällande övervakningsdata, då Norge har kommit längre i sin övervakning.

Resultat från övervakningen hitintills

Under höstens jakt har jägare i Arvidsjaur-Arjeplogområdet gjort en fantastisk insats och provtagit 629 vuxna älgar och det uppsatta övervakningsmålet för älgar i området är därmed uppfyllt. Det finns i internationell lagstiftning inte några exakta gränser för hur omfattande övervakningen ska vara och det är upp till varje land att bedöma. Utifrån den kunskap man har i Nordamerika om smittsamma varianter av CWD är spridningen inledningsvis långsam och till en början är det en låg andel djur som förväntas vara smittade. I Sverige satte vi övervakningsmålet för att med 99 procents säkerhet upptäcka om det fanns mer än 0,7 procent smittade djur (den siffran baserades på förekomsten av CWD på vildren i Nordfjella). Vi kan ännu inte med säkerhet utesluta att den variant som finns hos äldre älgar skulle kunna vara smittsam, men det faktum att vi trots provtagningen inte hittat fall hos yngre djur stärker hypotesen att det kan röra sig om en åldersrelaterad förändring. Eftersom ålder förefaller vara en viktig faktor pågår också åldersbestämning av ett urval av älgarna för att förstå åldersstrukturen på provtagna djur.

Motsvarande provtagningar pågår på renar i området i samband med slakt. Antal provtagna renar i är i skrivande stund runt två tusen, men eftersom flera samebyar håller sina renar separerade från varandra behöver varje grupp för sig provtas (provtagning av renar från en sameby ger inte information om sjukdomsstatus i en annan sameby).

Det kanske kan tyckas konstigt att fortsätta provta renar i området när vi inte påvisat fall hos yngre älgar och vi har en hypotes om att de fall vi hittat hos älg kan vara åldersrelaterade förändringar. Men vi behöver också se denna övervakning i ett större internationellt sammanhang. Att det finns olika varianter av CWD är ny kunskap, och den har ännu inte nått internationell acceptans. Som en jämförelse tog det många år innan teorierna om att atypisk scrapie och atypisk BSE kunde vara spontant uppkomna sjukdomar accepterades internationellt och därefter tog det ytterligare år innan internationella regelverk i förhållande till handel anpassades. Med andra ord är vi i en situation då många andra länder i världen utgår från att de fall vi har på älg är en smittsam variant av sjukdomen. Genom att införa utökad övervakning och genom att också undersöka tillräckligt många renar för att visa att vi har undersökt ordentligt kan vi dels få fram underlag som stödjer teorin om att fallen hos älg kan vara åldersrelaterade och dels visa internationellt att vi på ett trovärdigt sätt har undersökt situationen.

Vad gäller den landsomfattande övervakningen är övervakningsmålet 6 000 djur under perioden 2018–2020. Denna övervakning är reglerad av EU och är inriktad på så kallade riskdjur, det vill säga djur som visar tecken på avmagringssjuka eller annan sjukdom, djur som hittas döda, djur som avlivas för att de är sjuka eller skadade, rovdjursdödade och trafikdödade (inklusive djur som är trafikskadade och avlivas). Målet är långt ifrån uppnått och det gör att vi har begränsad kunskap om sjukdomens förekomst i resten av landet och vi är mycket angelägna om att fortsatt få in prov från riskdjur från hela landet.

Sammanfattande kommentar

Det är angeläget att få in prover från vuxna hjortdjur (i kategorin "riskdjur") från hela landet.
Den utökade övervakning som hitintills har genomförts i Norrbotten stödjer teorin om att fallen på älg snarare kan handla om åldersrelaterade förändringar än att de har smittats av andra djur med CWD, men det är ännu för tidigt för att kunna säga det helt säkert.

Mer information om övervakningens upplägg och resultat finns på cwd.se. Där finns också filmer om sjukdomen och demonstrationsfilmer som visar hur provtagningen går till.

Prenumerera på bloggen

Om Bloggen

Prenumerera på bloggen