Till startsidan för Statens veterinärmedicinska anstalt

Djurägare

Förekomst och smitta

Hundens parvovirus typ 2 (CPV-2) finns spritt över hela världen, och finns även i Sverige. Det finns dock sedan länge effektiva vacciner mot CPV-2, det vill säga hundar som vaccinerats korrekt har ett mycket gott skydd (immunitet) mot infektion med parvovirus. Tack vare en utbredd vaccination ses sjukdom till följd av parvovirusinfektion för närvarande sällan hos inhemska hundar.

Virus sprids med avföring från infekterade hundar under totalt cirka två veckors tid. Efter det kan hunden fortsätta sprida virus om det finns avföring kvar på till exempel päls och tassar. Infekterade hundar sprider smitta redan innan de visar symtom på sjukdom och många smittspridande hundar visar aldrig några symtom. Viruset kan leva i upp till flera år i skog och mark och smitta nya hundar.

Viruset sprids också genom till exempel händer och föremål som kläder, matskålar, filtar etcetera.

På grund av parvovirus långvariga överlevnad i miljön kan man aldrig räkna med att kunna ”vänta ut” en parvovirus-smitta från omgivningen, varken utomhus eller inomhus.

När fall av parovirus-infektion påträffas i till exempel en kennel måste förutom vaccinationsinsatser noggranna isoleringsrutiner och strikt hygien iakttagas för att motverka en snabb smittspridning till ovaccinerade djur. Noggrann rengöring och därefter när det är lämpligt desinficering utförs för att få bort hundens parvovirus från en infekterad miljö. Det finns kommersiella desinfektionsmedel med avdödande effekt på hundens parvovirus. Den utredande, behandlande veterinären ger råd om vilka medel som är aktuella.

I utomhusmiljöer och inomhusmiljöer som inte helt går att rengöra och desinficera kan alltså smittan finnas kvar under mycket lång tid; månader-flera år.

Korrekt vaccinerade hundar är väl skyddade mot smitta. Det är svårare att skydda valpar under och kring tre månaders ålder. Valpar som föds av en korrekt vaccinerad tik har ett indirekt skydd under de första veckorna. Skyddet avtar successivt, hur snabbt det sker varierar.

Korrekt vaccinerade vuxna hundar är väl skyddade mot smitta. Det är svårare att skydda valpar under, och kring tre månaders ålder. Valpar som föds av en korrekt vaccinerad tik har ett indirekt skydd under de första veckorna, men skyddet avtar successivt och hur snabbt det sker varierar. Se Grundvaccination av hund och katt (pdf) - uppdaterade rekommendationer 2009.

Symtom

Sjukdom till följd av en infektion med hundens parvovirus kan ses hos hundar i alla åldrar. Många äldre hundar visar dock inga symtom på att de är infekterade. Även om allvarlig sjukdom ses även hos vuxna hundar är risken för grav sjukdom störst hos unga hundar.

Symtom på sjukdom ses oftast inom några dagar från det att hunden infekterats. Typiskt är hög feber (40–41°C), kräkningar och diarré. Sådana symtom kan dock orsakas av en rad olika anledningar, det vill säga en hund som uppvisar sådana symtom behöver inte vara infekterad med just parvovirus.

Hunden kan snabbt bli sämre och avlida. I de flesta fall överlever dock hunden med hjälp av veterinärvård. Hundar som överlever parvovirus-infektionen brukar också tillfriskna helt, utan att få några bestående problem.

Riktigt små valpar födda av en tik som inte själv har ett bra skydd mot infektionen (en sådan tik är alltså inte vaccinerad) är mycket känsliga, och hela kullen kan dö mycket plötsligt om valparna infekteras med parvovirus. Valpar födda av en sådan tik kan också oväntat dö flera månader senare, till följd av skador på hjärtat. För att viruset skall kunna orsaka hjärtsjukdom måste det infektera valparna innan de blivit två månader gamla; hos äldre valpar/hundar orsakar en parvovirus-infektion normalt inte hjärtsjukdom.

Diagnos

Misstanke om infektion med parvovirus uppstår ofta när en eller flera ovaccinerade hundar uppvisar typiska symtom. De flesta hundar har också mycket få vita blodkroppar när de är akut sjuka till följd av parvovirusinfektion, och det kan ses med hjälp av blodprov.

Om man hittar själva viruset (eller delar av det) i ett avföringsprov vet man säkert att hunden är infekterad med just parvovirus. Ibland kan man dock inte hitta virus i avföringsprovet trots att hunden är sjuk, risken för det ökar ju längre tid som gått efter det att hunden infekterades.

Blodprov kan undersökas för att se om hundens immunförsvar har bildat antikroppar mot parvovirus. Vaccinerade hundar, och hundar som tidigare varit infekterade med parvovirus har också antikroppar i blodet.

Vaccination

Vaccin mot CPV-2 är definierat som ett vaccin som bör ges till samtliga hundar i Sverige i SVS vaccinpolicy, se Grundvaccination av hund och katt (pdf) - uppdaterade rekommendationer 2009.

Mer information

Tala med din behandlande veterinär om du har frågor om din hund. Om din hund är sjuk är det viktigt att du snabbt kontaktar en praktiserande veterinär oavsett vad anledningen till sjukdomen kan tänkas vara.

Hittade du informationen du sökte på den här sidan?

  • 5 Perfekt, jag hittade svaret på min fråga
  • 4
  • 3
  • 2
  • 1 Nej, inte alls