Fladdermusrabies
Fladdermusrabies orsakas precis som klassisk rabies av ett lyssavirus men det är viktigt att skilja på dessa. Klassiskt rabiesvirus har aldrig påvisats hos fladdermöss i Europa medan sammanlagt fem olika lyssavirus hos fladdermöss har påvisats, varav två kallas European bat lyssavirus 1 och 2 (EBLV-1 och EBLV-2).
Förekomst
Fladdermusrabies orsakas av ett lyssavirus, precis som klassisk rabies, men det är viktigt att skilja på dessa. Fladdermusrabies förekommer hos fladdermöss i Europa men klassisk rabies, som fladdermöss kan bära på i andra delar av världen, har aldrig påvisats hos detta djurslag i Europa. Beroende på var i världen de lever kan fladdermöss infekteras med olika typer av lyssavirus. Sammanlagt har fem olika lyssavirus påvisats hos fladdermöss i Europa och de vanligaste är EBLV1 och EBLV2. Dessa virus är anpassade till fladdermöss, men kan i sällsynta fall även infektera andra djurslag inklusive människor, och då orsaka en sjukdom som kliniskt inte går att skilja från klassisk rabies.
European bat lyssavirus 1 (EBLV-1) har främst påvisats hos sydfladdermus (Eptesicus serotinus) och EBLV-2 hos främst vattenfladdermus (Myotis daubentonii) och dammfladdermus (Myotis dascyneme). De andra lyssavirusen har påvisats i fransfladdermus (Myotis nattereri), som är en vanligt förekommande fladdermusart i Sverige, och i grottfladdermus (Miniopterus schreibersi) som inte förekommer i Sverige.
I Sverige har antikroppar mot EBLV, men inte viruset, påvisats hos enstaka vattenfladdermöss. Det betyder att djuren stött på EBLV under sin levnad och att immunförsvaret har aktiverats. Sannolikt förekommer EBLV hos vissa fladdermusarter i Sverige, men i mycket låg grad.
Infekterade djur utsöndrar virus i saliven och smitta sker när virus kommer in i kroppen via bett eller rivskada med salivkontakt. Det är därför viktigt att iaktta försiktighet vid hantering av fladdermöss och handskar ska alltid användas. Fladdermöss går vanligtvis inte till anfall, men kan bita i försvar om man tar i dem. Bitna personer bör kontakta smittskyddsläkare.
Den kliniska bilden och sjukdomsförloppet hos EBLV-infekterade fladdermöss är inte helt känd. Troligtvis är de allra flesta infekterade fladdermössen helt symtomlösa, men kliniska symtom som desorientering, oförmåga att flyga och aggressivitet har rapporterats. Även viktförlust och överkänslighet för högfrekventa ljud har observerats. Djur som infekteras med klassiskt rabiesvirus utvecklar oftast antikroppar mot viruset mycket sent i sjukdomsförloppet så dessa kan inte detekteras innan djuret avlider. Att analysera antikroppar för att utesluta eller konfirmera klassisk rabies är därför av inget, eller ringa diagnostiskt värde. Hos EBLV-infekterade fladdermöss verkar detta inte gälla då antikroppar mot EBLV kan ses hos till synes kliniskt friska individer. Det är dock osäkert om förekomst av antikroppar betyder att antikroppar utvecklas i ett tidigare skede i sjukdomsförloppet eller om det är djur som genomgått klinisk sjukdom och tillfrisknat.
Övervakning av rabies hos fladdermöss
Under många år genomfördes övervakning av fladdermusrabies i Sverige. Övervakningen pågår inte längre, men döda fladdermöss kan ändå skickas till SVA enligt rutiner för Fallviltsundersökningar. SVA bestämmer då utifrån sjukdomsberättelsen om djuret ska undersökas avseende EBLV. Önskas undersökning för EBLV går det att beställa på egen bekostnad.
Frågor och svar om fladdermusrabies
Här hittar du svar på vanliga frågor kring fladdermöss och deras rabiesrisk.
Använd handskar om du tar i döda fladdermöss och andra djur. SVA undersöker döda fladdermöss och önskar du skicka in djuret till SVA för obduktion så läs mer här: Fallviltsundersökningar. SVA beslutar utifrån sjukdomsberättelsen om djuret ska undersökas avseende EBLV. Det går även att provta fladdermöss för EBLV på egen bekostnad.
Döda fladdermöss kan också bara lämnas kvar där de hittades eller läggas i soptunnan genom att du kränger en plastpåse över den som du sedan tillsluter ordentligt.
Använd alltid handskar om du tar i en fladdermus. Enligt epizootilagen (en lag om allmänfarliga djursjukdomar) måste veterinär kontaktas om man misstänker fladdermusrabies.
Fladdermöss är fridlysta enligt artskyddsförordningen och de får endast avlivas om de har livshotande skador. Deras boplatser får inte förstöras. Enligt jaktlagstiftningen får fladdermöss inte jagas, vilket är detsamma som att fånga, döda eller flytta dem. Länsstyrelsen kan dock ge dispens om det finns särskilda skäl.
Särskilt katter fångar ibland fladdermöss men risken för att de ska utsättas för smitta från dem bedöms som liten. Dock finns det beskrivet att till exempel katter har smittats av fladdermusrabies efter att de blivit bitna av fladdermöss. Om ditt djur blir bitet ska du hålla katten eller hunden under observation och kontakta din veterinär om djuret blir sjukt eller uppvisar ett avvikande beteende. Berätta om hela incidenten med fladdermusen för veterinären.
SVA undersöker döda fladdermöss och önskar du skicka in djuret till SVA för obduktion så läs mer här: Fallviltsundersökningar. SVA beslutar utifrån sjukdomsberättelsen om djuret ska undersökas avseende EBLV. Det går även att provta fladdermöss för EBLV på egen bekostnad.
Ja, men det förutsätter att fladdermusen har fladdermusrabies och att virus kommer in i hundens mun och tas upp av slemhinnan. Sannolikheten för att detta ska ske är extremt liten.
Generellt sett är djur med försämrat immunförsvar mer infektionskänsliga, men det finns inga kända specifika studier om just rabiesvirus. Rabiesvaccinerade djur erhåller ett starkare försvar.
Nej.
Det finns omständigheter som gör att du bör rabiesvaccinera ditt djur, som om du ska ut och resa till exempel. Om du har du frågor som gäller just ditt djur, och om du bör vaccinera eller inte så diskutera detta med din veterinär.
Normalt sett behöver man inte göra något alls då fladdermöss generellt är skygga och undviker människor. De varken gnager, gräver eller bygger bon och skadar därmed normalt inte vare sig hus eller inventarier. Under vissa situationer, om fladdermössen sitter i trånga och täta utrymmen, till exempel inne i tunna väggar, kan man ibland störas av ljud och/eller lukt. Kontakta i så fall länsstyrelsen för vidare information om hur du ska hantera det.
Nej, att vistas i samma rum eller byggnad som fladdermöss utgör ingen risk men har du frågor om detta så kontakta din läkare.
Ta kontakt med länsstyrelsen i din region och hör om de kan hjälpa till.
Eftersom fladdermöss ofta lever i små kolonier (grupper), kan man ibland på vindar och liknande hitta små högar av spillning under de platser där djuren håller till. Däremot är det inte så vanligt att man faktiskt ser de fladdermöss som bor i ett hus. De är skygga och brukar gömma sig så gott de kan; innanför bjälkar, mellan inner- och yttertak, mellan inner- och ytterväggar eller i andra hålrum de hittar.
Om en fladdermus har råkat komma in i ett rum - jaga den inte. Den skadar varken dig eller inredningen. Släck lamporna och öppna ett fönster, så flyger fladdermusen ganska snart ut själv. Om den sitter och sover, öppna fönstret och räkna med att den flyger ut senast till kvällen. Har en fladdermus råkat hamna på golvet, kan den ha svårt att lyfta på egen hand. Använd i så fall handskar, lyft försiktigt ut fladdermusen och sätt upp den så högt du når i skuggan på en husvägg eller en trädstam.
Då fladdermöss enbart äter insekter så består spillningen av mer eller mindre ”malda” insektsdelar, vilket gör spillningen porös. Såväl nästan färsk som gammal fladdermusspillning blir till pulver om man petar på den. Eftersom fladdermusspillningen mest består av just insektsskaldelar och är lite taggig och ojämn så kan den ibland haka fast i till exempel en putsad murstock eller en ohyvlad planka. Mus- och råttspillning är smetig som färsk och stenhård som gammal.
Fladdermusrabies har inte kunnat påvisas i avföring, så det är främst andra patogener man kan behöva skydda sig emot. Men man bör alltid vidta vissa skyddsåtgärder när man hanterar avföring från vilda djur vars smittstatus man inte känner till. Eftersom fladdermusspillning lätt faller ihop till damm är det lämpligt att bära ett andningsskydd med partikelfilter. Använd engångshandskar vid kontakt med spillning, och tvätta händerna efteråt. Om du arbetar med sanering yrkesmässigt läs Arbetsmiljöverkets föreskrift AFS 2005:1 om mikrobiologiska arbetsmiljörisker - smitta, toxinpåverkan och överkänslighet.
Fladdermusrabies smittar inte genom intakt/oskadad hud. Det är ytterst sällsynt att man blir biten av en fladdermus men det kan ske om man plockar upp och håller fast djuret. Om du blivit biten så tvätta snarast bettstället noggrant med tvål och vatten, och skölj det sedan gärna rikligt med huddesinfektionsmedel. Kontakta sjukvården omgående för bedömning av behandling.
Ta aldrig i fladdermöss utan handskar. Om du blir riven, tvätta snarast rivsåret noggrant med tvål och vatten, och skölj det sedan gärna rikligt med huddesinfektionsmedel. Kontakta sjukvården omgående för bedömning av behandling.
Troligtvis kan alla varmblodiga djur smittas med fladdermusrabies, men det är mycket sällsynt att andra djurarter än just fladdermöss infekteras. Inom Europa har enstaka får i Danmark, en stenmård i Tyskland, en katt i Frankrike och en katt i Holland rapporterats infekterade med fladdermusrabies.
Det finns även rapporter om att fem människor har dött av fladdermusrabies sedan 1977. Ingen av dessa var rabiesvaccinerade innan de smittades, och ingen av dem fick behandling efter att de blivit bitna. De fem fallen inträffade i Ukraina 1977, Ryssland 1985, Finland 1985, Skottland 2002 och Frankrike 2019.
Fladdermöss är så skygga djur att de inte anfaller. De kan flyga nära en människa eller ett djur när de jagar insekter som dras till oss. Ungar som lär sig flyga kan i sällsynta fall krocka med en människa. Om man däremot håller fast en fladdermus kan den bita för att komma loss. En fladdermus smittad med fladdermusrabies kan vara aggressiv och fräsa, men går inte till attack. Den kan bitas om man håller fast den. En del smittade fladdermöss kan vara desorienterade, ha problem med balansen och ha svårt eller omöjligt att flyga.
Ja.
Ja, men risken för luftburen smitta, aerosol, utanför laboratoriemiljö är försumbar. Det finns ett par fall beskrivna där människor blivit infekterade via aerosol vid arbete med höginfektiöst material i laboratoriemiljö. Det finns även misstanke om sådan smitta i samband med arbete i grottor med stora fladdermuskolonier.
Se Arbetsmiljöverkets föreskrift AFS 2018:4 om mikrobiologiska arbetsmiljörisker - smitta, toxinpåverkan och överkänslighet.
Senast granskad 2025-07-23