Vilken fästingart har jag hittat?
På den här sidan har vi samlat information om inhemska och exotiska fästingarter som rapporterats av allmänheten via verktyget Rapportera Fästing. Information om respektive art presenteras tillsammans med bilder så att du kan se skillnader (och likheter) i utseende mellan olika arter.
Alla fästingfynd är viktiga! Rapporter om inhemska arter ger oss information om olika arters utbredning och under vilka perioder på året som vi främst hittar dem. Rapporter om exotiska arter används i övervakningssyfte och kan ge oss tidiga varningssignaler om att en ny fästingart påträffats – då finns det också risk för att den bär på nya smittämnen som kan orsaka sjukdom hos djur och människor.
Fästingar är så kallade vektorer och kan sprida olika smittämnen (bakterier, virus och parasiter) mellan olika värddjur i samband med att den intar sitt blodmål, det vill säga biter sig fast och suger blod från ett djur eller människa. I beskrivningen av arterna har vi angett exempel på de vanligaste smittämnena som en viss art kan bära och föra vidare vid ett fästingbett, men det är inte en heltäckande bild över alla smittämnen som olika fästingarter kan bära.
Vanlig fästing (Ixodes ricinus)
Vetenskapligt namn: Ixodes ricinus
Svenskt namn: vanlig fästing
Utbredning i Sverige: hela landet
Värddjur: främst rådjur och gnagare, men även andra vilda djur, och hittas också ofta på våra betande djur (hästar, nötkreatur, får och getter), våra sällskapsdjur som vistas mycket utomhus (katt, hund och kanin) samt människa
Smittämnen: Borreliabakterier, orsakar främst sjukdom hos människa men kan också drabba djur. Det finns många olika arter av borreliabakterier; TBE virus, orsakar också främst sjukdom hos människa men kan också drabba till exempel hund, häst och vilda klövdjur; Babesia divergens (kallas också för sommarsjuka) är en protozoo och drabbar nötkreatur, Anaplasma phagocytophilum (kallas också för betesfeber) är en bakterie som främst orsakar sjukdom hos betande idisslare.
Utseende:
Hane: svart/brun, 2,4–2,8 mm,
Hona: bakre del av kroppen oftast röd när den inte har sugit blod, 3–3,8 mm, upp till 11 mm när hon är blodfylld och vit, brun, grå eller svart till färgen.
Nymf: endast 1–2 mm, när den är blodfylld är den ofta svart till färgen.
Larv: mycket liten och ofta svår att se, den har endast 6 ben (till skillnad från vuxna fästingar och nymfer som har 8 ben).
Tajgafästing (Ixodes persulcatus)
Vetenskapligt namn: Ixodes persulcatus
Svenskt namn: tajgafästing
Utbredning i Sverige: främst längs norrlandskusten i Norrbottens län, men har även hittats i enstaka exemplar i Västerbotten och Jämtlands län
Värddjur: främst rådjur och gnagare, men även andra vilda djur, och hittas också ofta på våra betande djur (hästar, nötkreatur, får och getter), våra sällskapsdjur som vistas mycket utomhus (katt, hund och kanin) samt människa
Smittämnen: Borreliabakterier, orsakar främst sjukdom hos människa men kan också drabba djur. Det finns många olika arter av borreliabakterier; TBE virus, orsakar också främst sjukdom hos människa men kan också drabba till exempel hund, häst och vilda klövdjur; Babesia divergens (kallas också för sommarsjuka) är en protozoo och drabbar nötkreatur, Anaplasma phagocytophilum (kallas också för betesfeber) är en bakterie som främst orsakar sjukdom hos betande idisslare.
Utseende: Mycket svår att skilja från den vanliga fästingen med blotta ögat.
Hane: 2.4–2.8 mm lång,
Hona: bakre del av kroppen oftast röd när den inte har sugit blod, 3–3.6 mm lång, upp till 11 mm lång när blodfylld, vit, brun, grå eller svart färg.
Nymf: mindre i storlek, rundare och svart.
Larv: 6 ben och mycket liten, svårt att se.
Igelkottfästing (Ixodes hexagonus)
Vetenskapligt namn: Ixodes hexagonus
Svenskt namn: igelkottfästing
Utbredning i Sverige: vanligt förekommande i södra och mellersta Sverige
Värddjur: främst igelkott, men kan också hittas på andra vilda djur, såsom rävar och mårddjur samt hundar och katter.
Smittämnen: Borrelia burgdorferi s.s. som främst orsakar sjukdom hos människa
Utseende: Blekare färg än den vanliga fästingen.
Hane: 2.4–2.8 mm lång,
Hona: 3.5–4 mm lång, upp till 13 mm lång när blodfylld.
Trubbnosfästing (Haemaphysalis punctata)
Vetenskapligt namn: Haemaphysalis punctata
Svenskt namn: trubbnosfästing
Utbredning i Sverige: främst på Gotland, Öland, Kalmar och i Skåne, enstaka rapporter från Västra Götaland och Östergötland
Värddjur: främst rådjur och hare, men även andra vilda djur, och kan också hittas på våra betande djur (hästar, nötkreatur, får och getter), samt människa
Smittämnen: Kan bära fler olika arter av Anaplasma- och Babesia-bakterier som kan orsaka sjukdom hos nötkreatur och får, till exempel sommarsjuka och betesfeber; TBE-virus som främst orsakar sjukdom hos människa men kan också drabba till exempel hund, häst och vilda klövdjur.
Utseende: Kännetecknas av karaktäristiska trubbiga mundelar. Färgen är rödbrun med mörkbruna teckningar.
Hane: 2,8–3,2 mm,
Hona: 3–3,5 mm, upp till 10 mm när hon är blodfylld.
Kortbent fladdermusfästing (Carios vespertilionis)
spetsen på en tändsticka, Höger: underifrån. Foton: Rapportera fästing
Vetenskapligt namn: Carios vespertilionis
Svenskt namn: Kortbent fladdermusfästing
Utbredning i Sverige: Mellersta och södra Sverige samt Gotland (där fladdermuspopulationer finns).
Värddjur: Främst fladdermöss, men kan i sällsynta fall bita andra djur och människor
Smittämnen: Dess värdspecifika beteende gör att smittämnen (främst olika borreliabakterier) överförs inom fladdermuspopulationer. Människor får sällan bett från denna art, men dess roll i överföringen av zoonotiska smittämnen till människor kan inte uteslutas. Till exempel misstänks bakterien Borrelia sp CPB1 orsaka sjukdom hos människa.
Utseende: Fladdermusfästingen tillhör gruppen mjuka fästingar (argasid). En platt och rund fästing. Mundelarna är synliga på undersidan (ej synliga ovanifrån).
Brokig hundfästing (Dermacentor reticulatus)
Vetenskapligt namn: Dermacentor reticulatus
Svenskt namn: brokig hundfästing
Ursprung: utbredd i Europa och Asien
Fynd i Sverige: sporadisk rapporterad i södra och mellersta Sverige
Värddjur: Den angriper ett brett spektrum av värddjur, till exempel gnagare och andra små däggdjur (larv och nymfstadiet) och hund, häst, får, nötkreatur, hjortdjur, vildsvin och människa (vuxna fästingar).
Smittämnen: Den är värd åt flera smittämnen. Det är främst Babesia canis och Babesia gibsoni som är intressant, då denna protozoo kan orsaka babesios hos våra sällskapshundar. De Babesia-arter som orsakar sjukdom hos hund är inte zoonotiska, vilket innebär att det inte finnas risk för smitta mellan hund och människa. Andra exempel på smittämnen är: Anaplasma ovis, Babesia ovis och Theileria ovis (drabbar får och getter), Babesia caballi och Theileria equi (orsakar sjukdomen piroplasmos som drabbar häst).
Utseende: Rödbrun med ett karaktäristiskt brokigt mönster på skölden. Mundelarna är trubbiga.
Hane: är cirka 4,2–4,8 mm
Hona: är cirka 3,8–4,2 mm och upp till 10 mm när hon är blodfylld.
Brokig fårfästing (Dermacentor marginatus)
Vetenskapligt namn: Dermacentor marginatus
Svenskt namn: Brokig fårfästing
Ursprung: Nordafrika och västra Asien samt södra, västra och centrala Europa.
Fynd i Sverige: I juni 2024 rapporterades det första fyndet av Dermacentor marginatus till SVA.
Värddjur: Den angriper ett brett spektrum av värddjur, till exempel gnagare och andra små däggdjur (larv- och nymfstadiet) samt hund, häst, får, nötkreatur, häst, hjortdjur, vildsvin och människa (vuxna fästingar). Det enda fallet som uppmärksammats i Sverige hittades på en människa.
Smittämnen: Den är värd åt flera smittämnen. Förutom nämnda smittämnen för Dermacentor reticulatus (se ovan) kan denna art också bära Babesia divergens (drabbar nötkreatur).
Utseende: Rödbrun med ett karaktäristiskt brokigt mönster på skölden. Mundelarna är trubbiga.
Hane: är cirka 4,8–5,8 mm
Hona: är cirka 4,6–5,4 mm och upp till 15 mm när hon är blodfylld. Arten har stora likheter med Dermacentor reticulatus.
Flyttfågelfästing (Hyalomma marginatum)
Vetenskapligt namn: Hyalomma marginatum
Svenskt namn: Flyttfågelfästing
Ursprung: Från södra och östra Medelhavet till Nordafrika och Asien.
Fynd i Sverige: Sporadiskt, hittas främst på häst. Vuxna fästingar av arten rapporterades första gången sommaren 2018, därefter har den hittats i ett par exemplar varje år i södra och mellersta Sverige.
Värddjur: Den angriper ett brett spektrum av värddjur, till exempel så däggdjur, harar och fåglar (larv- och nymfstadiet) samt nötkreatur, får, getter, hästar, hjortar och vildsvin (vuxna fästingar). Människor kan också angripas men det sker sällan.
Smittämnen: Det mest omtalade smittämnet är krim-kongo blödarfebervirus som kan orsaka allvarlig sjukdom hos människa. Arten kan också vara bärare av Babesia ovis (nötkreatur), Babesia caballi (häst), Theileria equi (orsakar sjukdomen piroplasmos, som drabbar häst) och Rickettsia aeschlimanii (nötkreatur).
Utseende: Mörkbrun, ben med ljusfärgade ringar (randiga ben).
Hane: 3,8–4,5 mm
Hona: 5–9 mm, upp till 20 mm när hon är blodfylld.
Läs mer
Följ oss på Fästbloggen för intressant information om våra pågående forskningsprojekt om fästingar och fästingburna infektioner:
Fästbloggen - SVA
Läs mer hos andra
Om du vill lära dig mer om olika fästingarter:
Tick ID | ESCCAP UK & Ireland
Senast granskad 2026-06-24