Förekomst

I Sverige har förekomst av C. burnetii varit känt sedan början av 1990-talet, bakterien isolerades första gången från får på Gotland. I början av 2010 påvisades bakterien för första gången som orsak till fruktsamhetsstörning hos nöt i Sverige. För övrigt vet vi väldigt lite om hur vanlig sjukdom orsakad av q-feber är i Sverige.

Under hösten 2024 utfördes en tankmjölksundersökning där prover från 1 758 mjölkkobesättningar från hela landet analyserades för antikroppar mot C. burnetii. Tankmjölksundersökningen visar på en förekomst av antikroppar mot C. burnetii på 27 procent hos svenska mjölkkobesättningar. Antikroppar påvisades hos gårdar i 19 av Sveriges 22 län men resultaten visar på stora regionala skillnader med högre förekomst i södra delarna av landet. Högst andel gårdar med antikroppar i mjölken påvisades i Halland (56 procent), på Gotland (49 procent) och i Blekinge (48 procent). I den passiva övervakningen 2024 undersöktes en mjölkkobesättning för C. burnetii i tankmjölk med PCR. Även 13 får, 16 nötkreatur, 2 getter och 2 visenter testades för smittämnet med PCR i samband med övervakningen av aborterade foster. Dessutom analyserades blodprover från 34 får med avseende på förekomst av antikroppar med ELISA. Ett prov från en aborterad kalv var positivt på PCR, övriga prov var negativa.

En nationell undersökning av tankmjölk från mjölkgårdar genomfördes 2008/2009 som visade att åtta procent av mjölkgårdarna hade antikroppar. Det var stora regionala skillnader och den högsta förekomsten hittades på Gotland (59 procent) och Öland (35 procent). En uppföljande PCR-undersökning genomfördes bland besättningar som hade antikroppar i tankmjölken. Resultaten tyder på att om antikroppar påvisas i tankmjölk är sannolikheten hög att man också kan påvisa bakterien. Motsvarande undersökning hos får och get påvisade mycket låg förekomst av antikroppar mot bakterien.

Sjukdomen fick ökad uppmärksamhet nationellt och internationellt under 2008–2010. Då pågick ett stort utbrott i Holland där mer än 2 300 fall bekräftades hos människa, bara under 2009. Utbrottet hade samband med ett högt smittryck bland mjölkproducerande getter. Under senare år rapporteras fall av q-feber årligen i Europa men inget liknande utbrott har skett.

Nötkreatur, får och getter är de primära reservoarerna för C. burnetii. Infektion har hittats hos flera andra tamdjur som hund, katt, kanin, häst, gris, kameldjur, buffel, gnagare och även en del fåglar. Dessa kan potentiellt sprida smitta till människa utan att visa tecken på sjukdom.

I flera länder är q-feber vanligare hos små än stora idisslare, men i Sverige är det tvärtom. I litteraturen anges q-feber vara vanligare i mjölk- än i köttbesättningar, i större besättningar och i lösdrifter.

Symtom

Oftast förlöper infektionen subkliniskt eller med lindriga symtom som nedsatt aptit och lindrigt nedsatt allmäntillstånd. Sena aborter, dödfödslar, placentiter och andra reproduktionsstörningar kan förekomma. Hos kor finns bland annat kvarbliven efterbörd, metrit, endometrit, förlängda kalvningsintervall och tidiga dräktighetsförluster beskrivna i samband med q-feber. Hos små idisslare ses främst aborter. Aborterna kan vara sporadiska eller ses som abortstormar. Hur sjukdomen utvecklar sig i en besättning beror på faktorer som djurens immunitet, smittryck och bakteriens virulens.

Differentialdiagnoser

Andra abortorsakande smittämnen. Andra orsaker till reproduktionsstörning.

Etiologi och patogenes

Infektionsagens

Coxiella burnetii. En gramnegativ bakterie.

Det finns olika genotyper som kan skilja mellan djurslagen.

Infektionsport

Främst via inhalation, men även via fästingar (Ixodes).

Spridning i djuret

Bakterien finns i två former: Storcellvarianten är en vegetativ form som finns i infekterade celler medan småcellvarianten är den extracellulära infektiösa formen som utsöndras i mjölk, urin, vaginala sekret, sperma och avföring, och som finns i hög koncentration i moderkaksvävnad och fostervatten. Efter infektion lokaliserar sig bakterien till juvervävnad, supramammära lymfkörtlar, moderkaka och livmoder. Om bakterien invaderar placenta kan de orsaka en placentit som leder till de kastningar man ser vid q-feber.

Smittvägar

Horisontell spridning är betydligt vanligare än vertikal. Sjukdomen sprids via fostervätska, placenta, faeces, mjölk, urin och sperma från infekterade djur samt via infekterade fästingar. Den sistnämnda är viktig för att upprätthålla smitta mellan vilt och tamdjur. I samband med förlossning kan smittade djur urskilja stora mängder bakterier, vilket medför smittrisk för både andra djur och människor. Subkliniskt infekterade djur utsöndrar mindre mängd bakterier jämfört med djur som kastat. Kalvar som föds levande efter infekterade kor smittas troligen antingen genom att de får i sig fostervatten med mera vid förlossningen eller att de senare smittas via mjölk eller miljö. Kongenital smitta är antagligen ovanlig. Kalvarna visar sällan symtom men kan vara reservoar för smitta. Bakterien kan spridas flera kilometer med vinden.

Överlevnad i miljön

Den småcelliga varianten är mycket motståndskraftig mot värme, uttorkning och många vanliga desinfektionsmedel, och den förblir livskraftig i miljön i veckor till år.

Immunitet

Djur utvecklar viss immunitet men den är inte fullständig och skyddar inte helt mot återinfektion. Djur kan vara persistent infekterade länge (åratal) och utsöndra bakterier samtidigt som de har antikroppar. På besättningsnivå har immuniteten ett cykliskt förlopp.

Provtagning och diagnostik

PCR-analys kan utföras på prov från placenta, foster eller mjölk. Antikroppar i serum eller mjölk kan också analyseras vid misstanke om q-feber i en besättning. På grund av smittorisk är det viktigt att proverna märks och packas korrekt. Se instruktioner här Skicka in prover och djurkroppar.

Q-feber är anmälningspliktigt hos djur vid påvisande av bakterien, eller vid stigande antikroppsnivåer vid två på varandra följande provtagningar, men anmälan medför inga åtgärder utöver detta.

Behandling och profylax

Det finns ingen behandling. Djur som har aborterat bör isoleras.

Generellt kan hygieniska åtgärder som att avlägsna efterbörd och fostervätskor samt rengöra och desinficera områden runt förlossning minska smittspridningen, men sjukdomen är svår att bli av med. Ensam förlossningsbox rekommenderas. God ventilation i stallbyggnaden minskar smittspridning. Man ska vara försiktig med att bränna smittat material då det finns risk att bakterien då sprids med vinden.

Vaccination har använts i andra länder där infektionen är vanlig. Vaccinet uppges både minska symtom i form av exempelvis aborter och minska utsöndringen av bakterier, men effektiviteten kan skilja mellan djurslagen. Undvik att köpa in djur med coxiella.

Zoonosaspekt: Använd skyddskläder vid förlossning och kastningar i besättningar med känd q-febersmitta. Tvätta och sprita händerna noggrant efter förlossningshjälp (använd helst handskar). Gravida kvinnor och personer med nedsatt immunförsvar bör antingen undvika att hjälpa till vid förlossning eller använda engångshandskar och tvätta händerna noggrant efter förlossningshjälp. Dessa riskgrupper bör inte hjälpa till alls vid kastningar. Bakterien utsöndras också via mjölk vilket innebär att opastöriserade mejeriprodukter kan utgöra en smittrisk för människa. Vanligast är dock att smittöverföring sker via luften (damm). Smitta kan också ske via direktkontakt med infekterade djur och förorenade djurprodukter som ull, hö och gödsel. Infektionsdosen är mycket låg. C. burnetti misstänks kunna användas vid bioterrorism.