Risker och råd inför betessläpp

Innehåll på den här sidan

• Råd vid torka och värme
• Råd om infektionsrisker
• Råd om giftiga växter

Råd vid torka och värme

Ta fram en plan för åtgärder vid torka, till exempel alternativa foder- och vattenkällor.

Undvik giftiga växter genom att:

• Ta bort giftiga växter från betesmarken eller vallen när det går, eller stängsla bort dessa områden innan djuren släpps ut eller marken skördas.
• Undvika för högt betestryck – tillskottsutfodra eller flytta djuren tidigt vid betesbrist.
• Sätta upp skyltar om att trädgårdsavfall inte får slängas på betet om vallen eller hagen ligger nära ett samhälle.
• Följa Jordbruksverkets regler vid import av grovfoder så att risken för införsel av smitta minimeras.
• Vara uppmärksam på att torka och foderbrist ökar risken för stöld av foder.
• Ta fram en plan för åtgärder vid värmestress, till exempel hur djuren kan få tillgång till skugga på bete, kallt dricksvatten och avkylning med fläktar och duschar. Undvik om möjligt att ha djuren på bete under den varmaste tiden på dygnet. Mjölkkor kan få försämrad produktion, fruktsamhet och hälsa redan vid ganska måttligt förhöjda temperaturer.

Kontakta veterinär vid misstanke om sjukdom och skicka döda djur till obduktion. Veterinärer kan kontakta SVA för konsultation. Fler råd ges via länkarna längst ned. 

Torka medför brandrisk

I samband med torka ökar risken för bränder i skog och mark. Bränder kan få allvarliga konsekvenser för djur, som till exempel brännskador eller rökgasförgiftning med följdsjukdomar. Om djuren behöver evakueras krävs god planering.

Under skogsbränderna 2014 och 2018, oroade sig många för hur brandröken kunde påverka djurens hälsa. Det var också en stor oro för om och hur djuren skulle evakueras. Med lärdom från tidigare naturbränder vill SVA rekommendera att alla djurägare tar fram en plan för åtgärder så man är beredd vid brand eller rök. Det är viktigt att ha en plan för hur och vart djuren ska flyttas.

Råd om infektionsrisker

SVA ger råd om hur får och nötkreatur ska slippa infektionssjukdomar orsakade av bakterier, parasiter och virus som kan drabba djuren under betesperioden.

Vanliga infektioner bland nötkreatur och får

Några infektioner som är vanligare bland får och nötkreatur på bete är de som sprids med fästingar, till exempel betesfeber (anaplasmos) och sommarsjuka (babesios). Förstagångsbetande unga djur kan drabbas av magtarmsjukdom orsakad av betesparasiter. För nötkreatur i åldern 6–24 månader kan frasbrand leda till allvarliga hälsokonsekvenser och lamm kan drabbas av gasbrand.

Både frasbrand och gasbrand orsakas av infektion med klostridiebakterier. Dessa infektioner drabbar oftast välväxta unga djur och leder ofta till att djuren dör.

Det finns också bakterier och virus som sprids med flugor och knott. Ett exempel är schmallenbergvirus som sprids med svidknott. Om dräktiga tackor och kor blir bitna av virusbärande svidknott kan det ibland orsaka missbildningar hos foster. Flera sådana fall har nyligen konstaterats hos svenska lamm och kalvar.

Råd som förebygger infektionssjukdomar på bete:

• Frasbrand hos nötkreatur och gasbrand hos lamm kan förebyggas genom vaccination.
• Undvik parasitsjukdomar genom betesplanering och analys av träckprov. Avmaska vid behov.
• Undvik om möjligt att utsätta djuren för betesmarker med mycket fästingar, flugor och svidknott.
• Undvik om möjligt att betäcka hondjur som inte har antikroppar mot schmallenbergvirus under svidknottssäsongen.

Kontakta veterinär vid misstanke om sjukdom och skicka döda djur till obduktion.

Exempel på infektionssjukdomar på bete

Betesfeber/Anaplasmos

Orsakas av en bakterie som sprids via fästingar. Vanliga symtom är feber, nedsatt mjölkproduktion, lägre tillväxt och försämrat allmäntillstånd. Andra symtom är till exempel hälta och hosta.

Betesfeber hos nötkreatur

Anaplasmos hos får

Frasbrand hos nötkreatur

Orsakas av en klostridiebakterie som främst finns i jord. Vanliga symtom är plötsliga dödsfall samt hälta och muskelsvullnad i bakben.

Frasbrand hos nötkreatur

Gasbrand hos lamm

Orsakas av snabb tillväxt av en klostridiebakterie som normalt finns i djurens tarm. Vanliga symtom är plötsliga dödsfall hos välväxta lamm som nyligen släppts på bete.

Klostridios hos får

Magtarmsjukdom orsakad av betesparasiter

Orsakas av flera sorters parasiter. Vanliga symtom är nedsatt tillväxt och diarré hos förstagångsbetande djur. Ibland ses även anemi hos vuxna djur.

Magtarmparasiter hos nötkreatur

Endoparasiter (utom koccidier) hos får

Schmallenbergvirus-infektion

Orsakas av ett virus som sprids med svidknott under knottsäsongen. Vanligtvis får djuren mycket lindriga symtom med litet feber men om moderdjur infekteras under första halvan av dräktigheten kan fostret/n skadas vilket bland annat kan leda till missbildningar och dödfödslar.

Schmallenbergvirus hos idisslare

Sommarsjuka/Babesios hos nötkreatur

Orsakas av en encellig parasit som sprids med fästingar. Vanliga symtom är feber, apati och blod i urinen. Sjukdomen ses främst i vissa regioner såsom sydöstra Sverige.

Sommarsjuka hos nötkreatur

Blåtunga hos idisslare och kameldjur

Blåtunga är en allvarlig virussjukdom som drabbar tama och vilda idisslare samt kameldjur. Sjukdomen sprids via blodsugande svidknott. Blåtunga kan inte drabba människor. I september 2024 introducerades blåtunga serotyp 3 till Sverige.

Blåtunga

Råd om giftiga växter

Både får, nötkreatur och hästar kan drabbas av förgiftning om de äter giftiga växter.

Foderbrist kan locka djuren till giftiga växter

Risken är störst vid foderbrist, till exempel torka, därför att djuren då kan äta giftiga växter som de normalt ratar eftersom de oftast smakar illa. Men det finns också giftiga växter som djuren tycker är smakliga. Torkning och ensilering kan ibland, men inte alltid, leda till att gifterna försvinner. Ibland kan foderkonservering leda till att den bittra smaken som växterna har i färskt tillstånd försvinner fast gifterna finns kvar.

Förgiftning av växter är troligen ovanliga, men eftersom de kan vara svåra att diagnosticera är osäkerheten stor. Ett exempel på en växt som är viktig att undvika är sprängört eftersom den är mycket giftig.

Undvik trädgårdsavfall som foder

Trädgårdsavfall som läggs in till betesdjuren kan också orsaka förgiftningar då trädgårdsväxter kan innehålla gifter och därför inte är lämpliga som foder.

Råd mot giftiga växter

• Gå ut i betesmarken eller vallen och titta vad som växer där innan djuren släpps ut.
• Ha inte för högt betestryck – tillskottsutfodra eller flytta djuren tidigt vid betesbrist.
• Ta bort giftiga växter från betet när det går eller stängsla bort vissa områden.
• Sätt upp skyltar om att trädgårdsavfall inte får slängas på betet om det är nära till ett samhälle.

Kontakta veterinär vid misstanke om sjukdom och skicka döda djur till obduktion.

Exempel på giftiga växter

Här listar vi åtta exempel på växter som kan finnas på svenska beten och är giftiga för betesdjur men på vår webbsida Giftiga växter A–Ö finns en mer omfattande lista på giftiga växter.

Sprängört (mycket giftig)

Växer i fuktiga miljöer särskilt vid dyiga och leriga stränder vid näringsrika sjöar, vattendrag, diken och strandkärr. Kan upplevas som välsmakande. Hela växten är mycket giftig men särskilt roten. Om det finns gott om sprängört och djuren trampar sönder rötterna så att växtsaften läcker ut kan även vattnet de växer i bli farligt att dricka.

Plötsliga dödsfall utan symtom eller kramper och andningsförlamning som snabbt leder till döden.

Idegran (mycket giftig)

Idegran är vanligast som prydnadsväxt i trädgårdar. Vild idegran är sällsynt. Förgiftningar sker oftast om någon slänger in trädgårdsavfall som innehåller idegran på betesmarken. Om idegran finns på betet måste man stängsla av området. Djuren äter gärna idegran.

Ofta plötsliga dödsfall (inom några timmar) utan att man sett symtom alternativt kan man se muskeldarrningar, andningsproblem och kolik innan djuret dör.

Stånds (mycket giftig)

Växten är beskt i färskt tillstånd och ratas oftast därför på betet. På magra beten ökar risken att djuren börjar beta växten trots smaken. Beskheten försvinner när plantan torkas eller ensileras medan giftet är kvar vilket innebär risk för förgiftning även under stallperioden.

Exempel på symtom är sämre aptit, förstoppning, diarré, buksmärtor, gulsot och onormalt beteende.

Ek (giftig)

Förgiftning sker vanligen på våren när lövverket slår ut eller hösten då djuren äter ekollon. Omogna löv och ekollon är giftigare än mogna.

Exempel på symtom är att djuren slutar idissla, blir slöa och hängiga, får koliksymtom, mörk/blodig diarré. Symtomen förvärras med tiden och svåra fall leder ofta till dödsfall.

Smörblomma (giftig)

Smakar beskt så djuren äter sällan denna växt men om det är ont om bete kan de äta den och till och med utveckla begär för växten. Torkas växten försvinner giftet.

Djur dör sällan av att äta smörblommor. Djuren behöver äta mycket av växten för att förgiftning ska ske. Exempel på symtom är salivering, kolik, svart diarré och vinglighet.

Lupiner (giftig)

Bitterlupin är giftig främst när den bär skidor. Yngre lupiner är giftigare än äldre. Frön och skidor är de giftigaste delarna. Giftet kvarstår efter torkning och lagring.

Om djuren äter stora mängder under kort tid kan de till exempel få nedsatt aptit, gulsot, andningssvårigheter och kramper. Dödsfall kan ske vid allvarliga fall. Kan orsaka missbildningar hos foster då moderdjuret äter växten under tidig dräktighet.

Svinmålla (giftig)

Kan vara vanligt på betesmarker. Innehåller ämnen som är direkt giftiga eller som kan omvandlas till giftiga former. Gifterna finns kvar efter torkning och ensilering.

Exempel på symtom efter konsumtion av stora mängder är ytlig andning, förlamning, diarré, medvetslöshet och dödsfall.

Fräkenväxter, t.ex. kärrfräken och åkerfräken (giftig)

Kärrfräken växer främst i fuktiga områden medan åkerfräken växer i alla slags miljöer. Verkar sprida sig alltmer i betesmarker. Gifterna finns kvar efter torkning.

Exempel på symtom är störd matsmältning, försämrad kondition, diarré, muskelsvaghet (främst i bakdelen). Dödsfall är troligen ovanliga.