Smittan kommer utifrån – ny studie om rödsjuka hos fjäderfä

POPULÄRVETENSKAP

Publicerades 2026-10-26

Vit höna på gräsmatta med grönt gräs på lantgård. — Studien har fokuserat på rödsjuka, som blir allt vanligare bland fjäderfän i Sverige. Bild: Istock.

Rödsjuka har blivit vanligare bland fjäderfän i Sverige och det är oftast värphöns med tillgång till utevistelse som drabbas. I en ny studie har forskare kartlagt 175 utbrott hos fjäderfä under 25 års tid och analyserat bakteriernas arvsmassa. Resultaten tyder på att smittan oftast kommer från omgivningen kring gården snarare än från andra gårdar, men att den också kan spridas mellan flockar på samma gård.

Bakteriesjukdomen rödsjuka har blivit allt vanligare bland fjäderfän i Sverige sedan 1990-talet. Idag påvisas sjukdomen i snitt i drygt åtta flockar per år, enligt SVA:s statistik. Det är alltså inte så vanligt men utbrotten leder till djurlidande, att flockar avlivas i förtid, förlorade intäkter och kostnader för vaccination.

I en vetenskaplig artikel i Avian Pathology beskriver forskarna de konstaterade svenska fallen under 25 års tid (1998–2023). De har även kartlagt rödsjukebakteriernas arvsmassa och intervjuat äggproducenter som haft rödsjuka på sin gård under 2014–2023.

Värphöns mer drabbade av utbrott

Mellan 1998 och 2023 ställde SVA diagnosen rödsjuka i 175 fjäderfäflockar från 101 gårdar. De flesta flockarna (151 st) var värphönsflockar, men utbrott drabbade även avelshöns, kalkoner, gäss och emuer. Både små och stora flockar, inklusive småskaliga flockar med äggproduktion eller kalkonuppfödning drabbades. Inga fall av rödsjuka påvisades bland hobbyfjäderfän. Forskarna kunde också konstatera att värphönsflockar med tillgång till utevistelse löper en större risk att drabbas av rödsjuka då 76 procent av flockarna var antingen ekologiska eller utehöns (frigående med tillgång till utevistelse). Varför risken är högre i flockar med tillgång till utevistelse är oklart. Något som gör det än mer svårtolkat är att de drabbade flockarna inte alltid i praktiken hade tillgång till utevistelse när utbrottet inträffade, exempelvis på grund av smittläge, väder eller årstid.

Plötsligt ökad dödlighet i alla drabbade flockar

Plötsligt ökad dödlighet sågs i alla de drabbade värphönsflockarna. Intressant var att i intervjustudien var det 21 procent av de 48 intervjuade äggproducenterna som sa att man hade sett hönor med rodnade, svullna huvuden och ögonlock. Detta kan vara ett mer vanligt symtom vid rödsjuka hos värphöns än vad man tidigare trott.

Höna Svullet Huvud — Svullet huvud och svullna ögonlock hos värphöna i en rödsjukedrabbad flock. Foto: Eva Wattrang/SVA

Vissa (56 procent) av de intervjuade äggproducenterna berättade att det inträffat något oväntat på gården strax före utbrottet. Grävarbeten, kraftiga regn och översvämningar samt kontakt med vilda djur är exempel på händelser som nämndes och då flocken skulle kunna ha utsatts för smitta med rödsjukebakterier. Stress, exempelvis orsakat av teknisk störning eller rovdjursangrepp, nämndes också och det skulle kunna leda till sämre immunförsvar och ökad känslighet för rödsjukebakterier.

Viktigt att förhindra smittspridning både mellan flockar och från yttre källor

Beror upprepade utbrott på en gård på att bakterien nyintroduceras från en yttre smittkälla oberoende av tidigare utbrott eller att bakterien finns på gården och sprids mellan olika flockar? Det är en fråga som länge saknat säkra svar. När forskarna undersökte rödsjukebakteriernas arvsmassa såg de att det är identiska eller mycket närbesläktade bakterier som orsakar sjukdom hos olika hönor i samma flock. Även när flera utbrott inträffade i nära tid på samma gård så orsakades dessa oftast av identiska eller mycket närbesläktade bakterier. När det var längre tid mellan utbrotten på samma gård var det däremot oftast en annan genetisk variant av bakterien som var orsaken, det vill säga en ny smitta hade introducerats. Åtgärder behövs därför för att minska risken för spridning såväl mellan flockar som från yttre smittkällor.

Sannolik smittkälla i omgivningen runt gården

Rödsjukebakterien ansågs tidigare leva länge i miljön och finnas överallt i jord och vatten, men det är man i dag mindre säker på. Smittan kan i stället komma från friska smittbärare bland tama och vilda däggdjur och fåglar, som sprider den via direktkontakt eller kontaminerat material. I denna studie framkom det att rödsjukebakterierna oftast skiljer sig genetiskt mellan gårdar. Detta, tillsammans med andra resultat, tyder mer på att smittkällan finns i omgivningen kring gården, än att bakterierna sprids mellan olika gårdar.

Om studien

Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande (Formas) och EU-medel (Animal Health and Welfare ERA-Net (ANIHWA)) finansierade studien.