Hepatitis contagiosa canis (HCC)
Andra namn: HCC Infektiös hepatit hos hund
Sjukdomen HCC, på svenska också kallat infektiös hepatit, orsakas av ett virus (hundens adenovirus typ 1, förkortas CAV-1). Tack vare en utbredd vaccination ses sjukdomen för närvarande sällan hos inhemska hundar. Infektionen kan hos valpar och ovaccinerade hundar leda till mycket grav sjukdom, och plötslig död.
Har du frågor eller är du orolig för ditt djur?
Tala med din behandlande veterinär. Om djuret är sjukt är det viktigt att du snabbt kontaktar en veterinär oavsett vad anledningen till sjukdomen kan tänkas vara.
Förekomst och smitta
Sjukdomen HCC, på svenska också kallat infektiös hepatit, orsakas av ett virus (hundens adenovirus typ 1, förkortas CAV-1) som finns spritt över hela världen, även i Sverige. Det sprids inte bara av hundar utan även av vilda djur. Det finns som tur var sedan länge effektiva vacciner mot detta virus och hundar som vaccinerats korrekt har ett mycket gott skydd (immunitet) mot HCC. Tack vare en utbredd vaccination ses sjukdomen för närvarande sällan hos inhemska hundar. Enligt Jordbruksverkets statistik rapporterats i genomsnitt virka tre fall per år i Sverige. En underrapportering förväntas, bland annat hos unga valpar med ett snabbt sjukdomsförlopp, där obduktion krävs för diagnos.
De första 10–14 dagarna efter det att en hund infekterats sprider den smitta genom olika kroppsvätskor. Hunden kan sedan fortsätta att sprida virus till omgivningen med sin urin under lång tid; i upp till sex till nio månader, kanske till och med ännu längre. En del smittspridande hundar visar aldrig själva några symtom på att de är infekterade. Det går inte att med hjälp av tester fastställa att en hund inte sprider smitta i sin urin.
Hundens adenovirus kan leva länge (flera veckor) i utomhusmiljöer. Oftast känner man inte till att sådan omgivningssmitta finns. Hundar smittas vanligen just när de vistas i utomhusmiljöer som till exempel parker, villaområden, skog och mark, men smitta sprids också i inomhusmiljö och genom till exempel vatten och matskålar och människors händer.
När fall av HCC påträffas i till exempel en kennel rekommenderas vaccinationsinsatser och noggranna isoleringsrutiner och strikt hygien för att motverka en snabb smittspridning till ovaccinerade djur. Noggrann rengöring och därefter när det är lämpligt desinficering utförs för att få bort hundens adenovirus från miljön. Det är den ansvariga behandlande veterinären som kan ge råd om hur dessa åtgärder bäst genomförs. Besök på plats kan behövas för att veterinären skal kunna göra en sådan bedömning I utomhusmiljöer och inomhusmiljöer som inte helt går att få rena och inte heller att desinficera kan alltså smittan finnas kvar under lång tid.
Korrekt vaccinerade hundar är väl skyddade mot smitta, och en hund som överlevt infektionen tros vara skyddad (immun) mot infektion med hundens adenovirus för resten av sitt liv. Det är svårare att skydda valpar under och kring tre månaders ålder.
Symtom
Hos hundar som inte är vaccinerade kan hundens adenovirus orsaka allvarliga skador i framförallt lever, blodkärl och njurar. Sjukdomsförloppet kan vara mycket snabbt. Oftast är det unga hundar som drabbas värst, allra sämst prognos har valpar. Hunden kan avlida efter bara några timmars symtom på sjukdom. Hunden, särskilt valpar kan också plötsligt hittas död utan att man hunnit se några symtom alls. Ofta kan man då tro att hunden har blivit förgiftad, men i själva fallet var det svår HCC-sjukdom.
Diarré, illamående och buksmärtor som gör att hunden inte gärna vill röra sig är typiskt liksom hög feber och kraftig trötthet. Slemhinnorna i mun och ögon kan vara bleka och/eller gula. Synliga blödningar och svullnader i nacke, huvud eller kropp är också vanligt.
En allvarlig ögoninflammation utvecklas ofta. Symtom på ögonbesvär kan komma först en tid efter det att en hund har tillfrisknat från andra besvär till följd av virusinfektionen, till exempel några dagar efter det att hunden fått komma hem från en tids vistelse vid ett djursjukhus.
Om en dräktig tik infekteras kan valparna födas döda eller infekteras och dö snart efter födseln. Tiken behöver inte själv visa några symtom på sjukdom.
En infektion med hundens adenovirus leder inte alltid till sjukdom; äldre hundar kan få så milda symtom att man inte uppmärksammar, såsom tillfällig hosta.
Diagnos
När en hund dör till följd av HCC är en obduktion ett bra sätt att i efterhand få en säker diagnos. Hos levande hundar är det inte alltid lika lätt att få en säker diagnos.
Från en akut sjuk hund kan man ta prov med speciella svabbar i hundens svalg för att leta efter själva viruset. Blodprov kan undersökas för att se om hundens immunförsvar har bildat antikroppar mot viruset. Observera att vaccinerade hundar, och hundar som tidigare varit infekterade och är immuna, det vill säga inte riskerar att insjukna ofta redan har antikroppar i blodet, eftersom de som regel kvarstår i flera år.
Vaccination
Vaccin mot det virus som orsakar HCC är definierat som ett vaccin som bör ges till samtliga valpar och hundar i Sverige. Se Grundvaccination av hund och katt (pdf).
Mer information
Tala med din behandlande veterinär om du har frågor om din hund. Om din hund är sjuk är det viktigt att du snabbt kontaktar en praktiserande veterinär oavsett vad anledningen till sjukdomen kan tänkas vara.
Förekomst
Under 1950 talet blev vaccin tillgängligt mot HCC. Infektionen ses tack vare utbredd kontinuerlig vaccinering sedan dess endast sporadiskt hos tamhundar i många länder inkluderande Sverige. Innan tillgång till vaccin var sjukdom och dödsfall hos hund vanligt förekommande. I genomsnitt rapporterats upp till 3 fall per år i Sverige. En underrapportering förväntas dock, bland annat hos unga valpar med ett perakut sjukdomsförlopp, där obduktion krävs för diagnos.
CAV-1 kan också infektera vilda Canidae (hunddjur) och Ursidae (björnar).
Agens och smittvägar
HCC orsakas av hundens adenovirus typ 1 (Canine adenovirus type 1; CAV-1), ett DNA virus tillhörande familjen Adenoviridae.
En infekterad hund utsöndrar virus i alla kroppsvätskor under de första 10–14 dagarna efter infektionstillfället. Därefter utsöndras virus i urin under en längre tid; i upp till 6–9 månader eller kanske ännu längre.
En hund kan smittas både genom direktkontakt med en infekterad hund, och genom indirekt smitta via såväl kontaminerad inomhusmiljö/föremål, händer etc. som utomhusmiljö. Omgivningssmitta i skog, mark, parker, stadsmiljöer etc. är tillsammans med symtomlösa smittspridare den viktigaste faktorn för smittspridning/upprätthållande av infektionen i en population. CAV-1 kan överleva mycket länge i omgivningen; flera veckor vid både frystemperaturer och i 30 graders värme. Vilda djurarter sprider också smitta utan att sjukdom behöver utvecklas hos dem själva. Bland annat har en hög incidens av antikroppar mot CAV-1 påvisats i internationella studier hos vilda hunddjur.
CDV-1 är motståndskraftigt mot flertalet desinfektionsmedel, men det finns kommersiella desinfektionsmedel med avdödande effekt på CAV-1 och andra adenovirus som efter rengöring används i veterinärvårdsmiljöer.
Det går inte att utesluta smittspridare genom provtagning. Även om hundar kan utsöndra CAV-1 i urinen under flera månader efter infektionstillfället så är varken virusisolering eller PCR undersökning av urin en pålitlig metod för att utesluta att en hund är subklinisk smittbärare; virus utsöndras intermittent i urinen och ett negativt provsvar utesluter inte att hunden är smittförande.
Zoonosaspekt
CAV-1 är inte ett zoonotiskt virus.
Patogenes och kliniska symtom
Beroende på hur snabbt och starkt immunsvar individen uppbådar ses olika följder av en CAV-1 infektion hos hund. En inkubationstid på cirka fyra till sju dagar anges för de fall där symtom ses.
- Subklinisk infektion, eller endast milda, ospecifika symtom på respiratorisk sjukdom (liknande till exempel kennelhostesymtom) är mycket vanligt; hos äldre hundar till och med den vanligaste följden.
- Grav systemsjukdom ses oftast hos unga hundar.
- Ett perakut förlopp där hunden avlider inom till exempel tre till fyra timmar från det att de första symtomen uppträtt är inte ovanligt, särskilt inte hos valpar. Hunden kan hittas död utan att ägaren sett några föregående tecken på sjukdom. På grund av det snabba förloppet och de kraftiga symtomen uppstår ofta en misstanke om förgiftning.
CAV-1 angriper huvudsakligen kärlendotel och parenkymala celler i lever och njure. Hos icke-immuna hundar kan en hepatocellulär nekros tillsammans med vaskulit ge upphov till ett akut livshotande syndrom med symtom till följd av koagulationsrubbningar och leverinsufficiens. De dödsfall som inträffar kan föregås av neurologiska symtom till följd av hepatoencephalopati. Slemhinnor kan vara bleka, hyperemiska och/eller ikteriska samt uppvisa peteckier och eckymoser. Ödem kan utvecklas i subkutana vävnader i huvud, nacke och kropp.
Blodig diarré, med eller utan kräkning ses ofta tidigt i sjukdomsförloppet, liksom hosta, irritation i svalg och andra, oftast milda respiratoriska symtom.
En sekundär pyelonefrit är inte ovanligt. Kronisk glomerulinefrit är en möjlig komplikation hos hundar som i övrigt tillfrisknar från HCC.
Corneaödem och en främre uveit; så kallat ”blue eye” associerat med cirkulerande antikroppskomplex är en vanlig komplikation. Symtom på uveit kan vara det enda symtom en infekterad hund uppvisar. Blue eye kan också ses tillsammans med andra akuta symtom, alternativt utvecklas upp till sju till tio dagar efter synbart tillfrisknande från andra symtom. I okomplicerade fall avläker ögonskadorna utan att hunden får kvarstående kroniska besvär.
Infektion med CAV-1 under dräktighet kan leda både till dödfödda och/eller svagfödda valpar som dör snart efter födseln. Tiken kan vara symtomlös bärare. I de flesta fall smittas valparna som nyfödda och avlider.
Symtom förväntas inte hos fullgott immuniserade (vaccinerade) hundar.
Diagnos
Påvisande av viruset är optimalt för fastställande av diagnos. Virus kan påvisas genom PCR undersökning eller genom virusisolering. Ingen av dessa analyser utförs vid SVA.
Virusisolering är en laboratoriemässigt relativt svår metod. Kontrollera att det laboratorium du vill skicka prover till utför analysen, och hur lång tid som kan beräknas till dess att slutgiltigt resultat av odlingen kan erhållas. Ett negativt provsvar kan betyda att virus inte utsöndrades när provet togs, eller att virusisoleringen inte lyckades, (till exempel på grund av att virus inte överlevt transporten till laboratoriet), eller att hunden inte varit infekterad med HCC. Vid ett positivt provsvar bör man ha i åtanke att hundens adenovirus typ 2 också kan leda till ett positivt provsvar.
Under de första 10–14 dagarna efter att en hund har infekterats kan virus påvisas i alla kroppsvätskor. Oropharyngeal provtagning för PCR-undersökning (och/eller virusisolering) så tidigt som möjligt i sjukdomsförloppet rekommenderas ofta. Gnugga med en provtagningspinne konjunktivalt samt en djupt ned i pharynx-tonsiller så att material kommer med. För PCR-undersökningen skall provtagningspinnen vara utan medium. Använd gärna en ”flockad” provtagningspinne. För virusodling används provtagningspinne avsedd för virusisolering. Provtagningspinne för bakteriologisk odling kan inte användas. I nödfall kan steril provtagningspinne användas. Om det är för odling skall den vara fuktad. Oavsett vilken typ av provtagningspinne som används så bör den förvaras och fraktas kylt. Tala med det laboratorium dit du tänker skicka prover för råd.
- Immunofluorescens metoder kan liksom PCR användas för att påvisa virus i vävnadsprover (biopsier) – om hundens tillstånd tillåter och sådan provtagning är motiverad. Tag kontakt med det laboratorium du tänker skicka prover till innan uttagande av prover för att klarlägga vilka validerade laboratorieundersökningar (metoder) som finns tillgängliga.
- Blodprov för påvisande av IgM- och/eller IgG-antikroppar tas omedelbart vid misstanke om HCC. Ett tidigt blodprov möjliggör en parprovsanalys; undersökning om antikroppstitrar stiger. Som vanligt måste man vara säker på att IgM-och IgG-titrar inte beror på en tidigare infektion eller vaccination, och det är inte alltid lätt att tolka resultatet av de serologiska testerna. En kombination med andra testmetoder; provmaterial (se ovan) rekommenderas. SVA utför inte denna analys.
- Obduktion leder som regel till fastställande av diagnos.
Behandling
Hundar med klinisk sjukdom till följd av infektion CAV-1 behandlas symtomatiskt understödjande efter behov, med kontinuerlig utvärdering av prognos.
Profylax
Vaccin mot CAV-1 är definierat som ett basvaccin (core vaccine), det vill säga ett vaccin som bör ges till samtliga valpar och hundar i Sverige.se Grundvaccination av hund och katt (pdf).
Mer information
Tala med din behandlande veterinär om du har frågor om din hund. Om din hund är sjuk är det viktigt att du snabbt kontaktar en praktiserande veterinär oavsett vad anledningen till sjukdomen kan tänkas vara.
Läs mer
Senast granskad 2025-07-21