Brucellos hos hund
Andra namn: Brucella canis
Brucellos hos hund, orsakat av Brucella canis, är en ovanlig sjukdom i Sverige. Det första fallet påvisades 2011 och efter det har bara ett fåtal fall diagnostiserats. Infekterade vuxna hundar visar framför allt reproduktionsstörningar men även infektion i ryggradens diskar och andra sjukdomstecken förekommer. Brucellos är vanligare hos avelshundar samt hos gatuhundar, särskilt med ursprung i östra Europa.
Har du frågor eller är du orolig för ditt djur?
Tala med din behandlande veterinär. Om djuret är sjukt är det viktigt att du snabbt kontaktar en veterinär oavsett vad anledningen till sjukdomen kan tänkas vara.
Förekomst och smitta
Brucellos hos hund påvisades första gången i Sverige 2011 och efter det har bara ett fåtal fall diagnosticerats i landet. Hur vanligt förekommande infektionen är i Europa och andra världsdelar är inte klarlagt.
Infektionen drabbar främst hundar, men även människa kan smittas. Läs mer om brucellos hos människa på Folkhälsomyndighetens webbplats.
Smittade hundar kan sprida bakterien vidare utan att själva visa tecken på sjukdom. Infektionen betraktas som livslång, det vill säga en hund som infekterats kan utgöra en smittorisk för andra hundar och för människor resten av livet.
Hundar smittas då de får i sig bakterien från andra hundars flytningar, sperma eller urin, genom munnen, nosen och vid parning eller insemination. Aborterade foster, moderkaka och flytningar utgör en stor smittrisk, men alla kroppsvätskor kan innehålla bakterien. Vissa hundar utsöndrar bakterien en kortare tid, medan andra kan fortsätta utsöndra bakterien i hela sitt liv.
Risken att en infekterad kastrerad hund, som inte uppvisar sjukdomstecken, skulle smitta en annan hund vid tillfälliga möten, till exempel gemensamma promenader eller träning i samma lokal, är mycket låg. Infekterade kastrerade hundar som bor tillsammans med andra hundar, eller som har långvarig och nära kontakt med andra hundar, kan sprida smittan vidare, främst genom urin.
Infekterade hundar som har sjukdomstecken, oavsett om de är kastrerade eller ej, bör inte träffa andra hundar så länge de är sjuka.
Bakterien kan överleva en tid i omgivningen utanför hunden, hur länge beror på flera olika faktorer, t.ex. solljus, pH-värde och vilken typ av material som bakterien finns på eller i. Den är känslig för de flesta vanliga rengörings- och desinfektionsmedel.
Sjukdomstecken
De mest typiska sjukdomstecknen hos tikar är att de aborterar sina foster i sen dräktighet, eller att deras nyfödda valpar dör. Tiken kan ha flytningar flera veckor efter en abort och dessa flytningar innehåller stora mängder bakterier. Trots infektionen fortsätter de att löpa som vanligt. Hos hanhundar kan infektionen leda till sjukdom i bitestiklar, testiklar och/eller prostata, vilket kan leda till sterilitet.
Nyfödda valpar kan dö om de smittas av sin mamma. Valpar som överlever kan sedan som unghundar eller vuxna insjukna, till exempel med ryggsmärta eller hälta. Det är mycket ovanligt att vuxna hundar dör av infektionen.
Förutom reproduktionsrelaterade sjukdomstecken kan smittade hundar visa diffusa tecken på sjukdom, som förstorade lymfknutor, ryggsmärta och ögonproblem. En hund kan vara infekterad och sprida smitta utan att visa tecken på sjukdom.
Diagnos, behandling och hantering
Det kan vara svårt att påvisa infektion av Brucella canis hos hund och därför kan flera olika prover och/eller upprepad provtagning behövas. Blodprover tas för att leta efter antikroppar mot bakterien, eller efter själva bakterien. Bakterien kan också odlas fram från flytningar, foster, blod och olika organprover.
Det finns olika metoder för att påvisa antikroppar mot bakterien i blodprov (serologisk provtagning). Det finns risk för falskt positivt provsvar, dvs att det ser ut som att hunden har antikroppar mot Brucella canis, men att det i själva verket är antikroppar mot andra smittämnen. Det går inte att veta vilka provsvar som är falskt positiva, därför är det mycket viktigt att ta hjälp av en veterinär för bedömning av resultatet. Ett positivt antikroppsresultat behöver inte betyda att hunden är infekterad, däremot bör den betraktas som misstänkt infekterad tills ytterligare undersökningar har gjorts.
Det finns ingen behandling som säkert kan eliminera bakterien. Behandling med antibiotika gör inte att hunden blir frisk från sjukdomen och hunden kan drabbas av återfall efter avslutad kur.
En hund med påvisad smitta behöver hanteras på ett sätt så att risken för spridning till andra hundar och till människor blir så låg som möjligt. Kastration och att hålla hunden avskild från andra hundar är åtgärder som minskar risken för smitta och även avlivning är ett alternativ i enskilda fall.
En infekterad hund ska inte användas i avel, eftersom parning är den huvudsakliga smittvägen.
Förebyggande åtgärder
Provtagning av avelshundar från länder där Brucella canis förekommer kan vara aktuellt för att minska risken för att bakterien introduceras i en kennel. Detsamma gäller vid import av sperma från länder där infektionen förekommer.
För sällskapshundar som importeras till Sverige från länder där Brucella canis förekommer kan provtagning vara aktuellt i vissa fall, beroende på ursprungslandet och andra omständigheter.
Studier från andra länder har visat att gatuhundar och hundhemshundar som importeras från östra Europa har en ökad risk för att vara smittade av Brucella canis och provtagning rekommenderas därför innan import.
Vanliga frågor och svar
Brucellos hos hund är en sjukdom som vanligtvis orsakas av bakterien Brucella canis. Andra arter av Brucella har rapporterats hos hund i fall från länder där dessa brucellaarter förekommer, men aldrig i Sverige. Brucellos hos hund är en anmälningspliktig sjukdom.
Den största risken för smitta är vid parning, insemination med infekterad sperma, kontakt med aborterade foster eller flytningar från en infekterad tik. Bakterien kan också smitta genom urin och andra kroppsvätskor. Smittrisken från kastrerade djur är lägre än från intakta djur.
De typiska symtomen är reproduktionsstörningar. Tiken kan abortera sina foster sent i dräktigheten. Hon kan också föda valpar som dör under nyföddhetsperioden. Hanhundar kan till exempel få förändrade testiklar, och bli sterila. Brucellos kan också orsaka ryggsmärta (diskospondylit) och ögonproblem. Vissa infekterade hundar visar emellertid inga symtom alls.
Brucellos är en så kallad zoonos, vilket innebär att även människa kan smittas. Läs mer om brucellos hos människa på Folkhälsomyndighetens webbplats.
Endast ett fåtal fall av brucellos har konstaterats hos hund i Sverige, men det är en svår diagnos att ställa och det kan finnas ett mörkertal. Det första fallet av brucellos hos hund i Sverige konstaterades 2011.
Det är inte känt hur vanlig infektionen är i Europa. Det finns signaler på att infektionen har blivit vanligare i vissa länder som tidigare har varit fria. Det har framför allt rört sig om hundar som har importerats från östra Europa eller från andra områden där infektionen är vanligare.
Strategi för hantering och behandling av hunden bedöms av behandlande veterinär. Det finns ingen effektiv behandling för att få bort infektionen hos hund, men beroende på symtombild kan smärtstillande eller annan understödjande behandling vara aktuell. En hund med påvisad smitta behöver hanteras på ett sätt så att risken för smitta till andra hundar och till människor blir så låg som möjligt.
Ja.
Kontakta din veterinär för undersökning och eventuell provtagning.
Anmälningsplikt
Till skillnad från brucellos hos livsmedelsproducerande djur lyder Brucella canis hos hund inte under epizootilagen. Brucellos hos hund är dock en anmälningspliktig diagnos (SJVFS 2021:10, kod 4 00 040).
Förekomst och smitta
Brucellos hos hund påvisades första gången i Sverige år 2011 och det är bara ett fåtal fall som har diagnostiserats sedan dess. Förekomsten av infektionen i Sverige är okänd. Misstänkta fall, till exempel hundar som är seropositiva men inte odlingspositiva, rapporteras årligen. Sjukdomen förekommer i flera europeiska länder, och infekterade hundar kan föras in i Sverige och sedan sprida sjukdomen vidare till andra hundar i landet. Hur vanligt förekommande infektionen är i Europa är inte klarlagt, men det finns tecken på att antalet fall ökar. Under senare år har infektionen i flera fall kopplats till import av gatuhundar/hundhemshundar från östra Europa. Infektionen anses vara endemisk i delar av USA, Mexiko, Central- och Sydamerika samt delar av Asien. Brucella canis är ett zoonotiskt agens, med hunddjur som den primära värden.
Agens och smittvägar
Brucellabakterier är små gramnegativa, kockoida stavar och det finns flera olika arter som infekterar olika djurslag. Hund infekteras framför allt av B. canis, men även B. abortus, B. melitensis och B. suis har isolerats sporadiskt från hund i de länder där dessa infektioner förekommer. Brucella suis har påvisats hos jakthundar i länder där infektionen förekommer hos vilda djur.
Infekterade hundar kan bära på smitta utan att själva visa tecken på sjukdom. Hanhundar utsöndrar bakterier främst i sperma och urin, och tikar i vaginalt sekret, särskilt efter abort och under löp. Bakteriuri ses hos båda könen, men det är oklart vilken mängd urin som krävs för att infektera en annan hund. Utsöndring av bakterien kan ske med alla kroppsvätskor, men endast låga nivåer har kunnat påvisas i exempelvis saliv. Parning och artificiell insemination är en viktig smittspridningsväg, bakterien kan penetrera intakta slemhinnor. Aborterat material och flytningar efter abort, som kan kvarstå flera veckor, innehåller väldigt höga mängder bakterier och är därför viktiga ur smittspridningssynpunkt. Infektionen kan även smitta via kontaminerad utrustning eller via blodtransfusion.
Bakteriemi utvecklas ungefär tre veckor efter infektion och kvarstår oftast i minst sex månader. Bakterien kan vila latent i vävnader och reaktiveras i samband med till exempel stress, löp och dräktighet. Bakteriemin kan återkomma intermittent under flera år. Utsöndring av bakterien från ett infekterat djur kan ske även i avsaknad av påvisbara bakterier i blodet.
Överlevnadstiden för B. canis utanför värddjuret beror på temperatur, pH, solljus, närvaro av andra mikroorganismer och andra faktorer. Bakterien inaktiveras av flertalet desinfektionsmedel och en miljösanering av till exempel ett hundstall är alltså möjligt, såvida inte återsmitta sker kontinuerligt.
Zoonosaspekt
Brucella canis är, liksom flera övriga arter av Brucella, en zoonos. Infektioner hos laboratoriepersonal, djurhälsopersonal och djurägare har rapporterats. Infektion av B. canis hos människa har dock aldrig rapporterats i Sverige.
Information om brucellos hos människa finns på Folkhälsomyndighetens webbplats.
Patogenes och kliniska symtom
Hos tik är abort under de två sista dräktighetsveckorna, med vaginala flytningar i upp till sex veckor efteråt, de mest typiska symtomen. Tidig resorption och dödfödslar, eventuellt med några levande svagfödda valpar i kullen kan också ses. Tiken kan också föda levande valpar som utvecklas normalt, dessa kan vara symptomfria smittbärare och i vissa fall utveckla klinisk sjukdom i vuxen ålder. Det bör observeras att löpcykeln oftast inte påverkas, och att en kroniskt infekterad tik kan få normala kullar efter ett första aborttillfälle. Hos hanhund är epididymit, orchit och prostatit de mest typiska symtomen.
Sjukdomstecken som inte är relaterade till reproduktionsorganen innefattar lymfadenit, diskospondylit och uveit. Brucella canis är en viktig differentialdiagnos vid diskospondylit, särskilt hos hundar som kommer från länder där infektionen förekommer endemiskt.
Dödligheten är hög hos foster och neonatala valpar, men låg hos vuxna hundar.
Diagnos
Det kan vara svårt både att påvisa och utesluta B. canis genom provtagning. Veterinär kan kontakta SVA för råd inför provtagning samt hjälp med tolkning av provsvar.
Odling
Definitiv diagnos ställs genom att B. canis isoleras från hunden och en specifik frågeställning krävs när provet skickas till laboratoriet. Odling av Brucella spp. sker på säkerhetslaboratorium för smittfarligt material på grund av smittrisken till laboratoriepersonal. Därför ska laboratoriet alltid kontaktas innan material för odling skickas in till SVA. Odlingen kan ta olika lång tid beroende på vilket provmaterial som ska undersökas. Vid blododling tar det tre till fyra veckor innan slutsvar kan ges. För annat material såsom foster, placenta, vaginalprov, spermaprov, urinprov och vävnadsprov tar det upp till två veckor innan slutsvar kan ges. Vid misstänkt växt av brucellabakterier kan det ta ytterligare någon vecka innan en definitiv bedömning kan göras och slutsvar fås. Odlingen utförs på både vanliga odlingsmedier och specialmedium.
Brucella canis utsöndras intermittent och ett negativt odlingsresultat utesluter inte att en hund är infekterad. Antibiotikabehandling före provtagning kan bidra till ett falskt negativt resultat.
Serologi
Det finns flera olika metoder för att analysera antikroppar mot B. canis. Känsligheten hos de olika metoderna varierar beroende på om hunden befinner sig i ett akut eller kroniskt infektionsstadium. Antikroppstester är vanligen negativa upp till fyra veckor efter infektionstillfället och först åtta till tolv veckor efter infektion kan man räkna med ett mätbart serologiskt svar hos ett infekterat djur. Infekterade hundar förblir ofta serologiskt positiva i flera månader, även i frånvaro av bakteriemi.
Antibiotikabehandling före provtagning kan leda till falskt negativa provresultat. Låga antikroppsmängder kan också föreligga vid kronisk infektion. Falskt positiva serologiska provsvar förekommer, till exempel på grund av korsreaktion med andra agens.
På grund av risken med falskt negativa respektive falskt positiva provsvar rekommenderas upprepad serologisk provtagning, med fyra till tolv veckors mellanrum, i de flesta fall.
Tikar provtas företrädelsevis under löp, dräktighet eller i samband med en abort, då sannolikheten för påvisande av positiv antikroppstiter är högre. Vid positivt serologiskt resultat rekommenderas odling för att om möjligt konfirmera diagnosen. Hos kroniskt infekterade hundar, som är serologiskt positiva, är det dock endast hos ett fåtal där bakterien kan isoleras vid odling eller med PCR.
Serologisk undersökning efterfrågas av en del länder som rutin i samband med import.
Se provtagningsinstruktion (pdf)
Behandling
Behandling med antibiotika avråds från i många fall, och alltid om syftet är att eliminera infektionen. En rad olika antibiotikakombinationer har prövats men ingen behandling har visats leda till att bakterien elimineras från infekterade hundar. Bakgrunden till detta ligger bland annat i bakteriens intracellulära natur, vilket gör den svåråtkomlig för antibiotika.
En hund med påvisad smitta behöver hanteras på ett sätt så att risken för smitta till andra hundar och till människor blir så låg som möjligt. Avlivning av infekterad hund är det enda som helt eliminerar risken för smittspridning till andra hundar och till människor, och det är i vissa situationer det enda sättet att hantera en påvisad infektion. Kastration samt att undvika nära och långvarig kontakt med andra hundar är åtgärder som minskar risken för smittoöverföring. Smittspårning och sanering av lokaler där hunden har vistats är viktigt för att identifiera tänkbara smittbärare, samt för att minska risken för att smittan sprids till andra hundar eller till människor. Eftersom det är svårt att säkert kunna påvisa att en hundgrupp blivit fri från B. canis, kan introduktion av smittan i en kennel få allvarliga konsekvenser för den drabbade uppfödaren.
Förebyggande åtgärder
Provtagning av utländska avelshundar från områden där B. canis förekommer bör göras innan de används för parning eller insemination av svenska hundar. Provtagning innan import av sällskapshundar kan också vara aktuellt, beroende på ursprungsland. Gatuhundar/hundhemshundar som importeras från östra Europa har i studier visat sig ha en förhöjd risk att vara smittade av B. canis och provtagning rekommenderas innan import av dessa hundar.
Eftersom diagnostiken är komplicerad kan upprepad provtagning behövas.
SVA:s analys
Läs mer
Senast granskad 2026-03-20