Trikinos som zoonos

Allmänt

Trikiner är parasitära maskar som förekommer i de flesta delar av världen. Smittspridningen sker genom förtäring av infekterat kött från t.ex. gris, vildsvin eller annat vilt. I magsäcken frigörs trikinlarverna som sedan utvecklas i tarmen till vuxna maskar. Dessa producerar sedan nya larver som förs med blodet ut till muskelvävnaderna, där de efter några veckor kapslar in sig.

Förekomst

Sjukdomen förekommer i hela världen i varierande grad beroende på konsumtionsvanor. I Sverige har infektionen inte påvisats hos tamgrisar sedan 1994. Trikiner förekommer dock hos vilda djur. Hos vildsvin påvisas några fall varje år (1–9 fall per år de senaste tio åren). Hos rovdjur som varg och lodjur är infektionen vanligare. Under de senaste tio åren har endast enstaka fall hos människa rap-porterats, och i de fall smittkällan kunnat spåras har infektionen skett utomlands.

De vanligaste trikinarterna hos svenska vildsvin är T. britovi och T. pseudospiralis, varav den första är relativt frysresistent. Hos björn, varg och lodjur dominerar den frysresistenta arten T. nativa.

Symtom

Sjukdomens svårighetsgrad är relaterad till infektionsdosen samt värdfaktorer, såsom patientens ålder och immunologisk status. Infektion med ett fåtal larver ger oftast inga symtom medan en kraftigare infektion kan ge symtom såsom diarré, buksmärtor, muskelsmärtor, feber, svullna ögonlock och ljuskänslighet. Ibland har trikinos dödlig utgång hos människa.

Inkubationstid

8–15 dygn (5–45).

Smittkälla

Kött från tamgris, vildsvin, häst, björn och andra vilda djur som kan infekteras med trikiner.

Smittvägar i Sverige

Förtäring av rått eller otillräckligt tillagat kött samt köttprodukter innehållande trikiner. Det kan röra sig om kött från både domesticerade djur (t.ex. gris, häst) och vilda djur där köttet inte undersökts korrekt. Trikiner har dock inte påvisats hos tamgris i Sverige sedan 1994, och aldrig hos häst.

Kontrollåtgärder

I många europeiska länder har trikinos klassificerats som en sjukdom som ska övervakas, och för Europeiska unionens medlemsstater är detta obligatoriskt enligt EU:s zoonosdirektiv (2003/99/EG).

Undersökning: Kött från gris, häst, vildsvin och björn undersöks i samband med slakt. Grisar som föds upp under förhållanden som förhindrar trikinsmitta kan dock undantas från kravet på trikintestning.

Upphettning: För att trikiner i kött ska oskadliggöras måste köttet upphettas så att hela köttstycket uppnår en temperatur på minst 71 grader C. Tillagning i mikrovågsugn och grillning anses därför vara osäkra tillagningsmetoder.

Konserveringsmetoder: Saltning, torkning eller rökning anses inte vara säkra metoder för att avdöda trikiner.

Frysning: Frysning är en osäker metod för att avdöda trikiner eftersom de olika trikinarterna är olika känsliga för låga temperaturer. Fryskänsligheten beror också på vilket värddjur trikinlarverna befinner sig i.