Gapmask hos vilda fåglar

Gapmask, (Syngamus trachea) förekommer hos många olika fågelarter såsom hönsfåglar, tättingar, duvor med flera. I Sverige finns parasiten upp till södra Norrland, infektion ses under sommarhalvåret.

Den vuxna gapmaskhonan och -hanen sitter ihop och är tillsammans fasthakade i slemhinnan. Honan, som är större än hanen, suger blod från slemhinnan och är därför röd till färgen.

Känsligheten för sjukdomen varierar. Unga individer är känsligare än gamla, och känsligheten varierar även mellan olika fågelarter. Gapmaskinfektion är till exempel vanligt hos tättingar, framför allt kråkfåglar. Andra exempel på arter finns inom familjen fasanfåglar där rapphöns är känsligare än fasaner medan skogshöns såsom tjäder och orre intar en mellanställning.

Symtom

Om gapmaskarna i luftstrupen är många försvåras andningen eftersom luften hindras från att passera fritt. Fåglarna gapar då ofta för att lättare få luft, därav parasitens namn.

Smittämne och smittvägar

De vuxna maskarna lägger ägg i luftstrupen, äggen hostas upp av fågeln, sväljs ned och kommer sedan ut med avföringen. Inuti äggen utvecklas efter en till två veckor larver, varefter infektion av huvudvärd (fågel) kan ske på två sätt. Antingen äts äggen direkt av fågeln, eller så sker infektionen via en mellanvärd. Dessa mellanvärdar kan vara maskar (till exempel daggmaskar), sniglar eller insekter. De infekterade mellanvärdarna äts i sin tur upp fågeln, som därmed infekteras. I mellanvärdarna kan parasiten leva i flera år.

Sjukdomsbild

Förutom att försvåra andningen orsakar gapmasken inflammation i luftrören där de satt sig fast i slemhinnan. Inflammationen irriterar och kan ytterligare göra det svårt att andas.