Samverkan och smittskyddsprogram stärker svenska gårdars goda hälsoläge

Regeringsuppdraget handlar om att analysera och föreslå åtgärder för att förebygga och hantera smittsamma djursjukdomar. Även om hälsoläget överlag är gott bland livsmedelsproducerande djur i Sverige så har smittläget förändrats det senaste decenniet med nya sjukdomsmönster i form av ökad förekomst av vissa sjukdomar och flera utbrott av allvarliga, smittsamma sjukdomar. Besättningarna blir dessutom större och mer specialiserade, vilket kräver en anpassning av smittskyddet.

– Investeringar i biosäkerhet är viktiga för djurens välfärd och ett långsiktigt ekonomiskt hållbart lantbruk, säger Katharina Gielen, smittskyddschef på Jordbruksverket.

Frivilliga smittskyddsprogram skapar ett starkt skydd

Idag finns smittskyddsprogram för gris, nöt, matfågel och värphöns, men inte för får eller get. Programmen samlar generella smittskyddsåtgärder på besättningsnivå för att minska eller hindra smittspridning inom och mellan besättningar. Djurhållarna menar att programmen ger en struktur till arbetet med biosäkerhet, där programmens nivå blir en sorts lägstanivå för smittskyddsarbetet.

– Vi bedömer att de frivilliga smittskyddsprogrammen har störst potential att främja djurhälsan och livsmedelsförsörjningen, med nytta både på besättnings- och samhällsnivå. De innehåller olika åtgärder som kompletterar varandra och tillsammans skapar ett starkt skydd mot både kända och okända smittämnen, säger Erika Chenais, statsveterinär på SVA.

Staten stödjer idag de frivilliga smittskyddsprogrammen.

– Det är viktigt att vi fortsätter göra det, eftersom de är en förutsättning för ett starkt smittskydd, säger Katharina Gielen.

Bland fjäderfä är de flesta besättningar med i programmen, men många, framför allt mindre, gris- och nötkreatursbesättningar står utanför.

– Den samlade smittskyddseffekten på lokal, regional och nationell nivå ökar ju fler besättningar som ingår. Dessutom är det viktigt att stärka djurhälsan i både större och mindre besättningar för att göra beredskapen och livsmedelsförsörjningen mer motståndskraftig, säger Erika Chenais.

Ökad samverkan kan underlätta

En annan faktor som kan stärka biosäkerheten är utvecklad samverkan, dels mellan smittskyddsprogram och djurhälsovård, men också mellan lantbrukare, näring och myndigheter.

– Ibland upplevs kontrollinsatserna från olika instanser och program som överlappande. Det skulle kunna förbättras, säger Erika Chenais.

En särskild åtgärd för grisnäringen

För grisar kan särskilda stängsel runt gården för att förhindra vildsvinskontakter komplettera en hög biosäkerhet. Sådana stängsel är ett lagkrav för att en besättning ska få ett godkännande att kunna fortsätta att skicka djur för slakt eller flytta djur till en annan besättning under ett pågående utbrott av afrikansk svinpest. Stängslen är dock dyra att installera för enskilda lantbrukare, varför statligt stöd bör prioriteras.

– Även om risken för att enskilda besättningar drabbas är låg, så innebär ett utbrott stora konsekvenser för branschen och samhället i stort. Om så många besättningar som möjligt har ASF-status kan livsmedelsproduktionen fortsätta även om vi skulle drabbas av ännu ett utbrott av afrikansk svinpest, säger Katharina Gielen.