Canine herpesvirus (CHV-1)

Förekomst

Hundens herpesvirus (Canine herpesvirus=CHV-1) är vanligt förekommande hos hundar. I undersökningar av blodprover från hundar i Nederländerna och Storbritannien hade 40 procent respektive 88 procent av de testade hundarna antikroppar mot herpesvirus, vilket visar att de blivit smittade med viruset. 

Ofarligt för vuxna

En vuxen hund eller äldre valp (över tre till fyra veckor gammal) som smittas med herpesvirus via luftvägarna får en mild infektion som vanligen förlöper helt symtomfritt. Ibland får dock hunden lindrig hosta och näsflöde. Man tror att herpesvirus är ett av de smittämnen som kan vara inblandade i det som vi kallar kennelhosta, även om till exempel parainfluensavirus och vissa bakterier är mycket vanligare.

Typiskt för herpesvirus är att viruset, när det akuta stadiet är passerat, finns kvar vilande i kroppen (så kallad latent infektion) och att det kan reaktiveras igen vid tillstånd av stress, kortisonbehandling eller sjukdom som sätter ner immunförsvaret. Vid reaktiveringen utsöndras virus på nytt, under en tid, från till exempel nässlemhinna eller vagina.

Dödligt för nyfödda

Hos nyfödda valpar är smitta med herpesvirus mycket som regel dödligt. Smittan kan föras över från tiken under dräktigheten eller vid valpningen via blåsor i könsvägarna, eller via nässekret efter valpningen. En bidragande orsaken till att just unga valpar blir så sjuka är att valpar som är yngre än två till tre veckor inte förmår reglera sin kroppstemperatur och därför lätt blir kalla; undertemperererade. Låg kroppstemperatur gör det möjligt för herpesvirus att spridas från mun och svalg in i blodet och orsaka en allvarlig infektion i många organ. Vanligtvis dör alla valpar i en smittad kull. Valparna blir slöa och slutar dia. De gnäller och ömmar ofta över buken. Ofta ses ett tjockt näsflöde och små blödningar på slemhinnorna. I slutstadiet, som vanligen inträffar inom två dygn från de första symtomen, "paddlar" valparna med benen och kan få sträckarkramper. 

En del valpar överlever det akuta stadiet, men får ofta bestående centralnervösa skador. Diagnosen ställs med hjälp av obduktion där typiska punktformiga blödningar och gråaktiga fläckar (anhopningar av inflammatoriska celler) ses i de flesta organ.  

Smittan kan ibland överföras från tiken till fostren under dräktigheten och kan då orsaka abort eller dödfödsel. Detta sker troligen främst när tiken nysmittas under dräktigheten.

Virus överförs mellan vuxna hundar vid direktkontakt 

Herpesvirus är relativt ömtåligt och överlever inte länge i miljön utanför hunden. Smitta överförs därför främst vid direkt kontakt mellan en smittad och en osmittad hund. Hos vuxna hundar utsöndras virus från övre luftvägarna under en begränsad period efter smittillfället och i samband med eventuell reaktivering av en vilande (latent) infektion. Virus kan sannolikt även överföras mellan vuxna hundar vid parning om den smittade hunden har blåsor på penis/i vulva vid parningen, men den smittvägen bedöms vara mindre vanlig.

Den allvarligaste smittspridningen är en direkt överföring av virus från tiken (eller från en annan smittad hund) till valparna i samband med födseln eller strax efteråt. Hundens herpesvirus kan finnas i tikens nässekret och vaginalsekret och utsöndras även i stora mängder från sjuka valpar. En tik som nysmittas i samband med dräktigheten löper stor risk att överföra smittan till sina valpar i anslutning till födseln. Det är också möjligt att en tik som är latent infekterad kan reaktivera virus och infektera sin kull. Den smittvägen är troligen inte så vanlig eftersom en tik som har förlorat sin kull i herpesvirusinfektion oftast inte har problem vid efterföljande valpningar. Detta beror troligen på att tiken har tillräckligt mycket antikroppar i blodet för att ge efterföljande kull ett bra skydd via råmjölken. Antikropparna i råmjölken skyddar valpen från att bli allvarligt sjuk men förhindrar inte nödvändigtvis att valpen smittas med virus något senare, men då blir valpen bara lindrigt sjuk.

Diagnos

Som tidigare nämnts kan en obduktion visa om valparna avlidit till följd av herpesvirusinfektion. Man kan också påvisa herpesvirus med hjälp av PCR-undersökning i organprov från valpar eller i svabbprov från luftvägar eller könsvägar hos vuxna hundar under de perioder hunden är aktivt smittförande.

Det går också att påvisa antikroppar mot herpesvirus i blodet hos vuxna hundar. Om antikroppar påvisas tolkas det som att hunden träffat på herpesvirus, men analysen kan inte svara på om hunden är smittförande eller inte. Hos hundar där herpesvirus legat latent en tid är det inte säkert att man ser några antikroppar, trots att virus finns kvar i kroppen.  

Behandling av sjuka valpar

Det finns uppgifter i internationell litteratur om att man på försök behandlat nyfödda sjuka valpar med antivirala medel som inte är utprövade varken för hund, valpar eller hundens herpesvirus. Exempelvis kan aciclovir, orsaka allvarliga förgiftningar (bland annat njurskador) hos hund. Oavsett så bör risken för bestående men beaktas. Behandling ges inte i förebyggande syfte.

Åtgärder

Förebyggande åtgärder är viktigast. En dräktig tik bör inte utsättas för onödiga smittrisker. Det innebär till exempel undvika vistelser i främmande kennel- eller hundgårdsmiljö eller ställas ut under dräktigheten, samt i kontakt med kennelns utställnings- eller tävlingshundar eller i övrigt träffa eventuella nyinköpta hundar. Hundar som har eller nyligen haft kennelhosta kan vara smittförande med bland annat herpesvirus. Nyfödda valpar bör inte ha kontakt med några andra vuxna hundar än sin mamma de första tre veckorna.  

Man bör också försöka se till att valparnas kroppstemperatur inte sjunker under 38,5 grader. Klarar man att hålla valparnas kroppstemperatur uppe kan viruset normalt inte spridas i deras kroppar, även om valparna skulle bli smittade. Temperaturen regleras exempelvis med hjälp av värmelampa, varmt liggunderlag och liknande. Det är naturligtvis inte bra om miljön blir för varm, så termostater och noggrann temperaturkontroll kan rekommenderas för att inte utsätta valparna för onödiga risker. 

Den absolut vanligaste smittvägen mellan vuxna hundar är via luftvägarna. Om man emellertid misstänker att tiken har en aktiv herpesvirusinfektion i könsvägarna (det vill säga blåsor) kan artificiell insemination minska risken för smittöverföring till hanhunden vid parning.

Det är inte realistiskt att tikar och hanhundar med antikroppar mot CHV-1 beläggs med avelsförbud. Infektionen kan inte utrotas på det viset. CHV-1 är vanligt och den viktigaste smittvägen är inte parning utan direktkontakt så smittöverföring är sannolikt vanligast vid nos- mot-noskontakt på tävlingar eller vanliga promenader.  

I situationer där man har haft problem med herpesinfektion kan det eventuellt vara aktuellt att vaccinera avelstiken. Om vaccination är lämpligt eller inte måste avgöras från fall till fall av veterinär som arbetar med hundar vid klinik, djursjukhus eller motsvarande tillsammans med hundens ägare.

Mer information

Tala med din behandlande veterinär om du har frågor om din hund. Om din hund är sjuk är det viktigt att du snabbt kontaktar en praktiserande veterinär oavsett vad anledningen till sjukdomen kan tänkas vara.