Hundens dvärgbandmask

Smittämne och smittvägar

Terminologin för hundens dvärgbandmask har ändrats över tid. Med molekylära metoder har man sett att det som man tidigare trodde vara en art (Echinococcus granulosus) egentligen rör sig om flera separata arter och genotyper. Numera används i stället benämningen Echinococcus granulosus sensu lato vilket är ett begrepp som omfattar alla arter som ger upphov till sjukdomen cystisk echinokockos (även kallad hydatidos eller blåsmasksjuka). För närvarande finns det inom denna grupp fem arter och inom dessa arter kan det dessutom finnas flera genotyper (G), se tabell 1. De olika arterna har olika djurslag som vanligaste värddjur samt olika utbredningsområden. E. canadensis (G10) är den art som påvisats i norra Europa, medan flera av de övriga arterna/genotyperna förekommer i södra, centrala och östra Europa samt stora delar av resten av världen. Observera att i de fall där smittan främst förekommer hos domesticerade djur kan den vanligtvis även påvisas hos vilda djur och vice versa.

Tabell 1: Arter inom komplexet Echinococcus granulosus sensu lato

Parasiten har en så kallad indirekt livscykel vilket innebär att den behöver både en mellanvärd och en huvudvärd. Den vuxna dvärgbandmasken är omkring 2–7 mm och lever i tarmen på huvudvärden (vanligen ett hunddjur) och avger där ägg som utsöndras i djurets avföring. Äggen kan sedan smitta en mellanvärd. Även människor kan infekteras av äggen, hur benägna parasiten är att utveckla sjukdom hos människa förefaller dock variera mellan de olika arterna inom Echinococcus granulosus s. l.- komplexet. I mellanvärden frigörs larverna ur äggen och transporteras med blodet ut i kroppen, främst till lever och lungor. Här utvecklar de vätskefyllda blåsor, cystor, som kan skada det aktuella organet. I dessa cystor kan larverna leva i många år. Om huvudvärden äter råa, infekterade inälvor från en mellanvärd kan larverna utvecklas till vuxna dvärgbandmaskar som producerar nya ägg, livscykeln är därmed fullbordad.

Förekomst

E. granulosus s.l. påvisas mycket sällan hos djur i Sverige. Tidigare var parasiten ganska vanlig i norra Skandinavien, kopplad till rennäringen. Åtgärder har dock vidtagits för att eliminera smittan i renproduktionen. I Sverige har den inte påträffats hos ren sedan slutet av 1990-talet, då den rapporterades hos tre renar i de nordligaste delarna av Sverige som gränsar till Norge och Finland. Hos älg har parasiten påträffats en gång under 1980-talet och en gång under 1990-talet i mellansverige. I en retrospektiv studie var avföringsprov från två svenska vargar (avlivade 2012) positiva med en PCR-metod som detekterar E. canadensis G8/10 och E. ortleppi. Enstaka fall av E. equinus har påvisats hos importerade hästar. I Norge har enstaka fall med E. canadensis G10 hos älg påvisats. I Finland förekommer parasiten i låg förekomst hos vilda djur (varg, älg och ren) och har genotypats som E. canadensis G10. 

Hos människor i Sverige är cystisk echinokockos en sällsynt sjukdom som i dagsläget enbart ses hos personer som har bott i länder där sjukdomen är endemisk. I Sverige har inga inhemskt smittade fall hos människa rapporterats sedan sjukdomen blev anmälningspliktig enligt smittskyddslagen (2004). Majoriteten av fallen med smitta hos människor i Europa orsakas av E. granulosus sensu stricto följt av E. canadensis G6/7.

Symtom

Hos huvudvärden (vanligen hunddjur) orsakar parasiten inga symtom. Hos mellanvärden kan sjukdomssymtom uppstå till följd av att cystorna växer sig stora och påverkar organet de växer i. Djur inom livsmedelsproduktionen hinner dock sällan utveckla symtom innan de slaktas. 

Hos människor är levern den huvudsakliga platsen för cystisk echinokockos men hydatidcystor kan också utvecklas i lungorna, hjärnan eller andra vävnader. Infekterade patienter kan förbli symtomfria i flera år eller permanent. Kliniska tecken på sjukdomen beror på antalet cystor, deras storlek, lokalisering och tryck på omgivande organ eller vävnader. 

Diagnos

Hos huvudvärden kan parasitens ägg påvisas i avföringen och PCR används för att identifiera art/genotyp. Vid slakt inspekteras alla djur (vilka kan vara potentiella mellanvärdar) för cystor vid den rutinmässiga köttbesiktningen. Renar besiktigas vid slakt, men frigående hjortdjur som fällts under jakt besiktigas inte alltid. SVA övervakar förekomsten av hundens dvärgbandmask bland vilda djur.

Kontrollåtgärder

Se till att hundar inte får äta rått slaktavfall. Hundar som reser till eller importeras från länder där parasiten är endemisk bör behandlas med antiparasitära läkemedel som innehåller prazikvantel eller epsiprantel om de kan komma att jaga eller ha tillgång till slaktavfall från potentiella mellanvärdar.