Råd om provtagning avseende Brucella canis

Trots upprepade provtagningar kan det vara svårt att avgöra om en hund är infekterad med Brucella canis eller inte. Serologiska prover kan vara falskt positiva eller falskt negativa, och odlingsprover kan vara falskt negativa på grund av intermittent/låggradig utsöndring av bakterien. På grund av detta är det också svårt att ge allmängiltiga råd om vilka prover man bör ta för att försäkra sig om att en hund inte är infekterad med B. canis. Generellt kan man säga att ju mera omfattande provtagning man gör utan att bakterier/antikroppar påvisas, desto mer sannolikt är det att hunden inte är infekterad.

För att bedöma sannolikheten för att en hund är smittad av B. canis brukar tre aspekter vägas in och sedan ligga till grund för vilken provtagning som rekommenderas. De tre aspekterna som vägs in är:

• Utlandskontakt. Majoriteten av hundar med misstänkt eller bekräftad infektion i Sverige, liksom andra länder i Västeuropa, kommer ifrån Öst- eller Sydeuropa. Infektionen förekommer även i delar av Nord- och Sydamerika och Asien. Smittspridning kan ske genom parning, eller annan typ av nära kontakt. Valpar till infekterade tikar kan födas utan kliniska sjukdomstecken och utveckla sjukdom i vuxen ålder.
• Kliniska sjukdomstecken. Subklinisk sjukdom är vanligt. Abort i sen dräktighet, dödfödda eller svagfödda valpar samt epididymit/orkit är typiska kliniska tecken. Brucellos är en viktig differentialdiagnos vid diskospondylit, särskilt hos unga hundar och gatuhundar/hundhemshundar från andra länder. Även artrit och uveit finns beskrivet. Provtagningsregim beror på om hunden uppvisar sjukdomstecken, och vilka tecken det är. Vid abort/dödfödsel är odling från placenta/valp/flytning/livmoder att föredra. Vid diskospondylit är blododling det optimala, helst tillsammans med serologisk undersökning. 
• Resultat av tidigare provtagning avseende B. canis. Om en hund har haft ett positivt odlingsresultat räknas den som kroniskt infekterad. Ett negativt odlingssvar utesluter inte infektion. Upprepade serologiska prover tagna med minst fyra veckors mellanrum, och som uppvisar liktydigt resultat ökar sannolikheten för att provsvaret är sant  , särskilt om proverna är analyserade med olika metoder.

Provtagningsförslagen baseras på hur stark misstanken om infektion med B. canis är. Risknivå 1 motsvarar lägsta graden av misstanke och nivå 3 motsvarar högsta graden av misstanke. Som hundägare bör man diskutera med sin veterinär vilken provtagning som är lämplig för den enskilda hunden. Veterinär vid djurklinik eller djursjukhus kan vid behov kontakta SVA inför provtagning för rådgivning, samt diskussion av provresultat.

Observera att det kan ta upp till tolv veckor efter infektionstillfället innan antikroppar kan påvisas.