Kaningulsot

Kaningulsot, även kallad hemorragisk sjukdom hos kanin, orsakas av viruset Rabbit Hemorrhagic Disease Virus (RHDV). RHDV anses orsaka sjukdom just hos kaniner, inte hos andra djur och inte hos människor. En variant av viruset (RHDV2) kan orsaka sjukdom både hos kaniner och vissa hararter. Infektion med RHDV och RHDV2 är en anmälningspliktig sjukdom och på Jordbruksverkets webbplats presenteras statistik årsvis över antalet rapporterade fall per län.  

Sjukdom  

Ofta ses plötsliga dödsfall utan föregående symtom (perakut form).   

I en del fall ses först hög feber (>40°C), kraftigt nedsatt allmäntillstånd och upphörd matlust följt av död 12–36 timmar senare (akut sjukdom). Ibland ses blodigt sekret eller skum från näshålan, cyanotiska (blåfärgade) slemhinnor, och tung / bukandning och utspända nosvingar 

I vissa fall har RHDV ett långsammare förlopp (kronisk/subklinisk form) där kaninen kan överleva upp till ett par veckor.  Tyvärr utvecklas ofta allvarliga skador på levern som yttrar sig i en gul missfärgning av vävnad (gulsot) som gör att kaninen dör.  

Ett fåtal kaniner kan kanske vara motståndskraftiga och överleva sjukdomen samtidigt som de utvecklar höga antikroppstitrar mot viruset.  

Smitta 

RHDV och RHDV2 virus sprids både genom direkt kontakt med infekterade kaniner och harar och genom miljösmitta 

Smitta genom direktkontakt med infekterade djur kaniner och harar 

Inkubationstiden (tid från smitta till sjukdom) varierar mellan en dag upp till drygt en vecka, till exempel för RHDV 1–5 dagar och 3–9 dagar för RHDV2. Det är inte känt hur länge kaniner som överlever sjukdomen kan smitta andra kaniner. Vaccinerade kaniner som infekteras med viruset kan utsöndra virus genom mag-tarmkanalen utan att själva bli sjuka. Med PCR har viruset påvisats hos vaccinerade kaniner som infekterats med viruset upp till två månader efter infektion. Det bästa skyddet mot sjukdomen för den enskilda kaninen är därför att den har antikroppar mot viruset. Dock utvecklar kaniner som infekteras med RHDV inte ett fullgott skydd mot RHDV2. 

Miljösmitta 

Viruset är motståndskraftigt och överlever länge i miljön.  Smitta kan ske genom kontakt med utrustning, färskt gräs, hö, foder, kläder och skor som är förorenade med infekterat material, till exempel ”nedsmutsat” med avföring. Insekter kan vara viktiga spridare av smitta, och i många länder är sjukdomsutbrotten direkt relaterade till årstidsvariationer av mygg eller knott. I fryst eller kylt kadaver och kaninkött kan viruset överleva i månader. På torra föremål kan viruset överleva i minst 3 månader i rumstemperatur. I rumstemperatur överlever viruset i upp till 20 dagar i kadaver. Viruset tål att frysas och tinas upprepade gånger och klarar 50°C i en timme. Kvarlevor från kaniner som dog av kaningulsot ute i naturen har visats vara smittförande i lång tid, till exempel flera veckor. 

Förebygga smitta och sjukdom 

• Kontakta och boka tid hos veterinär vid djurklinik, djursjukhus eller motsvarande för rådgivning om vaccination. Troligen bör den som vill skydda sina tamkaniner mot kaningulsot använda sig av vaccin som skyddar mot både RHDV och RHDV2.
• För att undvika smittspridning mellan djur hemma och i en besättning isoleras sjuka djur.
• Tänk på att smitta sprids via händer, kläder, skor, mats- och vattenskålar och andra föremål.
• Jord och gräs kan också vara smittförande och burar ska inte placeras på plats där sjukdomsfall tidigare inträffat.
• Rengöring med till exempel såpa eller motsvarande rengöringsmedel och vatten tills all synlig smuts är borta är viktigt.
• Textilier tvättas i 60–90°C.
• Om möjligt används separata material kläder etc. för de sjuka kaninerna.
• Kontakta och boka tid med veterinär djurklinik, djursjukhus eller motsvarande för rådgivning avseende smittskydd och användande av desinfektionsmedel  

Diagnos och behandling 

Eftersom kaniner snabbt kan bli allvarligt sjuka och de ofta undviker att visa att de mår dåligt så länge som möjligt medan sjukdom utvecklas så det är ofta viktigt med snabb veterinärbedömning av veterinär vid djurklinik, djursjukhus eller motsvarande.

Det är veterinärer vid djurkliniker/djursjukhus och motsvarande som kan undersöka kaninen och ställa diagnos samt rekommendera lämplig behandling.  

• Obduktion och vävnadsprover samt PCR-undersökning
  Kaningulsot kan diagnostiseras genom obduktion och mikroskopisk vävnadsundersökning av framför allt lever men även mjälte, blod, lungor och njurar. Kaningulsot kan även påvisas mikroskopiskt med en immunohistokemisk metod på fixerade vävnadsbitar eller med genetisk undersökning av ofixerad vävnad för att påvisa virusets arvsmassa. Det finns en molekylärbiologisk analysmetod (PCR-teknik) tillgänglig på SVA för att skilja mellan RHDV och RHDV2. Dock skiljer metoden inte högvirulent RHDV2 från mindre virulent RHDV2.
• Blodprovsanalys
  Kaniner som överlever en gulsotsinfektion, liksom kaniner som vaccineras mot gulsot utvecklar antikroppar som kan påvisas i blodprov med ett serologiskt test (ELISA-teknik). 

Vaccination 

Kontakta och boka tid hos veterinär vid djurklinik, djursjukhus eller motsvarande för rådgivning om vaccination. Troligen bör den som vill skydda sina tamkaniner mot kaningulsot använda sig av vaccin som skyddar mot både RHDV och RHDV2. 

Mer information

Tala med din behandlande veterinär om du har frågor om din kanin. Om din kanin är sjuk är det viktigt att du snabbt kontaktar en praktiserande veterinär oavsett vad anledningen till sjukdomen kan tänkas vara.

Infektion med RHDV och RHDV2 är en anmälningspliktig sjukdom och på Jordbruksverkets webbplats presenteras statistik årsvis över antalet rapporterade fall per län.