Bandmaskar hos hund

Förekomst

Den vanligaste bandmasken hos hund i Sverige är Mesocestoides-arter. Andra relativt vanligt förekommande bandmaskar är Taenia hydatigena och Taenia pisiformis. Diphyllobothrium latum påvisas mer sällan. Dipylidium caninum förekommer i låg frekvens, medan Echinococcus granulosus (hundens dvärgbandmask) numera är mycket ovanlig och har inte påvisats hos hund i Sverige på många år.

Smittvägar och överlevnad

Bandmaskars livscykel omfattar en huvudvärd, till exempel hund eller räv, där den adulta masken lever, samt en eller flera mellanvärdar, i vilka larvstadierna (så kallade dynt) utvecklas. Vilken mellanvärd som ingår i livscykeln varierar mellan olika bandmaskarter. Nedan följer en översikt över huvudvärdar och mellanvärdar för några bandmaskarter.

Bandmaskar består av en kedja av segment, så kallade proglottider, som innehåller ägg; när proglottiderna lossnar från den adulta masken och lämnar värden med avföringen sprids äggen i miljön och kan tas upp av lämpliga mellanvärdar, vilket möjliggör fortsatt smittspridning.

Hund smittas genom att äta larvstadier (dynt) som finns i mellanvärdar. I praktiken utgörs smittkällorna främst av fallvilt av smådjur samt av urtagna inälvor från vilda idisslare. Någon direkt smitta mellan hundar förekommer inte.

Symtom

Infektion med bandmask ger som regel inga kliniska symtom. Undantagsvis ses matsmältningsrubbningar och lös avföring.

Diagnostik

Infektionen uppmärksammas oftast genom att djurägaren ser enstaka bandmaskleder (proglottider) i avföringen eller krypande runt baken, på svansen eller över korset. I vissa fall kan hela kedjor av proglottider observeras i avföringen. Proglottidernas utseende har diagnostiskt värde. Artbestämning är av praktisk betydelse, dels för val av lämplig behandling, dels för att utreda möjliga smittvägar. Eftersom bandmaskar avger ägg intermittent påvisas infektionen inte alltid vid undersökning av träckprov. Ägg av Diphyllobothrium latum och Dipylidium caninum kan dock påvisas i träckprov.

Behandling

Bandmask behandlas vid påvisad förekomst. Helst bör dessutom artbestämning ha gjorts. Praziquantel är förstahandsval vid de flesta bandmaskinfektioner. En engångsdos är i regel tillräcklig, men vid behandling mot D. latum krävs en engångsdos som är åtta gånger högre än den vanliga dosen. Mot vissa bandmaskarter kan även fenbendazol användas, främst vid infektion med Taenia spp. och Mesocestoides spp.

Samtidig infektion med rundmaskar och bandmaskar är ovanlig hos hund. Det finns därför i regel inget behov av att använda kombinationspreparat, förutom i särskilda situationer, exempelvis i samband med införsel.

Bandmask i avföring. Film: Ann-Louise Fransson

Mer information

Tala med din behandlande veterinär om du har frågor om din hund. Om din hund är sjuk är det viktigt att du snabbt kontaktar en praktiserande veterinär oavsett vad anledningen till sjukdomen kan tänkas vara.