Gå direkt till innehåll

Koccidier och koccidios

Fjäderfä

Koccidier är encelliga mikroskopiska tarmparasiter som kan orsaka sjukdomen koccidios hos fjäderfän. Sjukdomen koccidios är en av de viktigaste fjäderfäsjukdomarna och den förekommer både i kommersiella fjäderfäbesättningar och i hobbyflockar. Koccidier har en komplicerad livscykel och är mycket tåliga i miljön.

Anmälningspliktig :

Nej

Epizooti :

Nej

Zoonos :

Nej

Vad är koccidier och koccidios?

Koccidier är encelliga mikroskopiska parasiter (protozoer) (bild 1) som förökar sig i värddjurets celler i tarmslemhinnan. Det finns också koccidier som angriper andra organ än tarmen. Koccidier hos fjäderfän är artspecifika, det vill säga de smittar inte mellan olika fågelarter. Däremot kan fjäderfän infekteras av flera olika koccidiearter.

Smitta med koccidier kan resultera i sjukdomen koccidios. När koccidierna förökar sig i tarmslemhinnan uppstår vävnadsskador av varierande grad beroende på hur allvarligt angreppet är och vilken koccidieart som infekterat fåglarna.

Parasitens livscykel

Koccidiernas livscykel är komplicerad. Fåglarna smittas när de sväljer sporulerade oocystor som utgör parasitens infektionsdugliga stadium. Väl nere i tarmen invaderar parasiterna slemhinneceller i olika delar av tarmen beroende på koccidieart. Koccidierna förökar sig sedan genom en serie celldelningar och slutligen genom en sexuell förökningsfas. Det tar mellan fyra och sju dagar från det att fågeln fått i sig sporulerade oocystor tills dess att nya oocystor utskiljs med träcken.

För att kunna infektera nya fåglar måste oocystorna som kommer ut med träcken först sporulera. De genomgår då en utvecklingsfas i den omgivande miljön utanför fågelns kropp. Detta sker snabbt under gynnsamma förhållanden, det vill säga när det är varmt och fuktigt. Vid till exempel 25–30°C under närvaro av syre och fukt sporulerar oocystorna redan inom ett till tre dygn.

Koccidier är tåliga i omgivningen

Oocystorna är mycket tåliga i den yttre miljön och kan överleva under flera månader till år. De påverkas inte nämnvärt av de vanligaste desinfektionsmedlen som används i djurutrymmen. Uttorkning, frysning och uppvärmning (över 56°C) medför däremot sämre överlevnad. 

Immunitet

Nykläckta fjäderfän är fria från koccidier, men de kommer som regel i kontakt med parasiten redan under sina första levnadsveckor eftersom koccidier finns nästan överallt där man håller tamhöns och andra fjäderfän. Fåglarna utvecklar naturlig motståndskraft (immunitet) under sin uppväxt mot de olika koccidiearterna som finns i deras närmiljö.

Immunitet mot en koccidieart ger emellertid inte något skydd mot de andra arterna, därför måste en fågel träffa på och utveckla immunitet mot varje koccidieart för sig. Immuniteten utvecklas successivt under uppväxten genom att fåglarna infekteras av ett litet antal koccidier upprepade gånger. Immuniteten är oftast livslång eftersom djuren regelbundet träffar på koccidier i sin närmiljö som stimulerar immunförsvaret. I en djurmiljö som är fri från koccidier kommer immunitet inte att utvecklas.

Sjukdomen koccidios

Infektion med ett stort antal koccidier samtidigt kan orsaka tarmskador, det vill säga sjukdomen koccidios. Koccidios förekommer framförallt hos unga fjäderfän från några veckors ålder och hos ungfåglar som ännu inte hunnit utveckla full immunitet. Sjukdomsfall kan undantagsvis även förekomma bland vuxna fjäderfän. När detta inträffar beror det ofta på att nya koccidiearter som fåglarna inte är immuna mot har introducerats i miljön eller att de flyttats till en ny besättning och då exponerats för andra koccidiearter än sådana som de tidigare träffat på och är immuna mot.

Flera olika fjäderfäarter kan drabbas av koccidios, till exempel tamhöns, kalkoner, gäss, ankor, fasaner, rapphöns, pärlhöns och vaktlar. Sjukdomen förekommer såväl i kommersiella besättningar som i hobbyflockar. Risken för sjukdomsutbrott är störst där många unga fjäderfän hålls tätt tillsammans på en begränsad yta. Fåglar som hålls på ströbädd är mer utsatta för smitta med koccidier än djur som hålls i bur där fåglarna har begränsad kontakt med träck.

Tarmar fån unghöna.
Koccidios hos unghöna, sannolikt orsakad av E. brunetti. Foto: Désirée Jansson/SVA

Hur allvarligt parasitangreppet blir beror på bland annat på:

  • fågelns ålder
  • graden av immunitet
  • vilken eller vilka koccidiearter som fågeln smittats av
  • smittdos (antalet sporulerade oocystor som fågeln har svalt)
  • fåglarnas allmänna hälsotillstånd.

I praktiken är blandinfektioner vanligt förekommande, det vill säga att olika koccidiearter infekterar flera delar av tarmen samtidigt.

Klinisk och subklinisk koccidios

Koccidios förekommer i praktiken i två olika former; klinisk och subklinisk. Vid klinisk koccidios ses plötsliga dödsfall, ibland utan att man hinner se andra symtom, nedsatt allmäntillstånd (fåglarna har en uppburrad fjäderdräkt och verkar trötta och sjuka och de blir inaktiva). De kan också få diarré som ofta är blodblandad. Överlevande fåglar blir ofta magra och eftersatta.

 

En annan form av sjukdomen kallas subklinisk koccidios och är vanligare än den kliniska formen. Vid subklinisk koccidios utvecklar fågeln skador i tarmen som kan medföra nedsatt näringsupptag, sänkt tillväxt och avmagring. Fågeln visar däremot inga tydliga yttre sjukdomstecken.

Koccidios är dessutom en viktig orsak till att fjäderfän drabbas av sjukdomen nekrotiserande enterit (NE) till följd av sekundär överväxt med bakterien Clostridium perfringens.

Koccidios hos fjäderfän orsakar förutom djurlidande även ekonomiska förluster.

Tarmar från tamhönskyckling.
Blindtarmskoccidios (E. tenella) hos tamhönskyckling. Blindtarmarna är mörkt missfärgade till följd av blödningar och vävnadsdöd i slemhinnan. Foto: Désirée Jansson/SVA

Koccidios hos tamhöns

Det finns sju olika arter av koccidier (släktet Eimeria) som smittar tamhöns. De olika koccidiearterna orsakar vävnadsskador i olika delar av tarmen med olika utseende.

Art  Huvudsaklig lokalisation
E. acervulina Främre delen av tunntarmen
E. brunetti Slutet av tunntarmen och kolon
E. maxima Tunntarm
E. mitis Tunntarm
E. necatrix Tunntar
E. praecox Främre delen av tunntarmen
E. tenella Blindtarmarna

De mest sjukdomsframkallande arterna hos tamhöns är E. brunetti, E. necatrix och E. tenella. Eimeria acervulina och E. maxima är måttligt sjukdomsframkallande medan E. mitis och E. praecox är låggradigt sjukdomsframkallande.

Hos tamhöns brukar man praktiken dela in sjukdomen i tunntarmskoccidios (flera arter kan vara orsaken) och blindtarmskoccidios som orsakas av arten E. tenella.

Tarmar från tamhönskyckling.
Blindtarmskoccidios (E. tenella) hos tamhönskyckling. En av blindtarmarna har klippts upp och visar blodblandat tarminnehåll. Foto: Désirée Jansson/SVA

Koccidios utgör ett kostsamt problem i slaktkycklingnäringen runt om i världen. Klinisk koccidios förekommer sporadiskt medan subklinisk koccidios orsakar betydande ekonomiska förluster genom sänkt tillväxt och nedsatt foderutnyttjande. De vanligaste koccidiearterna som orsakar koccidios hos slaktkycklingar är E. acervulinaE. maxima och E. tenella.

Koccidios förekommer även sporadiskt hos livkyckling (blivande värphöns) och unghöns, såväl i inredd bur som bland frigående flockar.

Koccidios är en vanligt förkommande sjukdom bland hobbyhönskycklingar.

Koccidios hos kalkon

Hos kalkon finns fem koccidiearter:

E. adenoides Blindtarmar
E. gallopavonis Rektum/kolon
E. meleagrimitis Tunntarm
E. meleagridis Blindtarm
E. dispersa Tunntarm

Hos kalkon orsakar koccidieangrepp oftast slemblandad eller vattnig diarré med  sparsamma mängder blod.

Koccidios hos gäss och ankor

De viktigaste koccidiearterna hos gäss är:

E. anseris Tunntarm
E. nocens Tunntarm
E. truncata   Njure (njurkoccidios)

Eimeria anseris är den mest sjukdomsframkallande arten hos gässlingar, och den orsakar tarmblödningar och diarré. Gässlingar kan också drabbas av njurkoccidios (parasiten angriper njurarna), ofta vid 3–12 veckors ålder. Gässlingarna blir kraftigt nedsatta, magrar av, får diarré och dödligheten kan bli hög.

Hos ankor är det framförallt arten Tyzzeria perniciosa som orsakar koccidios. Denna art orsakar grava skador i tunntarmen med tarmblödningar, diarré, avmagring och dödsfall hos unga ankor (ällingar).

Diagnostik

Diagnosen koccidios fastställs säkrast genom obduktion och mikroskopisk undersökning. 

Obduktion

 Förekomsten av oocystor kan även bedömas genom att undersöka så kallade direktutstryk från tarminnehållet eller träck. Det kan vara svårt att skilja tunntarmskoccidios från sjukdomen nekrotiserande enterit (NE), som orsakas av överväxt med bakteriearten Clostridium perfringens. I tveksamma fall bör därför formalinfixerade prover från tarmslemhinnan undersökas i mikroskop av en fjäderfäpatolog.

Träckprov

Genom parasitologisk undersökning kan oocystor påvisas i träckprov (se bild). Eftersom koccidier ofta även kan påvisas i litet antal i träcken hos friska fåglar är det viktigt att väga samman resultatet (antalet oocystor) med fågelns ålder och sjukdomssymptom innan diagnosen ställs på detta sätt. Det är också viktigt att komma ihåg att vid akut koccidios kan fågeln insjukna och dö innan den börjat utskilja oocystor med träcken.

Ströbäddsprov

Man kan analysera ströbäddsprover med avseende på oocystor, men resultatet kan vara svårtolkat på grund av utspädningseffekter och ojämn fördelning av oocystorna i ströbädden.

Artbestämning av koccidier

I provsvar från fjäderfäobduktioner skiljer man i praktiken mellan tunntarmskoccidios (kan orsakas av flera olika arter) och blindtarmskoccidios (orsakas av arten Eimeria tenella hos tamhöns). Artbestämning kan göras med PCR-teknik, men detta ingår inte i rutindiagnostiken.

Lesion scoring

Lesion scoring är en standardiserad metod som framförallt används för att undersöka graden av koccidieangrepp i besättningar med slaktkycklingar. Metoden kan till exempel användas för att avgöra om förebyggande åtgärder mot koccidier är effektiva. Det krävs övning och erfarenhet av den som utför bedömningen. De olika tarmavsnitten bedöms avseende lokalisation och typ av vävnadsskador och graderas efter hur allvarliga skadorna är. 

Förebyggande åtgärder mot koccidios

God hygien och torr miljö

Det är viktigt att hålla rent och torrt i djurutrymmet, att dela in fåglarna i små grupper och att ge dem gott om utrymme. Med dessa åtgärder minskar man smittrycket (fåglarna utsätts för färre antal oocystor) och sporuleringen (utvecklingen till infektionsdugliga oocystor) går långsammare.

Vaccination

Tamhöns kan vaccineras mot koccidios. Det finns vacciner som ger ett skydd mot samtliga koccidiearter och är avsett för avelsdjur och värphönskycklingar (livkyckling). Blivande värphöns som ska hållas i inredd bur vaccineras normalt ej. Det finns också vaccin som ger ett skydd mot färre koccidiearter, framförallt sådana som orsakar koccidios i tidig ålder. Sådana vacciner används till exempel till ekologiska slaktkycklingar.

Koccidiostatika

Koccidiostatika ges i fodret till de flesta kommersiellt uppfödda slaktkycklingar och slaktkalkoner för att förebygga koccidios. Koccidiostatika hämmar eller förhindrar koccidiernas förökning i tarmen. Det är inte tillåtet att använda koccidiostatika i ekologisk produktion. Kycklingar som vaccinerats mot koccidios ska aldrig utfodras med foder som innehåller koccidiostatika eftersom de då inte utvecklar tillräcklig immunitet.

Behandling

Behandling vid akut koccidios sker med läkemedel via dricksvattnet. Djurägare hänvisas till praktiserande veterinärer för bedömning av behandlingsbehov.

Hitta på denna sida

    Senast uppdaterad : 2019-11-23