Gapmask hos vilda fåglar

Gapmasken förekommer hos hönsfåglar, tättingar, duvor med fler. I Sverige finns den upp till södra Norrland, och parasiten ses under sommarhalvåret.

Smittämne och smittvägar

Gapmask, Syngamus trachea, är en rundmask (nematod) som förekommer hos många olika fågelarter.

Den vuxna gapmaskhonan och -hanen sitter ihop och är tillsammans fasthakade i slemhinnan. Honan, som är större än hanen, suger blod från slemhinnan och är därför röd till färgen.

Äggen läggs i luftstrupen, hostas upp av fågeln, sväljs ner och kommer sedan ut med avföringen. Inuti äggen utvecklas efter en till två veckor larver, varefter infektion av huvudvärd (fågel) kan ske på två sätt. Antingen äts äggen direkt av fågeln, eller så sker infektionen via en mellanvärd. Dessa mellanvärdar kan vara maskar (till exempel daggmaskar), sniglar eller insekter. De infekterade mellanvärdarna äts i sin tur upp fågeln, som därmed infekteras. I mellanvärdarna kan parasiten leva i flera år.

Om man tar hand om en fågel bör man inte utfodra den med daggmask eftersom fågeln då kan smittas med gapmask.

Symtom

Vuxna maskar lever i fåglarnas luftrör, framför allt i luftstrupen, där de sitter fästade i slemhinnan. De kan därmed hindra den luft som andats in från att fritt strömma förbi, och fåglarna gapar ofta för att lättare få luft. Därav parasitens namn.

Sjukdomsbild

Känsligheten för sjukdomen varierar. Unga individer är känsligare än gamla, och känsligheten varierar även mellan olika fågelarter. Exempelvis rapporteras rapphöns vara känsligare än fasan, och även skogshöns är relativt känsliga. Angrepp av gapmask kan också ses hos tättingar, framför allt kråkfåglar.

Gapmask är i det vilda inget stort sjukdomsproblem, men kan vara det i uppfödningar.