Ringorm hos katt

Förekomst 

Ringorm förekommer över hela världen och under hela året. 

Smittämne

Dermatofyter är en grupp mikroskopiska mögelsvampar. De finns flera arter som kan infektera katt. Den vanligaste är Microsporum canis, den kan också infektera hund, kanin, häst, marsvin, människa och andra djur. En annan vanligt förekommande orsak till ringorm hos katt är Trichophyton mentagrophytes. Det finns också andra arter som kan orsaka ringorm hos katt.  Här kan du läsa mer om de vanligaste ringormsarterna som infekterar våra husdjur.

Symtom

Dermatofyter lever av keratin, som finns i hud, hår, klor, naglar och horn. Symtomen ses därför i hud och päls. 

Vilka symtom och hur mycket symtom som ses hos katter infekterade med ringorm varierar. Friska vuxna katter visar sällan några symtom alls, medan kattungar och nedsatta djur kan uppvisa symtom. Fläckvis håravfall, avbrutna hårstrån samt fjällande hud kan ses, liksom krustor och en fuktande rodnad i huden kan också uppstå. Vanligast är förändringar på huvud, hals, rygg, svans och/eller framben. Undantagsvis drabbas även klorna, ibland med klolossning som följd. Lesionerna börjar oftast i ansikte, runt öron och hals. 

Klåda förekommer sällan vid ringorm, men kan ses om hudförändringarna blir sekundärinfekterade av bakterier.  

Symptomlösa smittbärare är vanligt förekommande.

Ringormsinfektioner är i de flesta fall självläkande inom några månader. Genomgången infektion ger ofta ett visst skydd mot ny infektion.  

Smittvägar 

Infektion sker vanligen genom direktkontakt mellan djur, via kontaminerade föremål eller genom att djuret gräver eller vistas i jord som innehåller smittsamma sporer. 

Vid infektion bildar dermatofyterna sporer, som är mycket motståndskraftiga. Utan sanering kan dessa sporer kan överleva i miljön under flera år, särskilt i torra och mörka inomhusmiljöer. Sporerna kan även spridas via luften, fästade vid till exempel dammpartiklar eller hårstrån, vilket kan göra sanering av smittade miljöer utmanande. Microsporum canis är mer sporbildande än andra ringormsarter som infekterar katt. 

Diagnos

Ringorm misstänks ofta vid typiska symtom och historik. För att bekräfta diagnosen görs en mykologisk undersökning av hår, hud och krustor. 

Vid direktmikroskopi av hår och/eller hudprov kan sporer ses i provet. Påvisande av dermatofyter i mikroskopi tillsammans med typiska kliniska symtom är i regel tillräckligt för att ställa diagnosen ringorm. En negativ mikroskopi utesluter däremot inte infektion, eftersom svampen kan förekomma i låg mängd eller vara ojämnt fördelad i provmaterialet. Artbestämning är inte möjlig med mikroskopi, för det behövs odling eller PCR. 

Odling tar upp till två veckor. Det är viktigt att provet tas på korrekt sätt och vid korrekt tidpunkt för att få ett representativt prov (se provtagningsinstruktion nedan). För lite provmaterial kan ge ett falskt negativt odlingssvar, liksom om djuret är behandlat med medel mot svamp innan provtagning. Odling kan ge svar på vilken art det rör sig om och kan därför vara viktigt för att kartlägga smittkällan, samt för att kunna behandla och sanera optimalt. Resistensbestämning av dermatofyter utförs inte vid SVA.  

PCR för dermatofyter är för närvarande inte tillgänglig på SVA. PCR ger ett snabbare provsvar än odling. En nackdel är att vissa dermatofytarter är så genetiskt lika att de inte kan skiljas åt med PCR, i dessa fall kan en kompletterande odling göras om det är kliniskt relevant.

Provtagning

Se provtagningsinstruktion. Katter med symptom bör provtas av veterinär, som också ger råd om behandling och sanering vid positivt provsvar.

Behandling

Ringorm spontanläker hos immunkompetenta katter, men det kan ta flera månader. Behandling rekommenderas ofta för att korta sjukdomstiden, samt för att minska risken för smitta till andra djur, till människor och även minska kontamineringen av miljön.  Behandling brukar bestå av både utvärtes behandling och preparat som ges i munnen.

Samtidigt bör omgivningen saneras, både för att minska risken för smitta till andra djur och till människor, och för att undvika falskt positiva provsvar vid uppföljning av terapirespons. Behandling brukar bestå av både utvärtes medel och preparat som ges i munnen. Det finns olika preparat och olika protokoll för behandling.

Kontaktdjur utan symtom kan behandlas 1–2 gånger utvärtes som en del i saneringen av miljön.

Isolering 

Djur med misstänkt eller konstaterad ringormssmitta bör isoleras från övriga djur för att förhindra smittspridning. Sjukdomsperioden och därmed isoleringstiden kan förkortas om det sjuka djuret behandlas. Isoleringen bör dock göras med hänsyn till djurets behov av socialisering, vilket framför allt är viktigt för unga djur. 

Håll god hygien och tvätta händer med tvål och vatten efter hantering av infekterade djur.

Sanering och desinfektion 

Eftersom svampsporer överlever länge i omgivningen behöver miljön där djuret har vistats samt föremål som kan ha kontaminerats saneras i samband med behandling av djuret. Miljön där infekterade djur har vistats bör saneras, både för att minska risken för smitta till andra djur och till människor, och för att undvika falskt positiva provsvar vid uppföljning av terapirespons.

En ordentlig mekanisk rengöring är viktig för att få bort all synlig smuts och därmed även huvuddelen av sporerna. Desinfektionsmedel har sämre effekt i närvaro av smuts. När ytan har torkat efter den mekaniska rengöringen kan ett desinfektionsmedel som har effekt mot svampsporer användas. Observera att vissa desinfektionsmedel kan vara retande vid kontakt med hud eller ögon, samt ha frätande eller missfärgande egenskaper på vissa material. Följ anvisningen på förpackningen. Säkerställ att både koncentrationen och kontakttiden är tillräckliga för att desinfektionsmedlet ska ha effekt mot sporer. 

Textilier bör tvättas två gånger i 60 °C med vanligt tvättmedel på ett så långt tvättprogram som möjligt. Tyger som inte tål hög temperatur tvättas två gånger i lägre temperatur. Den mekaniska sköljningen av textilier minskar mängden sporer även vid lägre temperatur. Rengör yttre delar av tvättmaskinen samt ytor som kan ha kontaminerats i samband med tvättning innan maskinen används igen. Ta bort päls och annan smuts från tvättmaskinstrumman efter avslutad tvätt, för att inte efterföljande tvättar ska kontamineras. 

Mattor som inte går att tvätta bör dammsugas noga för att få bort smuts och päls och därefter behandlas två gånger med tvättmedel avsett för mattor. Ångtvätt kan användas som rengöring, men generellt har den inte avdödande effekt. 

Trägolv och andra ytor som inte tål behandling med desinfektion rengörs dagligen för att få bort smuts, damm och päls. Använd torrmopp med engångsduk eller dammsugare som rengörs och desinfekteras efter varje rengöring. Tvätta golvet två gånger i veckan med rengöringsmedel avsett för materialet.  

Att frysa föremål avdödar inte dermatofyter. 

I hemmiljö, på kattpensionat och liknande miljöer rekommenderas daglig borttagning av päls och damm, samt grundlig städning och sanering två gånger i veckan. 

Utrustningen eller föremål som är svår att rengöra och desinfektera kan behöva kasseras.

Vaccin

Det finns inget vaccin mot ringorm för katt i Sverige. 

Prognos 

Mycket god för enskilda katter, ringorm ger sällan allvarliga symtom. Smittan kan vara besvärlig att bli av med, särskilt i grupper med många djur. 

Zoonosaspekt 

Dermatofyter från djur kan smitta till människa och orsaka ringorm. Framför allt drabbas barn, äldre och individer med nedsatt immunförsvar. Symtom hos människa är oftast lindriga med små ringformade och fjällande hudlesioner. Mer ovanligt är vätskande sår eller krustabildningar och förtjockad hud som kan breda ut sig. Läkare bör kontaktas för att rätt diagnos och behandling ska kunna sättas in. Behandlingen är i allmänhet enkel och effektiv med salva eller kräm som stryks på lokalt. 

En odling med arttypning kan ge information om smittan ska misstänkas komma från andra människor eller något djur. Människans specifika ringormssvampar brukar inte orsaka infektion hos djur.

Vad säger lagstiftningen? 

Ringorm är inte anmälningspliktig i Sverige. 

Mer information

Har du frågor om till exempel om diagnostik eller behandling av din hund, eller vill ha råd om sanering ska du kontakta din veterinär. SVA har endast generell sjukdomsinformation, det vill säga ger inte behandlingsråd för enskilda djur eller grupper av djur. Veterinär kan få stöd inför provtagning, tolkning av provsvar, behandlings- och saneringsregim genom att kontakta SVA. Ringormsinfektion kan ibland vara besvärligt att komma till rätta med. Vid behov kan djurägaren eller den behandlande veterinären ta hjälp av veterinär dermatolog.