Rekommendationer vid parasitorsakade diarréer i kattbesättningar

Smittskydd

Katter är solitärer, det vill säga ensamlevande individer som under naturliga förhållanden endast träffas för parning eller revirstrider. Vid flockliv utmanas både kattens sociala gränser (stress) och immunförsvar, även om tamkatter fungerar bättre i grupp än vilda katter gör.

Man vet sedan länge att stress påverkar immunförsvaret negativt hos alla djurslag. Exempel på orsaker till stress hos en katt är revirrelaterade konflikter, som uppstår när många katter vistas på en begränsad yta. Ett annat exempel är omplaceringsstress, som uppstår när ungar flyttar från uppfödare till sin nya ägare eller när en ny individ introduceras till en befintlig grupp. Katter har ett mycket diskret signalsystem; en stressad katt kan vara så lågmäld i sitt kroppsspråk att dess situation inte uppmärksammas av ägaren.

I miljöer där många djur visats på en liten yta kan även smittämnen av olika slag florera. En del smittämnen överlever i miljön, och vartefter tiden går ökar då smittrycket trots normal städning av ytor. I praktiken betyder detta att katter, ur smittskyddssynpunkt helst bör hållas i mindre grupper utan inbördes kontakt. Motiveringarna till mindre grupper är flera: a) man har bättre uppsikt över sina djur; b) det är lättare att hålla rent när inte alla vistas på alla ytor; c) om smitta bryter ut i en grupp så sprids den inte automatiskt till alla andra; d) minskad stress hos individerna.

Parasiter har oftast en fekal-oral smittväg, det vill säga parasiten finns i avföringen och smittar genom intag via munnen. 

De vanligaste smittovägarna till kattuppfödningar är:

• Naturlig parning
• Kattlådor och inventarier
• Via en ny individ som kommer in i besättningen utan föregående karantän/provtagning
• Utställning
• Introduktion av smitta via människor

Naturlig parning

Vid parning är det oftast honan som får vara hos hanen för parning, gärna flera gånger. Djuren delar kattlåda och kommer åt att putsa varandra. Både parning och putsning är potentiella smittvägar, liksom kattlådan och mat-/vattenskålar.

Om man övervakar parningen minskar riskerna för smitta. Katterna får bara träffas korta stunder och ges helst inga längre tillfällen att putsa varandra eller dela låda/skålar. Detta förfarande skyddar både hane och hona. Optimalt hålls en nyparad katt skild från övriga katter i hushållet minst tre veckor innan de sammanförs. Detta ökar chansen för att upptäcka en eventuell smitta innan den hinner sprida sig till hela gruppen. Likaså bör avelshanen hållas separat, så att han inte riskerar att sprida eventuell smitta till uppfödarens andra katter.

Smitta via kattlådor och inventarier

Giardia och Tritrichomonas kan överföras genom direkt kontakt mellan individer men också via kattlådor. Smittor i avföring överförs mellan katter som delar låda, eftersom de kan få smittämne i pälsen eller på tassarna som de sedan tvättar bort. 

Genom att begränsa antalet katter som delar på samma kattlåda, och gärna dela in katterna i mindre grupper utan inbördes kontakt, kan man minimera antalet individer som smittas. Ser man att en katt har lös avföring ska denna omedelbart isoleras och lådan saneras innan andra katter får använda den. Enligt Jordbruksverkets djurskyddsbestämmelser ska det finnas minst en kattlåda per två katter. Städa dem dagligen. 
Katter kan sprida smitta till inventarier i huset. Som inventarier räknas här allt från husets möbler till katternas klösträd, bäddar, kattlådor med mera.

Introduktion av ny individ

När en ny individ med okänd hälsostatus ska introduceras till en befintlig grupp med känd hälsostatus (friska) dyker en uppenbar risk upp. En till synes frisk, veterinärbesiktigad kattunge är ingen garanti för att den inte bär på något smittsamt – man kan tänka sig att den är nyinfekterad och därför ännu inte visar symtom, eller att den har en låggradig kronisk infektion som inte visar sig kliniskt förrän den påverkas av omplaceringsstressen. Gruppens rekommendation är att en karantänsperiod om minst tre veckor ska gälla för alla nyintroduktioner, oavsett om det gäller inhemska eller importerade katter.

Karantän

Följande råd hjälper dig optimera din karantän:

• Använd gärna annans hem (utan katter) som karantän
• Inrättas karantän i hemmet ska inte fysisk kontakt vara möjlig med andra katter 
• Ytorna ska vara lättstädade och rengöras noga efter varje katt   
• Rengöring av karantänen ska innefatta skurning med panelborste och rengöringsmedel, med efterföljande upptorkning. När ytorna är helt torra desinficeras de, om möjligt, med sprit, Klorin® eller Virkon® (observera att dessa främst har effekt mot bakterier och virus). 
• Tvätta textilier i 60° C. Glöm inte fällar, bäddar, kuddar, mjukisdjur, mattor, sofföverdrag med mera som katten kommit i kontakt med.
• Engångsföremål ska användas så långt det är möjligt – kartonger till bädd/skydd, klösbrädor av engångstyp
• Använd helst särskilda skor och kläder som du endast har i karantänsutrymmet
• Tvätta alltid händerna noggrant med tvål och vatten när du lämnar karantänen, och torka händerna på pappershandduk, ej textilhandduk, samt avsluta med handsprit.

Under karantänsperioden ser man lämpligen över kattens vaccinationsstatus och observerar den noga för att upptäcka tidiga symtom på sjukdom. Slöhet, diarré och synlig blinkhinna är exempel på sådana symtom. Man kan även passa på att skicka in prov för olika infektionsämnen, till exempel träckprov för kontroll av parasiter samt eventuellt behandla vid påvisad smitta. Naturligtvis ska katten vara vaccinerad och ha negativa provsvar innan man för samman den med övriga katter.

När en ny katt ska introduceras till sin ”grupp” kan man sätta ihop den med en individ i taget under ett par veckor. Skulle någon katt insjukna, kan man misstänka att den nya katten bär på smitta utan att själv vara sjuk. Om grupphållning med få individer i varje grupp inte är möjlig, kan det ändå vara idé att begränsa antalet nya kontakter under ett inledningsskede.

Utställning

Under en utställning utsätts katten för både stress och fysisk hantering av minst två externa personer (veterinär och domare). Den kommer också i kontakt med ytor där andra katter har vistats. Det kan vara svårt att påverka rutinerna på en utställning som enskild utställare, men man kan vara medveten om riskerna och försöka aktivt minska dem för den egna katten. Optimalt hålls en nyutställd katt skild från övriga katter i hushållet under minst en vecka (gärna längre) innan de sammanförs. Detta för att öka chansen att upptäcka eventuell sjukdom innan den hinner sprida sig till hela gruppen.

Hur stor risken är att smittas av just Giardia eller Tritrichomonas på utställningar är inte känd. För att minska risken att ta med eventuell smitta hem bör du inte låta andra klappa din katt – sätt en skylt på buren. Lika viktigt är det att du inte hanterar andras katter, och om du måste göra det så tvätta händerna noga innan du hanterar ditt eget djur igen. 

Tritrichomonas foetus och Giardia intestinalis

De encelliga tarmparasiterna Tritrichomonas och Giardia är relativt vanligt förekommande, speciellt hos unga katter. Infektion förlöper ofta utan symtom, det vill säga katten är till synes frisk men utskiljer parasiter med avföringen. Ibland förekommer dock illaluktande, lös avföring av varierande utseende.  Symtom ses företrädesvis hos yngre raskatter i uppfödningsmiljö eller nylevererade kattungar, vilket har visats i ett flertal studier från hela världen.

Giardia

Giardia infekterar tunntarmen, vars huvudsakliga uppgift är att ta upp näring ur den smälta födan. Vid infektion kan en minskad tillväxt hos kattungar eller avmagring hos vuxna djur ses. Diarrén kan se ut på olika sätt och går ofta i skov. Vissa katter kan även kräkas. 

Det är inte ovanligt att man hittar Giardia hos friska djur, i synnerhet hos yngre individer. Det första tecknet på en infektion med Giardia i ett katteri kan vara att köpare slår larm om att deras kattunge har utvecklat diarré inom ett par veckor från leverans och sedan testats positivt för Giardia. Smittan har då sannolikt skett redan i katteriet och omplaceringsstressen kan ha sänkt dess immunförsvar så att en tidigare symtomfri infektion blossar upp. Undantag finns förstås, till exempel om kattungen flyttar till ett flerkattshushåll som redan är infekterat.

Organismen Giardia förekommer i två former, antingen kan den vara rörlig (trofozoit) eller orörlig och inkapslad (cysta). Trofozoiterna finns i tarmen och de omvandlas till cystor under passagen ut med avföringen. Det är cystorna som påvisas vid träckprovsundersökning. Cystorna kan direkt infektera en ny individ. De är tåliga och kan överleva i flera månader i fuktig och sval miljö, exempelvis 1–3 månader i 10°C vatten och 2 månader i jord som är 4°C. Liksom andra parasiter är dock Giardia känslig för värme och uttorkning. I en torr varm bostad kan man räkna med att cystorna överlever någon vecka. Frysning avdödar också cystorna, hur lång tid det tar beror på hur låg temperaturen är. Vid -20°C dör cystorna inom en vecka. 

Provtagning för Giardia

Cystor av Giardia påvisas i träckprov, vid SVA används i första hand immunofluorescens-teknik (IF). Mängden träck som används är liten och man kan därför inte analysera flera katter i ett samlingsprov. För samlingsanalys kan flotation med zinksulfat användas (max tre individer per samlingsanalys). Man antar att om en unge i en kull är positiv, så är även syskonen och modern positiva. Samma kan antas för en grupp katter med närkontakt och som delar låda. 

ELISA och PCR är andra metoder som kan användas vid diagnostik av Giardia. Kommersiella snabbtester finns också tillgängliga. Hur tillförlitliga dessa är kan variera och det kan vara klokt att ta reda på hur stor risken är för falskt negativa respektive falskt positiva resultat. 

Eftersom cystor kan utsöndras oregelbundet rekommenderas att samla avföring från tre dagar i följd för att öka chansen att påvisa eventuell infektion. Oavsett analysmetod finns viss risk att missa en infektion. Vill man öka säkerheten kan man behöva upprepa provtagningen eller kombinera olika metoder. 

Behandling mot Giardia

Behandling ska ske i samråd med en veterinär. Målet med behandling är i första hand att stoppa diarréer. Ibland kan behandlingen behöva upprepas. Om symtom ändå kvarstår efter behandlingens slut bör katten utredas vidare för att bedöma om symtomen orsakas av andra orsaker än Giardia.

Generellt rekommenderas inte att behandla symtomlösa katter trots att Giardia har påvisats. I miljöer där smitta kan orsaka större problem, så som i flerkattshushåll eller uppfödningsmiljö, kan dock behandling av hela grupper vara aktuell efter en bedömning av risk för biverkningar och andra potentiellt negativa effekter. 

Behandling av Giardia bör kombineras med sanering; detta är extra viktigt i uppfödningsmiljö. Skulle behandling mot Giardia misslyckas kan det bero på att miljöåtgärderna inte varit tillräckliga och/eller att kattantalet är för högt. 

I första hand rekommenderas fenbendazol 50 mg/kg kroppsvikt en gång dagligen i fem till sju dagar. Vid utebliven eller partiell effekt kan behandlingen behöva upprepas. I andra hand kan man behandla med läkemedel innehållande metronidazol, 25 mg/kg kroppsvikt två gånger dagligen i fem till sju dagar. På sista behandlingsdagen är det en fördel om den behandlade katten/gruppen kan flyttas till en noggrant rengjord miljö, helst efter föregående schamponering av pälsen.

Rekommendationen av fenbendazol som förstahandsval grundar sig på att det har färre biverkningar än metronidazol samt att metronidazol är ett antibiotikum som bör användas restriktivt då risk för resistensutveckling finns. Observera att fenbendazol inte bör användas under den första tredjedelen av dräktigheten och metronidazol bör undvikas under både dräktighet och laktation. I litteraturen finns flera behandlingsförslag och doseringar. Drabbat katteri bör vända sig till sin veterinär för bedömning och val av behandling. 

Sanering mot Giardia

Mekanisk rengöring är den viktigaste åtgärden i saneringsarbetet mot Giardia. Ytor och inventarier skuras med såpa och får därefter torka helt. Optimalt är om utrymmet kan stå tomt från katter i 1–2 veckor så parasitcystor hinner att torka ut. Sprit och andra desinfektionsmedel har ingen eller begränsad effekt mot cystor av Giardia. Höga temperaturer avdödar cystor så exempelvis tvätt med ånga kan vara effektivt, men ska föregås av en mekanisk tvätt.

Ett sätt att logistiskt genomföra en sanering i ett katteri kan se ut så här: Har man många katter i flera grupper väljer man ett rum som saneras först, utan katter i. När kattgrupp ett är på sista behandlingsdagen flyttas de till det rengjorda rummet, helst efter föregående schamponering. Därefter saneras rummet som de varit i, och nästa grupp flyttas dit på sin sista behandlingsdag.

Inventarier som är svåra att rengöra kan ställas undan på ett torrt ställe i minst 1–2 veckor, där katterna inte kommer åt dem. Syftet är att låta cystorna torka ut, vilket är avdödande. Har man en bastu hemma kan man ”basta” sakerna i 60–70° C, men även för denna behandling saknas exakta tider för hur länge textiler/möbler måste utsättas. Fällar och bäddar tvättas i minst 60° C innan de återförs till sanerade rum. Man kan även ställa ut möbler utomhus i minusgrader, det är dock okänt exakt hur många dygn cystorna överlever i varierande minusgrader.
m.

Tritrichomonas foetus (syn T. blagburni)

Tritrichomonas lever i grovtarmen, vars huvudsakliga uppgift är att ta upp vätska ur den smälta födan. Näringsupptaget, som sker i tunntarmen, påverkas alltså inte och därför ser man oftast heller ingen eftersatt tillväxt hos kattungar eller avmagring hos vuxna djur.  Vuxna katter kan vara symtomfria utöver den komocke-liknande diarrén, som ofta har slemmiga stråk. Diarrén går i skov och luktar mycket illa och vissa individer läcker diarré från en kraftigt inflammerad ändtarm. En del kattungar kan bli rejält sjuka och dö av uttorkning, medan andra håller sig friska så länge de är hos sina mammor, men blir sjuka när de flyttar.

Det är inte ovanligt att Tritrichomonas påvisas hos vuxna, friska djur utan diarré. Som beskrivits för Giardia kan det första tecknet på en infektion med Tritrichomonas i en uppfödning vara att köpare slår larm om att deras kattunge har utvecklat diarré inom ett par veckor från leverans. Smittan har då sannolikt följt med kattungen från uppfödaren, såvida parasiten inte redan fanns i det nya hemmet. 

Tritrichomonas smittar väldigt effektivt via avföring och man kan anta att katter som delar låda med en eller flera infekterade individer också är/blir infekterade. Parasiten överlever dock inte länge utanför kattens tarm och därför byggs inte smitta upp i miljön på samma sätt som för Giardia, se tabell. Organismen överlever upp till en vecka i blöt avföring vid rumstemperatur. 

Överlevnad av T. foetus

Tabell: Överlevnad av Tritrichomonas utanför kattens kropp. (Rosypal et al. 2012)

Provtagning för Tritrichomonas

Tritrichomonas påvisas i träckprover genom PCR (polymerase chain reaction), som detekterar DNA från Tritrichomonas. Mängden träck som används är liten och man kan därför inte analysera flera katter i ett samlingsprov. Vid provtagning ska man sträva efter att i möjligaste mån undvika kattsand i provmaterialet. 

Organismerna lever nära tarmslemhinnan, och en del av den retning de utövar ger en kraftig slemproduktion. Man har kunnat visa att de slemmiga delarna av avföringen med större säkerhet innehåller parasiter. Det är därför bäst att skicka prov när katten är i ett skov och har lös avföring. De säkraste proverna tas direkt från tarmen av en veterinär med så kallad faecal flush-teknik. Alternativet är att djurägaren samlar avföring från kattlådan. 

Analysmetoden är mycket känslig. Det krävs förstås att det finns parasiter i provet, har man en låggradig infektion med få organismer i avföringen kan dessa missas och man får ett falskt negativt svar. Därför brukar man säga, att det enda pålitliga svaret för Tritrichomonas är om organismerna finns i avföringen och att man inte kan ”friskriva” en misstänkt individ eller besättning baserat på ett negativt provresultat. Föreligger en stark misstanke om Tritrichomonas bör flera prov tas. Det förekommer att upp till tre prov måste analyseras innan man får ett positivt svar.

Behandling mot Tritrichomonas

Det finns inget etablerat protokoll för hur en större kattbesättning ska behandlas, utan varje fall bör granskas noggrant i samråd mellan djurägare och behandlande veterinär. Alla katter som är i närkontakt med en smittad katt måste ofta behandlas om målet är att eliminera smittan i besättningen.

Det finns idag endast en substans, ronidazol, som är effektiv mot Tritrichomonas. Ronidazol är inte godkänt för att användas på katt men kan köpas på licens (licens söks för varje katt) genom behandlande veterinär. Ronidazol ges i form av kapslar i dosen 30 mg/kg kroppsvikt en gång per dag i 14 dagar. Substansen är giftig, cancerframkallande och kan orsaka fosterskador, av vilka skäl den inte heller får användas till livsmedelsproducerande djur. Den kan också ge neurologiska biverkningar. Ronidazol får inte ges till katter yngre än tolv veckor eller till dräktiga/digivande katter. Vid tecken på förgiftningssymtom eller biverkningar bör behandlingen avbrytas. 

Man kan inte utesluta att de biverkningar som drabbar behandlade katter även skulle kunna drabba djurägare som hanterar läkemedlet. Observera att det även gäller det ronidazol som utsöndras av katten via urin och avföring. Använd engångshandskar och munskydd och skura kattlådorna noggrant. Dessvärre förekommer det att Tritrichomonas finns kvar hos vissa individer efter behandling. Detta kan bero på flera orsaker, till exempel för låg dos (växande katt), utebliven effekt av läkemedlet eller återsmitta. Om man har behandlat två omgångar utan att eliminera parasiten är det inte någon idé att behandla fler gånger eller att gå upp i dos.

Symtomen kan ibland lindras av fiberrik diet och behandling med probiotika. Vissa substanser, som exempelvis fenbendazol och metronidazol, avdödar inte Tritrichomonas men har förmågan att trycka ner infektionen under den tid katten behandlas. Tinidazol nämns ibland som alternativ om ronidazol inte går att få tag på. Studier tyder dock på att tinidazol har en sämre effekt än ronidazol.

Behandla eller inte behandla?

Diarré hos infekterade katter kan självläka utan behandling men det kan ta flera månader, ibland flera år. Troligen förblir de dock bärare av organismen, med potential att smitta andra och få återfall av symtom. Därför ska dessa katter inte lånas ut, paras, sättas på pensionat, säljas eller på annat vis avyttras utan att ”mottagaren” noggrant informeras om kattens bärarstatus.

Kattungar kan smittas av modern under digivningstiden. Eftersom ronidazol inte får ges före tolv veckors ålder måste en dialog föras med behandlande veterinär om de alternativ som finns.

Sanering mot Tritrichomonas

Eftersom Tritrichomonas är känslig för syre och torka, anses idag inga speciella åtgärder utöver normal ytrengöring behöva vidtas i kattens närmiljö. Man ska dock rengöra kattlådorna noga dagligen och gärna sprita dem samt ytor där katterna vistas. Textilier tvättas i 60° C.

Gruppen som sammanställt dessa rekommendationer

Skriften arbetades fram av veterinärer, forskare samt kattuppfödare och publicerades första gången 2013. Därefter har den reviderats 2026 av:

Frida Hardenberg, leg veterinär, specialist i hundens och kattens sjukdomar 
Eva Osterman Lind, leg veterinär, VMD i parasitologi
Ulrika Forshell, leg veterinär
Pia Razdan, leg veterinär, specialist i hundens och kattens sjukdomar
Caroline Harlos, leg veterinär, specialist i hundens och kattens sjukdomar