Beredskap vid påvisade fall av avmagringssjuka CWD-fall

SVA, Naturvårdsverket och Jordbruksverket har en gemensam beredskapsplan som tas i bruk vid påvisade fall av CWD i Sverige. Vid ett påvisat fall sammankallar SVA en expertgrupp som har till uppgift att utifrån tillgänglig information ge förslag på lämpliga åtgärder. Jordbruksverket och i vissa fall Naturvårdsverket fattar beslut om åtgärder.

Det finns flera olika varianter av sjukdomen. Som grov indelning kan man säga att det finns en variant som är tydligt smittsam mellan hjortdjur med spridning via kroppsvätskor så som urin, saliv och träck samt via kadaver från smittade djur. Dels finns en variant av sjukdomen med sporadisk förekomst som tros vara spontant uppkommen och där sjukdomen utvecklas hos vissa individer utan att djuren har exponerats för smitta De fall som hitintills påvisats i Sverige har varit sporadiska fall på äldre älgar och för dessa är det inte nödvändigt med bekämpningsåtgärder.

Vid påvisande av fall som förefaller vara av den smittsamma varianten kommer det att behövas mer kunskap om sjukdomens utbredningen innan beslut om åtgärder kan fattas vid ett påvisat fall.

Att sjukdomen även drabbar viltlevande djur som själva kan förflytta sig från ett geografiskt område till ett annat är en aspekt som måste tas med i beaktande vid beslut om åtgärder. Flera av de åtgärder som kan motverka smittspridning kan få andra effekter och konsekvenser behöver ställas mot varandra.

Bekämpning och smittspridning

Från erfarenheter i Nordamerika vet man att smittsam variant av CWD är mycket svår att bekämpa, men det finns exempel där bekämpning har varit framgångsrik. I Norge görs ett försök att bekämpa den smittsamma variant som påvisats hos vildren genom att i det område där smittan förstå påvisades avliva hela flocken och hålla området tomt från hjortdjur i fem års tid, men först om ett antal år är det möjligt att se vilken effekt åtgärderna har haft. Vid senare påvisande av fall i Norge har andra åtgärder vidtagits, men samma sak gäller där, det tar tid innan effekten kan utvärderas.

Även om sjukdomen är svår att bekämpa så kan förståelse för hur den sprids vara en hjälp att motverka vidare spridning. Djur som utsatts för den smittsamma varianten kan bära på smitta länge innan de insjuknar och det går inte att se på djuren att de bär på smittan. Det finns inga tester som med säkerhet kan fastställa att de inte är smittade. Smittan finns spridd i kroppen och utsöndras via saliv, urin och avföring. Smitta kan spridas direkt från djur till djur när de är i kontakt med varandra, men även indirekt via miljön när de exponeras av från saliv, urin och avföring från andra djur. Utfodringsplatser och saltstenar är sådana platser där risken för smittspridning är hög. Smittämnet överlever också flera år i miljön. I många delstater i Nordamerika där smittan förekommer finns det därför förbud mot saltstenar och utfodring av hjortdjur.

Utöver att djuren kan smitta varandra så kan mänskliga aktiviteter också förflytta smittan från ett område till ett annat. Detta kan ske genom att transportera ett smittat djur från en plats till en annan. Men det kan också ske genom att transportera exempelvis urin och slaktavfall, eller genom utrustning som är kontaminerad med träck eller urin. De sistnämnda kräver dock att ett djur kommer i kontakt med materialet för att kunna bli smittad och om man ska väga riskerna mot varandra är det större risk att få en etablering av smitta i ett nytt område om man flyttar djur som bär på smittan jämfört med utrusning.

Bekämpning går i stort ut på att vidta åtgärder för att hindra att fler individer smittas och att försöka hitta djur som är utsatta för smittan och kan vara bärare.