Gå direkt till innehåll

Statsepizootologen kommenterar

Förutsättningar för och konsekvenser av att vaccinera fjäderfä mot Newcastlesjuka

Svenska fjäderfän ska inte börja vaccineras mot Newcastlesjuka (ND). Den slutsatsen drar Jordbruksverket i en nyligen publicerad rapport kring samhällsekonomiska konsekvenser av en möjlig framtida övergång till att vaccinera fjäderfä mot ND. Samtidigt säger Jordbruksverket att vaccination kan bli motiverad i framtiden om förutsättningarna förändras.

Som en del av rapporten ombads SVA att yttra sig om hur ett eventuellt framtida vaccinationsprogram mot ND skulle kunna utformas och vilka konsekvenser det skulle få. I det underlag som tagits fram beskrivs Danmarks vaccinationsprogram som ett exempel på ett klassiskt vaccinationsprogram för att möjliggöra kostnadsberäkningar. För- och nackdelar med vaccination, samt förutsättningar för ett eventuellt införande av ett program och huruvida det skulle vara frivilligt eller obligatoriskt för olika djurkategorier, diskuterade ur såväl smittskydds- som djurhälsoperspektiv. Vidare beskrivs skillnader i diagnostik och övervakning i en icke-vaccinerad population jämfört med en vaccinerad population.

Utbrott även i vaccinerade flockar

De flesta länder inom EU vaccinerar mot ND. Utbrott sker dock också i flera av dessa vaccinerande länder, såväl i vaccinerade som icke-vaccinerade flockar. Vaccination mot ND skyddar inte djuren mot infektion utan mot kliniska symptom. Skyddet är beroende av att vaccinationen genomförts korrekt, att djuren har ett tillräckligt immunologiskt svar och att vaccinstammen skyddar mot den stam av ND-virus som introducerats.

Sverige har sedan år 1995 rapporterat ett tiotal utbrott av ND, varav de flesta endast drabbat enskilda besättningar. Det har alltså inte varit fråga om omfattande spridning mellan besättningar vid utbrott, utan i de flesta fall om separata introduktioner av ND. Med tanke på detta har utgångspunkten i SVA:s resonemang varit att målet med ett eventuellt vaccinationsprogram i Sverige måste vara att i möjligaste mån förhindra utbrott för att undvika omfattande bekämpningsåtgärder och handelsrestriktioner, snarare än att minska kliniska symptom i besättningen och vidare smittspridning. För att uppnå detta krävs hög vaccinationsgrad i samtliga mottagliga kategorier av djur, och SVA:s bedömning är att om ett vaccinationsprogram blir aktuellt är ett obligatorium en förutsättning. Att uppnå ett fullständigt skydd är emellertid inte möjligt på grund av vaccinernas beskaffenhet, och man kan förvänta att se utbrott även i en vaccinerad population.

Fjäderfäregister saknas idag

För att undvika utbrott krävs ett detaljerat, väl fungerande och kontinuerligt uppdaterat fjäderfäregister som garanterar ett optimalt genomförande av vaccination och för att uppnå immunitet. Detta saknas idag. I den vaccinerade populationen övergår ND-övervakningen vidare från att säkerställa frånvaron av ND till att säkerställa immunitet. Idag sker den aktiva övervakningen med regelbunden provtagning endast av avelsflockar. Vid en övergång till vaccination utökas den till att omfatta samtliga flockar av fjäderfä som vaccineras. Diagnostiken behöver då anpassas, både till metod och volym.

Sverige har ett mycket gynnsamt sjukdomsläge på fjäderfäsidan. Sannolikt är detta delvis en följd av vår status som ND-fritt land, vilket gör det svårt att i stor volym handla med fjäderfä ur en population som är mindre kontrollerad än avelsledet, vilket är en subpopulation under mycket hård hälsokontroll. Ett införande av vaccination mot ND kan som konsekvens ge en ökad handel med fjäderfä till produktionsledet, till exempel unghöns för äggproduktion, en population med fler vaccinationer och större omfattning av andra sjukdomar än den topp av avelspyramiden vi handlar med idag.

Frågan om icke-vaccination eller vaccination är således mycket komplex, och det är många faktorer som måste tas hänsyn till. Att en återgång till status som icke-vaccinerande land, när väl ett vaccinationsprogram implementerats, inte är praktiskt genomförbar bör också beaktas.

Ökad förekomst av campylobacter

Campylobakterios är den mest rapporterade zoonosen på människa i ett flertal länder, inklusive Sverige. Antalet rapporterade fall har ökat de senaste åren i såväl Sverige som EU i sin helhet. Under 2016 rapporterades 11 021 fall av campylobakterios i Sverige, vilket är flera än någonsin sedan campylobakterios blev anmälningspliktigt. Andelen inhemska fall har ökat kraftigt. Tidigare år har cirka 30–40 procent av fallen smittats i Sverige men ifjol angavs 6 903 (62,6 procent) av fallen vara inhemskt smittade.

Det finns en tydlig säsongsvariation med fler rapporterade fall under sommar och tidig höst. Under de senaste tre åren (2014–2016) har dock fler fall än normalt rapporterats under vinterperioden. Under motsvarande perioder har också campylobacter påvisats hos en större andel kycklingflockar jämfört med tidigare år. Sedan sommaren 2016 har förekomsten av campylobacter bland slaktkycklingar varit högre än under tidigare år, men förekomsten varierar kraftigt mellan slakterier.

Ett urval av campylobacterisolat från människor och kycklingar från vinterperioderna 2014–2016 har helgenomsekvenserats och typningsresultaten pekar på en gemensam källa, liksom typningen av humanisolat från mars i år. I maj 2017 meddelade Folkhälsomyndigheten att det fortsatt är flera rapporterade humanfall än under tidigare år.

Kyckling främsta smittkälla

Det finns flera kända smittkällor till campylobakterios hos människa, men kött av fjäderfä, framför allt kyckling, anses vara den viktigaste vilket stöds av ett flertal studier. Fjäderfä är också den viktigaste reservoaren för campylobacter som smittar människor, där smittvägen förutom intag av livsmedel kan vara exponering via miljön.

Den svenska produktionen och konsumtionen av kycklingkött har ökat. Under 2016 slaktades 101 miljoner slaktkycklingar vilket är 25 miljoner fler än för tio år sedan. För att möta en större efterfrågan på kycklingkött har nya djurstallar byggts och eftersom det kan ta lång tid att få tillstånd till nya stallbyggen har en del slakteriföretag ökat produktionen genom att minska tomtider mellan djuromgångar, börjat med delad slakt (alla djur i en flock skickas inte samtidigt till slakt) samt gått över till att slakta i flera skift. Dessa ändringar har lett till en större press i produktionen och till en större risk att föra in smittan med campylobacter.

Även importen har ökat

Inte bara den inhemska produktionen utan även importen av kycklingkött har ökat. Även försäljningen av ekologisk kyckling har ökat. Campylobacter förekommer ofta hos kycklingar som fötts upp ekologiskt, eller med tillgång till utevistelse.

De senaste åren har även försäljningen av färsk kyckling ökat jämfört med försäljningen av fryst kyckling. Campylobacter är känsliga för frysning och upptining vilket innebär att det är mer sannolikt att färsk kyckling är kontaminerad med campylobacter än djupfryst kyckling. Campylobacter dör vid upphettning, men korskontamination sker lätt vid bristande hygienrutiner i köket.

I Sverige finns sedan 1991 ett övervakningsprogram för campylobacter hos svensk kyckling, med Svensk Fågel som huvudman och med syftet att minska förekomsten av smittan. Alla medlemsländer i EU behöver enligt zoonosdirektivet övervaka förekomsten av campylobacter, men annars är campylobacter inte särskild reglerat. De centrala myndigheterna har fört samtal med branschen för att se över biosäkerhetsrutiner samt diskutera vilka åtgärder som borde vidtas för att minska smittan i kycklingkött. Berörda slakteriföretag har vidtagit vissa åtgärder. Fjäderfäbranschen har de senaste månaderna jobbat med att vända den negativa trenden och har gjort en hel del insatser i både besättningar och slakterier som ökad tomtid mellan omgångar, bättre hygienrutiner vid tvätt av transportlådor och höga hygienkrav vid delad slakt. Det tar tid att se effekterna av dessa åtgärder.

Det är viktigt att bryta den ökande incidensen av campylobacterinfektion. I arbetet med minskningen av smitta behövs insatser från alla parter i kedjan från jord till bord.

Fakta

Förekomst

Infektion med campylobacter förekommer i hela världen. Det är den vanligaste bakteriella orsaken till tarmsjukdom hos människa i Sverige. I vårt land har ett övervakningsprogram för campylobacter bedrivits sedan 1991. Andelen smittade slaktkycklingflockar minskade från cirka 20 procent 2002 till 9 procent under 2012–2013, men har ökat till 15,4 procent under 2016.

Campylobakterios hos människa är anmälningspliktig enligt smittskyddslagen. Campylobacterförekomst (termofila Campylobacter spp.) hos slaktfjäderfä är anmälningspliktig.

Symtom hos människa

Akuta symtom: diarré, kräkningar, buksmärtor, feber och illamående. Komplikationer och följdsjukdomar förekommer, såsom irritabel tarm, reaktiv artrit, Guillain-Barrés syndrom.

Sjukdomsstatistik

Under 2016 ökade antalet människor i Sverige som insjuknat i campylobacterinfektion kraftigt, och totalt rapporterades över 11 000 fall. De senaste åren har annars mellan ca 8 000 och 9 500 fall rapporterats årligen. Mörkertalet är stort och det verkliga antalet bedöms vara mer än tio gånger större. Under 2016 rapporterades över 60 procent av dem som insjuknade vara smittade i Sverige, medan övriga är utlandsresenärer som smittats till exempel under semester i Europa eller Sydostasien.

Kan schmallenbergvirus dyka upp igen?

Efter några års tystnad verkar det som om smittspridningen av schmallenbergvirus i Europa fått lite ny fart. Från Tyskland, Belgien, Holland, Storbritannien och Irland har man under de senaste månaderna rapporterat om fall av aborter, missbildningar eller positiva övervakningsprover från får och nöt. Detta tyder på att viruset under sommaren och hösten åter cirkulerat och spridits med infekterade svidknott, om än i begränsad omfattning. Det kan inte uteslutas att smittan också nått Sverige.

Foto: iStock Photo

Schmallenbergviruset drabbar främst idisslare och dök första gången upp 2011 i norra Tyskland, Nederländerna och Belgien. Ett år senare var det spritt över stora delar av Europa, inklusive Sverige. Korna som drabbats hade inga eller lindriga symtom såsom snabbt övergående feber, nedsatt foderlust, diarré och sänkt mjölkproduktion.

Flera månader efter de först observerade sjukdomsutbrotten rapporterades ett onormalt högt antal missbildningar på lamm, kalvar och killingar. Missbildningarna sattes i samband med de tidigare sjukdomsfallen och tester visade att de missbildade fostren var positiva för schmallenbergvirus.

Svidknott sprider viruset

Till Sverige kom smittan sannolikt med infekterade svidknott, som fungerar som så kallade vektorer för smittan och som färdas med vindströmmar. De första svidknotten som var infekterade med schmallenbergvirus nådde sannolikt Sverige redan på hösten 2011, följt av en större invasion med spridning av viruset under insektssäsongen 2012.

Infektion med schmallenbergvirus hos vuxna djur ger endast lindrig sjukdom som i många fall förblir oupptäckt. Endast ett fåtal rapporter finns om symtom hos vuxna får. Men om moderdjur infekteras i tidig dräktighet – till och med månad tre för får och månad fem för nöt – kan grava skador uppkomma på fostren. Djuren är ofta fullgångna men dödfödda, eller dör strax efter födseln och har varierande grader av missbildningar.


Såvitt man vet ger infektion upphov till livslång immunitet vilket leder till att sjukdomsutbrott kan förväntas komma i vågor, med några års intervall. Efter ett större utbrott har en stor del av nöt- och fårpopulationen utvecklat en skyddande immunitet vilket innebär att möjligheten för viruset att spridas och orsaka sjukdom begränsas. Allt eftersom nya djur, som inte exponerats för viruset, föds och växer upp minskar dock detta skydd i populationen. Den skyddande immuniteten hos svenska får och nötkreatur är således i dagsläget sannolikt mycket begränsad, vilket ökar risken för att nya fall ska uppstå ifall viruset åter introduceras.

Vid abort är det alltid viktigt att obducera foster och fosterhinnor eftersom abort kan ha många orsaker. Infektion med schmallenbergvirus misstänks främst vid missbildningar hos fostret i kombination med att moderdjuret exponerats för svidknott under tidig dräktighet. Kontakta statsveterinär Karin Persson Waller på SVA om du har frågor om infektion av schmallenbergvirus.

Läs mer

Schmallenbergvirus hos idisslare

Schmallenbergvirus i Svavet nr 1 2013 (pdf)

Fågelinfluensa H5N8 cirkulerar i Europa

Fågelinfluensa av typen H5N8 har återigen börjat cirkulera i Europa. Under en dryg vecka har smittan spridit sig över stora delar av norra och centrala Europa, med ett antal fall de senaste dagarna i Sveriges absoluta närområde. Det finns inga rapporterade fall där människor smittats med H5N8. 

Foto: iStock Photo

I en rapport från den 20 september 2016 uppmanade FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, FAO, veterinära myndigheter i Centralasien, Mellanöstern och Europa till ökad beredskap för introduktion av högpatogen (sjukdomsframkallande) fågelinfluensa via vilda fåglar. Bakgrunden var fynd av högpatogen fågelinfluensa av typen H5N8 hos långdistansflygande flyttfåglar som provtagits vid sjön Ubsu-Nur i den ryska republiken Tyva. Ubsu-Nur ligger i ett våtmarksområde som gränsar till Mongoliet och används som vilo- eller häckningsplats av stora mängder flyttfåglar längs de så kallade centralasiatiska flygvägarna. Högpatogen fågelinfluensavirus har vid ett antal tillfällen under det senaste decenniet spridits med vilda fåglar från infekterade områden i Sydostasien via dessa flyttvägar, bland annat till Europa, och introducerats såväl till nya populationer av vildfågel som till fjäderfä med betydande ekonomiska konsekvenser.

Den 3 november bekräftades FAO:s farhågor då ungerska myndigheter rapporterade ett utbrott av H5N8 i en kalkonbesättning. Vilda fåglar ansågs utgöra smittkällan eftersom utbrottet hade föregåtts av fynd av H5N8 hos en knölsvan som hittats död cirka 50 km från den drabbade besättningen bara några dagar tidigare.

Den 7 november 2016 rapporterades nästa fall av H5N8, nu hos döda sjöfåglar funna i nordvästra Polen. Påföljande dagar rapporteras liknande utbrott av dödlighet hos sjöfågel orsakat av H5N8 från nordvästra Tyskland, sedan från södra Österrike, Schweiz, Kroatien, Holland och Danmark. Den 11 november rapporterades dessutom ytterligare två utbrott av H5N8 på fjäderfä: ett i en mindre besättning med ca 100 fåglar, belägen i närheten av Lübeck i Tyskland ej långt ifrån den plats där de döda sjöfåglarna påträffats, och ett i en besättning med 1500 utegående kalkoner i Bregenz i Österrike.

Under den senaste veckan har således fall av fågelinfluensa rapporterats från sju olika europeiska länder i Central- och Nordeuropa. Det spridningsmönster man ser med sporadiska utbrott över ett stort geografiskt område antyder att H5N8 är vida spritt i sjöfågelpopulationen. De tre utbrott som hittills (11 november) påvisats på fjäderfä visar dessutom tydligt vilken risk detta utgör för europeiska fjäderfäproducenter. Med anledning av detta uppmanar därför EU-kommissionen i ett brev till de europeiska chefsveterinärerna till höjd beredskap, ökad vaksamhet och åtgärder för förbättrad biosäkerhet på gårdsnivå.

För svenskt vidkommande har SVA idag värderat risken för introduktion av H5N8 till den svenska fjäderfäpopulationen som följd av ovanstående utbrott. Risken för smittspridning och introduktion via infekterade fjäderfä eller ägg från de områden där utbrott påvisats hos fjäderfä bedöms som försumbar. Samtidigt innebär den sannolikt relativt vitt spridda smittan bland vattenlevande fåglar i stora delar av Europa, inklusive vårt direkta närområde i Östersjön, att risken för spridning och introduktion via vattenlevande fåglar bedöms som kraftigt förhöjd.

För att minska risken för smittspridning mellan vilda fåglar och fjäderfä gäller sedan 2007 skyddsnivå 1 för hela Sverige. Nivån innebär att fjäderfä får gå ut, men att foder och vatten ska ges under tak eller under ett skydd utomhus. Det är som alltid också viktigt med goda löpande biosäkerhetsrutiner i enlighet med Jordbruksverkets och branschens riktlinjer.

H5N8 orsakade flera utbrott under säsongen 2014-2015. Smitta sågs då både hos vilda fåglar och i olika typer av fjäderfäbesättningar och andra fåglar i fångenskap. De virus som hittills har sekvenserats i årets utbrott av H5N8 i EU skiljer sig dock en del från de virus som orsakade utbrotten under 2014-2015. Däremot är de mycket lika virus som isolerades vid sjön Ubsu-Nur i Tyva, Ryssland under sommaren 2016, vilket återigen visar att vilda fåglar under vissa omständigheter kan fungera som långväga spridare av högpatogena fågelinfluensavirus.

I likhet med de flesta andra Europeiska länder, och i enlighet med EU:s lagstiftning, har Sverige övervakning av fågelinfluensa hos såväl tamfåglar som vilda fåglar. Programmet för vilda fåglar innebär att SVA rutinmässigt provtar döda vilda fåglar som inkommer för obduktion till SVA. För att säkerställa tidig upptäckt av en eventuell introduktion av H5N8 till Sverige bör ansamlingar av död sjöfågel därför rapporteras till SVA på 018-674000.

Det finns inga rapporterade fall där människor smittats med H5N8. Dock anses högpatogena fågelinfluensavirus alltid ha en zoonotisk potential, varför risken för smitta till människa också med H5N8 inte helt kan försummas. Vid hantering av vilda döda fåglar bör man därför använda handskar och iaktta god handhygien.

Karta: Rapporterade utbrott av fågelinfluensa H5N8 hos vilda fåglar (i rött) och fjäderfä (i blått) mellan 3-11 november 2016. Källa: EU:s sjukdomsrapporteringsdatabas ADNS
Karta: Rapporterade utbrott av fågelinfluensa H5N8 hos vilda fåglar (i rött) och fjäderfä (i blått) mellan 3-11 november 2016. Källa: EU:s sjukdomsrapporteringsdatabas ADNS

Snabb värdering av sannolikheten för att den svenska fjäderfäpopulationen utsätts för smitta med aviär influensa till följd av pågåense utbrott i EU (pdf)

Mjältbrandsutbrottet på Omberg

Mjältbrand konstaterades först hos en tjur som dött på bete på Omberg den 7 juli. Sedan dess har mjältbrandsorsakade dödsfall bekräftats hos ytterligare nio nötkreatur, ett får och en häst. Dessutom har en död älg som påträffats i området visat sig vara smittad. När detta skrivs, 9 augusti, är sex besättningar drabbade, inom ett område som utgår från Omberg och sträcker sig till Ödeshög i söder och Tåkern i öster.

Foto: iStock

Samtliga kadaver har destruerats och de platser där kadaver legat har sanerats. För att minska risken för ytterligare fall och således undvika ytterligare kontamination av miljön har Jordbruksverket fattat beslut om att nötkreatur och får i ett område som sträcker sig cirka fem kilometer från varje bekräftat fall ska vaccineras. Dessutom tillåts vaccination av hästar och getter i samma område. 

Det pågående utbrottet skiljer sig i karaktär från tidigare utbrott som utretts i modern tid i Sverige. Utbrotten 2008, 2011 och 2013 drabbade enskilda besättningar i begränsade geografiska områden, och utredningarna som följde kunde identifiera sannolika smittkällor. I Ombergsutbrottet har en mer omfattande smittspridning skett och avstånden mellan på varandra följande fall har varit betydande (som längst cirka 10 kilometer). I skrivande stund har inga kända kopplingar mellan de sex drabbade besättningarna kunnat identifieras som kan förklara smittspridningen. 

Men Ombergsutbrottets karaktär är inte okänd från ett internationellt perspektiv; snarare följer det ett relativt välbeskrivet mönster från områden med historisk förekomst av mjältbrand. Historien visar att sporadiska utbrott med mer omfattande spridning kan uppstå under särskilt gynnsamma förhållanden. Exakt vilka dessa faktorer är och hur de påverkar mjältbrandsekologin är dock inte helt klarlagt.

Att mjältbrand förekommit historiskt runt Omberg är väl känt och finns dokumenterat i historiska källor. Efter utbrottet i Örebro 2011 gjorde SVA en kartläggning av besättningar som spärrats för mjältbrand 1916–1961, och i detta material nämns ett antal platser som finns belägna i anslutning till det drabbade området. Vid den tiden grävdes döda djur ned i närheten av den plats där de dött. Det exakta läget dokumenterades emellertid aldrig men vi kan utifrån historiken härleda att ett flertal äldre mjältbrandsgravar finns i området.

Det finns också omständigheter i den lokala miljön, bland annat kalkrika jordar och kärr, som är gynnsamma för mjältbrandsöverlevnad. Även om inga mjältbrandsfall rapporterats i modern tid, kan man inte utesluta att enstaka mjältbrandsorsakade dödsfall förekommit också under senare år, hos vilt såväl som hos tamboskap, utan att orsaken utretts. Sådana enstaka dödsfall kan ha bidragit till att en låggradig mjältbrandskontaminering av naturbetesområden på Omberg förelegat inför betessläppet 2016. 

Sommaren 2016 på Omberg har varit torr och varm. Naturbetena är kraftigt nedbetade och djuren betar nära marken, vilket ökar risken för att de ska få i sig eventuella mjältbrandssporer som kan finnas i jorden. Magra beten innebär dessutom en potentiell stress för djuren vilken gör dem mindre motståndskraftiga för infektioner som mjältbrand. 

Den torra, varma sommaren har också varit gynnsam för insekter. Insekter, i synnerhet spyflugor och bromsar, har från andra länder rapporterats kunna spela en roll för smittspridning mellan djur i samband med mjältbrandsutbrott. Hypotesen är att spyflugor kan spela en roll för lokal spridning och uppförökning av smitta (inom ett bete eller mellan närliggande beten), medan broms under vissa förutsättningar skulle kunna sprida smittan över längre sträckor, till nya besättningar. Det är emellertid mycket svårt att i praktiken fastlägga den typen av samband vetenskapligt.

Att den vilda faunan utgör en bit i pusslet är klart i och med fyndet av den mjältbrandspositiva älgen. Studier i nationalparker i Afrika visar på artspecifika skillnader i känslighet för mjältbrand där det huvudsakliga mönstret är att gräsätare, i synnerhet idisslare, är mest mottagliga. Omnivorer som svin, är mindre känsliga och karnivorer, till exempel lejon och hyenor kan vara förhållandevis motståndskraftiga. 

Klart är att den passiva övervakningen – rapportering baserad på observationer i fält – sannolikt ger en skev bild av smittans natur. Genom att göra serologiska undersökningar riktade mot flera djurslag i ekosystemet kan en mer fullständig bild fås av hur exponeringen egentligen ser ut. SVA försöker nu att säkra sådant material i utbrottsområdet för att öka vår kunskap om sjukdomens epidemiologi.

Ombergsutbrottets ursprung är fortfarande okänt, och smittvägar mellan besättningar och enskilda dödsfall är inte fastlagda. Flera nyckelfaktorer har däremot identifierats som bidragit till de gynnsamma förutsättningar som rått på Omberg under sommaren 2016, och som förklarar utbrottets mönster och karaktär. Detta är i dagsläget tillräckligt för att kunna rekommendera nödvändiga hanteringsåtgärder. Vidare utrednings- och forskningsarbete kommer dock behövas under kommande månader och år för att fördjupa förståelsen av utbrottet och bygga upp kunskap kring mjältbrand och dess ekologi. Detta för att vi i framtiden bättre ska kunna förutsäga och förebygga liknande händelser.

Den älg som konstaterades ha dött i mjältbrand. Foto: Anna-Maria Erixson
Den älg som konstaterades ha dött i mjältbrand. Foto: Anna-Maria Erixson
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18
Om Bloggen

I Sverige finns en så kallad statsepizootolog, och den ska finnas på SVA. Statsepizootologen ansvarar för frågor rörande epizootier och andra allvarliga infektionssjukdomar hos djur. Här i bloggen "Statsepizootologen kommenterar" tar statsepizootologen upp aktuella ämnen då och då. För närvarande är Karl Ståhl tf. statsepizootolog på SVA.