Ringorm hos kanin och marsvin

Förekomst

Ringorm förekommer över hela världen och under hela året. Hos häst och nötkreatur ses flest fall under höst och vinter (stallsäsong).  

Symtom och smittöverföring

2–4 veckor efter att kaninerna har blivit smittade får de runda, hårlösa områden som oftast inte kliar. Kanterna som angränsar mot områden med päls kan vara rödaktiga och något upphöjda. Områdena kan sitta varsomhelst på kroppen men hos kaniner sitter de ofta i främre delen av kroppen, gärna runt ögon, näsa och på öronen. Områdena blir krustiga och flagiga. Det förekommer kaniner som är infekterade men inte har några symptom. I olika studier har symptomlösa smittbärare utgjort 0,5–35 procent av de undersökta kaninerna. Dessa kaniner kan få stressutlösta symptom vid till exempel systemisk sjukdom, hög djurtäthet eller undernäring. Hos friska kaniner läker ringorm ut av sig självt inom 60–100 dagar men eftersom ringorm kan smitta till andra djurarter och människor rekommenderas behandling.

Kaninerna smittas genom direktkontakt med en infekterad kanin eller indirekt genom kontakt med föremål med svampsporer på. Unga kaniner och kaniner med ett nedsatt immunförsvar är mest mottagliga för infektionen.

Smittämne 

Dermatofyter är en grupp mikroskopiska mögelsvampar. Det finns flera arter som kan infektera marsvin och kanin. De vanligaste är Microsporum canis, Trichophyton mentagrophytes och Arthroderma vanbreuseghemii.  Trichophyton benhamiae (synonym Arthroderma benhamiae) är vanlig hos marsvin och Nannizzia spp. förekommer hos kaniner. 

Symtom 

Dermatofyter lever av keratin, som finns i hud, hår, klor, naglar och horn. Symtomen ses därför i hud och päls. Runda, hårlösa, upphöjda lesioner med rodnad, fjällande eller skorpig hud ses vanligen. Lesionerna börjar ofta på huvudet. Hos marsvin kan de första lesionerna ses på nosen och sedan sprida sig periokulärt, till panna och öron, ibland även över dorsala ryggen. Erytem, papler, pustler och krustor förekommer hos både kanin och marsvin. Klåda förekommer sällan vid ringorm, men kan ses om hudförändringarna blir sekundärinfekterade av bakterier.  

Förekomst av kliniska sjukdomstecken beror på vilken ringormsart som har infekterat djuret, samt djurets motståndskraft. Generellt ses symtom oftare hos unga djur, eller djur med nedsatt immunförsvar. Symptomlösa smittbärare kan förekomma.  
Ringormsinfektioner är i de flesta fall självläkande inom några månader. Genomgången infektion ger ofta ett visst skydd mot ny infektion.    

Smittvägar 

Infektion sker vanligen genom direktkontakt mellan djur, via kontaminerade föremål eller genom att djuret gräver eller vistas i jord som innehåller smittsamma sporer. 
Hos sällskapsdjur kan infektion ske genom kontakt med nyinköpta djur, via kontaminerade föremål eller genom att djuret gräver eller vistas i jord som innehåller smittsamma sporer. 

Vid infektion bildar dermatofyterna sporer, som är mycket motståndskraftiga. Utan sanering kan dessa sporer kan överleva i miljön under flera år, särskilt i torra och mörka inomhusmiljöer. Sporerna kan även spridas via luften, fästade vid till exempel dammpartiklar eller hårstrån, vilket kan göra sanering av smittade miljöer utmanande.  

Diagnos

Ringorm kan misstänkas genom sjukdomshistoria och symtom, men det går inte att ställa diagnosen enbart på typiska symtom. För att bekräfta diagnosen görs kan mykologisk undersökning av hår, hud och krustor göras. 

Vid direktmikroskopi av hår och/eller hudprov kan hyphae- eller arthroconidia-sporer ses om dermatofyter finns i provet. Påvisande av dermatofyter i mikroskopi tillsammans med typiska kliniska symtom är i regel tillräckligt för att ställa diagnosen ringorm. En negativ mikroskopi utesluter däremot inte infektion, eftersom svampen kan förekomma i låg mängd eller vara ojämnt fördelad i provmaterialet. Artbestämning är inte möjlig med mikroskopi, för det behövs odling eller PCR. 

Odling tar upp till två veckor. Det är viktigt att provet tas på korrekt sätt och vid korrekt tidpunkt för att få ett representativt prov (se provtagningsinstruktion nedan). För lite provmaterial kan ge ett falskt negativt odlingssvar, liksom om djuret är behandlat med medel mot svamp innan provtagning. Odling kan ge svar på vilken art det rör sig om och kan därför vara viktigt för att kartlägga smittkällan, samt för att kunna behandla och sanera optimalt. Resistensbestämning av dermatofyter utförs inte.  

PCR är i allmänhet snabbare än odling. En nackdel är att vissa dermatofytarter är så genetiskt lika att de inte kan skiljas åt med PCR, i dessa fall kan en kompletterande odling göras om det är kliniskt relevant. PCR-metoden är för närvarande inte tillgänglig på SVA. 

Provtagning 

Se provtagningsinstruktion.  Djur med symptom bör provtas av veterinär, som också ger råd om behandling och sanering vid positivt provsvar.

Behandling 

Ringorm läker i allmänhet ut på åtta till tolv veckor, även utan behandling. För att korta sjukdomsförloppet och minska smittspridningen är det vanligt att djur med symtom behandlas. 

Behandling kan bestå av både utvärtes medel och preparat som ges i munnen. Det finns olika preparat och olika protokoll för behandling. Symtomen försvinner ofta inom 2–3 veckor, men behandlingen bör fortgå tills två negativa odlingar med två veckors intervall mellan provtagningen har erhållits. Vanligen rör det sig om behandling i 2–3 månader.  

Samtidigt bör omgivningen saneras, både för att minska risken för smitta till andra djur och till människor, och för att undvika falskt positiva provsvar vid uppföljning av terapirespons. Om djuret drabbats av en bakteriell hudinfektion till följd av ringorm så läker den ofta ut samtidigt med ringormen. 

Kontaktdjur utan symtom kan behandlas 1–2 gånger utvärtes som en del i saneringen av miljön. 

Isolering 

Djur med misstänkt eller konstaterad ringormssmitta bör isoleras från övriga djur för att förhindra smittspridning. Sjukdomsperioden och därmed isoleringstiden kan i allmänhet förkortas om det sjuka djuret behandlas. Isoleringen bör dock göras med hänsyn till djurets behov av socialisering. 
Håll god hygien och tvätta händer med tvål och vatten efter hantering av infekterade djur.

Sanering och desinfektion

Eftersom svampsporer överlever länge i omgivningen behöver miljön där djuret har vistats samt föremål som kan ha kontaminerats saneras i samband med behandling av djuret. Miljön där infekterade djur har vistats bör omgivningen saneras, både för att minska risken för smitta till andra djur och till människor, och för att undvika falskt positiva provsvar vid uppföljning av terapirespons och återsmitta. 

En ordentlig mekanisk rengöring är viktig för att få bort all synlig smuts och därmed även huvuddelen av sporerna. Desinfektionsmedel har sämre effekt i närvaro av smuts. När ytan har torkat efter den mekaniska rengöringen kan ett desinfektionsmedel med som har effekt mot svampsporer användas. Observera att vissa desinfektionsmedel kan vara retande vid kontakt med hud eller ögon, samt ha frätande eller missfärgande egenskaper på vissa material. Följ anvisningen på förpackningen. Säkerställ att både koncentrationen och kontakttiden är tillräckliga för att desinfektionsmedlet ska ha effekt mot sporer.  

Textilier bör tvättas två gånger i 60 °C med vanligt tvättmedel. Tyger som inte tål hög temperatur tvättas två gånger i lägre temperatur. Den mekaniska sköljningen av textilier minskar mängden sporer även vid lägre temperatur. Rengör yttre delar av tvättmaskinen samt ytor som kan ha kontaminerats i samband med tvättning innan maskinen används igen. Ta bort päls och annan smuts från tvättmaskinstrumman efter avslutad tvätt, för att inte efterföljande tvättar ska kontamineras. med ett så långt tvättprogram som möjligt, altrnativt kortare progra men 2 och fler gånger.  

Mattor som inte går att tvätta bör dammsugas noga för att få bort smuts och päls och därefter behandlas två gånger med tvättmedel avsett för mattor. Ångtvätt kan användas som rengöring, men den har inte avdödande effekt. 

Trägolv och andra ytor som inte tål behandling med desinfektion rengörs dagligen för att få bort smuts, damm och päls. Använd torrmopp med engångsduk eller dammsugare som rengörs och desinfekteras efter varje rengöring. Tvätta golvet två gånger i veckan med rengöringsmedel avsett för materialet.  

I hemmiljö, på katt- och hundpensionat och liknande miljöer rekommenderas att dagligen ta bort päls, samt grundlig städning och sanering två gånger i veckan. 
Utrustningen eller föremål som är svår att rengöra och desinfektera kan behöva kasseras. Att frysa föremål avdödar inte dermatofyter. 

Vaccin

Det finns inget vaccin mot ringorm för kanin eller marsvin i Sverige.

Zoonosaspekt

Dermatofyter från djur kan smitta till människa och orsaka ringorm. Framför allt drabbas barn, äldre och individer med nedsatt immunförsvar. Symtom hos människa är oftast lindriga med små ringformade och fjällande hudlesioner. Mer ovanligt är vätskande sår eller krustabildningar och förtjockad hud som kan breda ut sig. Läkare bör kontaktas för att rätt diagnos och behandling ska kunna sättas in. Behandlingen är i allmänhet enkel och effektiv med salva eller kräm som stryks på lokalt. 

En odling med arttypning kan ge information om smittan ska misstänkas komma från andra människor eller något djur. Människans specifika ringormssvampar brukar inte orsaka infektion hos djur.   

Vad säger lagstiftningen? 

Ringorm är inte anmälningspliktig i Sverige. 

Mer information 

Har du frågor om till exempel om diagnostik eller behandling av ditt djur, eller vill ha råd om sanering ska du kontakta din veterinär. SVA har endast generell sjukdomsinformation, det vill säga ger inte behandlingsråd för enskilda djur eller grupper av djur. Veterinär kan få stöd inför provtagning, tolkning av provsvar, behandlings- och saneringsregim genom att kontakta SVA. Ringormsinfektion kan ibland vara besvärligt att komma till rätta med. Vid behov kan djurägaren eller den behandlande veterinären ta hjälp av veterinär dermatolog. 
Beställ SVA:s analys 
Remiss bakteriologi och mykologi