I Sverige finns endast tamrenar, men de lever som vilda djur och är mycket beroende av att kunna flytta mellan olika betesområden beroende på säsong och olika faktorer som avgör betestillgång. Renskötselns behov av mark begränsas idag av andra näringar och utbyggd infrastruktur vilket minskar flexibiliteten och ökar känsligheten för pågående klimatförändring.
Varierat vinterväder drabbar renarna hårt
Stora variationer i nederbörd och temperatur under vintern de senaste åren har drabbat renskötseln hårt. Töväder följt av frysgrader kan ge ett skikt av is som gör att djuren inte kan komma åt betet, vilket ofta kallas låst bete.
För att djuren inte ska svälta på grund av att de inte kommer åt betet (låst bete) krävs det att renägarna utfodrar sina djur med ensilage eller kraftfoder i tillfälliga hägn, eller att djuren kantas, det vill säga dagligen drivs ihop för att hålla flocken kring utfodringsplatsen. Det leder till trängsel och stress samt ökat smittryck hos djuren och banar väg för opportunistiska infektionssjukdomar, alltså infektioner som uppträder på grund av nedsatt immunförsvaret.
Miljöförändringar och nya smittor
Renar är känsliga för miljöförändring och nya smittor. Nya infektionssjukdomar som kan tänkas introduceras, med till exempel vektorer, kan drabba renarna hårt då de är immunologiskt helt oskyddade mot till exempel fästingburna sjukdomar
Vanligt är infektioner i ögon och munhåla, som orsakar stort djurlidande och nedsatt produktion då djuren får svårt att äta och i värsta fall svälter. När renar är nedsatta dödas de också lättare av rovdjur. Sannolikt kan drabbade renar också utveckla följdsjukdomar, som till exempel parasitsjukdomar och försämrad fruktsamhet.
Vägsalt uppehåller renar vid vägpassager
En säkerhetsrisk som ökar med ett ökande antal temperaturväxlingar över och under nollstrecket är att vägarna saltas för halkbekämpning och saltet gör att renar stannar till vid vägpassager.