Vad ökar risken för fågelinfluensa på svenska fjäderfägårdar?

Fågelinfluensa har de senaste åren orsakat stora problem för fjäderfäproduktionen, både i Sverige och i andra delar av världen. När viruset tar sig in på en gård blir konsekvenserna omfattande. Utbrotten innebär stora kostnader för sjukdomsbekämpning och restriktioner som införs för att minska risken för smittspridning. Utbrotten ger ofta förluster i flera led, exempelvis när avelsanläggningar drabbas. Förutom kostnader leder fågelinfluensan också till minskad livsmedelsproduktion och negativa effekter på djurvälfärden.

Utbrotten i Sverige har i de flesta fall kopplats till smittspridning från vilda fåglar till tama. Någon smittspridning mellan gårdar har inte kunnat konstateras i de aktuella svenska utbrotten, vilket tyder på att det ofta finns fungerande smittskyddsåtgärder som förhindrar det.

Vilda vattenfåglar i närheten ökar risken

Studien omfattade 15 svenska fjäderfägårdar som drabbades av fågelinfluensa under 2020 och 2021, och 33 jämförbara gårdar som inte drabbades. Gårdarna i studien höll antingen avelshöns, värphöns, unghöns, slaktkycklingar eller kalkoner. Uppgifter samlades in genom intervjuer med djurägare och djurskötare samt genom observationer på gårdarna. Resultaten visar att utbrott av fågelinfluensa hänger ihop med att vilda vattenfåglar, såsom änder, gäss och svanar finns i närheten av fjäderfägårdarna. Resultatet stöds av studier från andra länder och det är känt sedan tidigare att vattenfåglar fungerar som en reservoar för fågelinfluensavirus. Dessa arter är ofta flyttfåglar och kan därmed bära på viruset och föra det vidare till nya områden. Eftersom fåglarna ofta förekommer i stora flockar kan situationen leda till stora mängder virus i miljön runt fjäderfägårdar.

Större besättningar – större risk?

Resultaten visade också ett samband mellan gårdens storlek, mätt i antalet fåglar på gården, och risken för utbrott av fågelinfluensa. På motsvarande sätt fanns ett samband mellan antalet fjäderfähus och utbrott vilket pekar på att större gårdar löper högre risk för utbrott. Sambandet skulle kunna förklaras av att en större gård innebär fler djur som kan exponeras för smitta. Dessutom innebär varje tillfälle då en djurskötare eller besökare går in i stallet en risk för att smitta förs in från den omgivande miljön och på stora gårdar behöver det ske oftare. En annan möjlig förklaring är att större gårdar har fler transportfordon som besöker gården. En möjlig händelsekedja skulle då kunna vara att virus från vilda fåglar fastnar på fordonsdäck. Därefter kan virus hamna på gårdsplanen och därifrån föras vidare till fjäderfä, exempelvis via skor, utrustning eller gnagare.

Kalkoner är extra känsliga

I studien analyserades skillnader mellan olika typer av fjäderfäproduktion. I en del av studien som baserades på svenska register- och utbrottsdata hade kalkoner högre risk för fågelinfluensautbrott, medan slaktkycklingar hade lägre risk. Det är antagligen flera faktorer som ligger bakom skillnader mellan de olika produktionsformerna. En faktor är att det krävs en lägre smittdos med influensavirus för att smitta kalkoner jämfört med tamhöns. Men det verkar inte bara vara fågelarten som spelar roll. Även mellan olika produktionsformer med tamhöns, det vill säga värphönsgårdar, avelsgårdar och kycklinggårdar, sågs skillnader. Olika produktionsformer skiljer sig åt på flera sätt, bland annat när det gäller produktionsperiodens längd, stallbyggnader, skötsel och antal och typ av kontakter. Det kan därmed vara flera olika faktorer som bidrar till att öka eller minska risken.

Bra smittskydd är viktigt – men svårt att undersöka

Studien visade inga statistiskt säkerställda skillnader i smittskydd mellan gårdar som haft utbrott och de som inte haft det. I studien undersöktes flera faktorer som bidrar till smittskydd, samt det övergripande smittskyddet utifrån ett verktyg som poängsätter smittskyddet. Om fler gårdar hade varit med i studien är det möjligt att man hade kunnat se skillnader.

När mängden virus i miljön är hög kan även gårdar med mycket bra smittskydd drabbas. Samtidigt fanns exempel på gårdar som var utsatta för mycket högt smittryck i miljön, men ändå lyckades undvika fågelinfluensa tack vare väl fungerande smittskydd. Så smittskyddet är viktigt.

Att det inte var någon skillnad i smittskyddsnivå mellan utbrottsgårdarna och kontrollgårdarna kan också förklaras av att det är svårt att få ett rättvist mått på hur effektivt gårdens smittskydd faktiskt är. Ett bra smittskydd innebär att alla som jobbar på gården har kunskap om hur olika fjäderfäsmittor sprids och vilka åtgärder som är effektiva för att förhindra smitta. Nästa steg är att rutinerna följs konsekvent av alla personer. Denna studie undersökte inte hur väl smittskyddsrutinerna följdes, utan fokuserade på djurägarens eller djurskötarens egna svar om gårdens smittskydd.

Smittskyddet bör anpassas efter den enskilda gården

En viktig slutsats från studien är att det inte finns någon enskild åtgärd som kan förebygga fågelinfluensa. Ett effektivt smittskydd behöver i stället bygga på flera olika åtgärder som tillsammans hanterar de specifika risker som finns på den enskilda gården. En annan studie inom forskningsprojektet har pekat på att det finns flera möjligheter att förbättra smittskyddet. Tillsammans hoppas vi att resultaten från de båda studierna ska bidra med värdefull kunskap i det kontinuerliga arbetet med att stärka smittskyddet på svenska fjäderfägårdar.

Texten är skriven av: Malin Grant

Länk till studien:

Grant, M., Noremark, M., Jansson, D. S., Kim, H., & Comin, A. (2026). The complexity of protecting poultry from HPAIV: Findings from a case-control study in Sweden. Prev Vet Med, 256, 106985. https://doi.org/10.1016/j.prevetmed.2026.106985

Mer om forskningsprojektet

Studien ingår i ett forskningsprojekt som finansieras av FORMAS.