Rävskabb hos hund

Förekomst

Det parasitära kvalstret, Sarcoptes scabiei, påvisas ofta hos hund i områden med infekterade rävar. Sjukdomen hos hund kallas rävskabb på grund av att den spreds från vilda infekterade rödrävar till hundar. 

Hos hund och räv cirkulerar i praktiken två närbesläktade former av Sarcoptes scabiei, nämligen Sarcoptes scabiei var. canis (hund) och Sarcoptes scabiei var. vulpes (röd räv), vilka lätt kan smitta mellan hund och räv och där räven ofta fungerar som reservoar. Dessa varianter kan även överföras till andra vilda djur i Sverige, till exempel varg, lo och mård. Människa kan också drabbas med kliande hudförändringar, så kallad skenskabb, men kvalstren kan normalt inte fullfölja sin livscykel på människa. Människa har däremot sin egen värdanpassade variant, Sarcoptes scabiei var. hominis.

I huden gräver skabbkvalstret gångar i vilka honan lägger tre till fyra ägg per dag under sin levnad, vilken är två till fyra veckor. Äggen kläcks efter några dagar till larver, som via två olika nymfstadier blir vuxna och könsmogna. Hela utvecklingen i huden tar två till tre veckor.

Symtom

Symtomen på Sarcoptes kan variera mellan olika hundar. Sarcoptesskabb ger som regel upphov till kraftig klåda även om det också förekommer fall med lätt, knappt märkbar, klåda. Andra symtom i början av en infektion är hudrodnader, små upphöjningar (papler) i huden och mjällbildning. Därefter ses håravfall och gråvita-gråsvarta skorpbildningar.

Parasiten trivs bra på tunnhåriga områden och de första hudförändringarna uppträder oftast på öronkanter, armbågsregionen, hasar och undersida av bröst och buk. Dock kan skador ses var som helst på kroppen. Klådan kan ge upphov till rivskador med sår som så småningom täcks av skorpor. Huden blir ofta förtjockad och sekundära bakteriella infektioner kan tillstöta. Om inte djuret får rätt diagnos och behandling kan hudskadorna förvärras och komma att täcka hela djuret och sjukdomen kan bli mycket allvarlig.

Smittvägar och överlevnad

Hundar kan smittas både genom direkt kontakt med redan smittade djur och indirekt genom att skabbkvalstret överlevt en kortare tid på platser där infekterade djur vistats. Hundar uppsöker ofta platser där smittade rävar varit, exempelvis gryt och hundkojor, men också andra platser där den kliande räven (eller hunden) kliat av sig hudflagor och hårtussar i vilka skabbkvalster kan finnas. En infekterad räv har ofta stora mängder kvalster vilket gör dem till effektiva smittspridare.

Skabbkvalster utanför huden är känsliga för uttorkning och för både låga (minusgrader) och höga temperaturer. Under svala och fuktiga förhållanden kan skabbkvalster överleva i upp till ett par veckor, men utanför hudens skyddade miljö minskar deras möjlighet att infektera ett nytt värddjur snabbt. Vid temperaturer under +18 °C förblir det orörligt. I den torra luften inomhus dör kvalstret inom ett par dygn.

Diagnostik

En positiv klådreflex i öronkanterna är starkt indikativ för sarcoptesinfektion. 
De flesta smittade individer utvecklar antikroppar mot skabbkvalstret. Genom att påvisa antikropparna i blodserum kan man få vetskap om djuret är eller har varit infekterat. De specifika antikropparna finns oftast i blodet inom två till tre veckor efter det att hunden visat de första skabbsymtomen. Förhöjd antikroppsnivå kvarstår i flera månader efter genomgången infektion, i normalfallet sex månader. Vid varje kliande hudsjukdom kan sarkoptesskabb misstänkas och antikroppsundersökning är ett viktigt diagnostiskt hjälpmedel vid utredning.

Sarkoptesskabb kan även påvisas genom mikroskopering av krustor och ganska djupa skrapprov, fler än ett bör tas med skalpellblad och skrapen ska nå genom det förhornade överhudslagret (stratum corneum).

Behandling

Foxim, milbemycin-oxim, moxidektin, selamektin, fluralaner, afoxolaner och sarolaner är samtliga godkända för behandling av sarcoptesinfektion. Behandling bör pågå under minst tre veckors tid. För att undvika behandlingssvikt kan selamektin enligt klinisk erfarenhet behöva användas två gånger med två veckors intervall.

Har du frågor eller är du orolig för ditt djur?

Tala med din behandlande veterinär. Om djuret är sjukt är det viktigt att du snabbt kontaktar en veterinär oavsett vad anledningen till sjukdomen kan tänkas vara.