Gå direkt till innehåll

Kaningulsot

Rabbit hemorrhagic disease (RHD)

Kanin

Kaningulsot orsakas av ett virus (lagovirus, Caliciviridae) som drabbar framför allt kaniner. En ny variant (RHDV2) drabbar även vissa hararter. Sjukdomen ses i södra Sverige upp till Gävleborgs län, oftast på sommarhalvåret. Sjukdomsförloppet är snabbt och kaninerna drabbas av allvarliga leverskador. 

Anmälningspliktig :

Ja

Epizooti :

Nej

Zoonos :

Nej

Sjukdomsinformation

Laboratoriet som påvisar kaningulsot har anmälningsplikt till Jordbruksverket. Gäller både för tama och vilda kaniner. Anmälningsplikten gäller bara vid fastställd diagnos. Observera att vid enbart misstanke finns ingen anmälningsplikt.

Orsak: lagovirus, Caliciviridae, RHDV och RHDV2.
Arter: Framför allt kaniner (tama och vilda), sällan vissa hararter.
Spridning: Via direktkontakt, eller via förorenade föremål (till exempel kaninavföring, blod, foder) och insekter.
Utbredning: Södra Sverige upp till Gävleborgs län, Europa, Asien, Australien.
Årstidsförekomst: Framför allt sommarhalvåret.

Kaningulsot, även kallad hemorragisk sjukdom hos kanin, är en allvarlig och mycket smittsam sjukdom. Den ses framför allt under vår, sommar och höst men är mindre vanlig under vintern. Den orsakas av ett virus, lagovirus. Två olika typer av viruset finns i Sverige, den klassiska (Rabbit Hemorrhagic Disease Virus) och en ny typ (Rabbit Hemorrhagic Disease Virus 2) som först upptäcktes i Frankrike i 2010. RHDV smittar varken människa eller andra djurarter än kanin. RHDV2 kan dock även smitta vissa hararter. Sjukdomsbilden kan variera. Ofta ses plötsliga dödsfall utan föregående symtom. Ibland ser man blodigt sekret eller skum från näshålan, att kaninerna har svårt att andas eller uppvisar neurologiska störningar. Viruset orsakar allvarliga leverskador.

Kaningulsot ses från södra Sverige upp till Gävleborgs län och den nya virustypen RHDV2 har i dagsläget bekräftats i Blekinge, Gotlands, Gävleborgs, Hallands, Kalmar, Kronobergs, Skåne, Stockholms, Uppsala och Västra Götalands län. En heltäckande bild av smittspridning i landet saknas dock.

Sjukdomsförlopp och symtom

Sjukdomsbilden är bäst beskriven för RHDV. Dödligheten bland smittade kaniner varierar, men kan vara mycket hög när sjukdomen bryter ut i ett nytt, tidigare inte smittat, område. De flesta kaninerna dör utan föregående symtom (perakut form) eller insjuknar med hög feber och upphörd matlust följt av döden 12-36 timmar senare (akut sjukdom). Hos vissa kaniner ses även blodtillblandat flöde från nosen eller neurologiska störningar. I vissa fall har sjukdomen ett långsammare förlopp (subakut form) och kaninen kan överleva upp till ett par veckor. Hos dessa kaniner ses ofta gulmissfärgning av vävnad (gulsot). Ett fåtal kaniner verkar vara motståndskraftiga och överlever sjukdomen.

Till skillnad från RHDV kan dödlighet och sjukdomsförlopp variera mer för RHDV2. Vissa stammar av RHDV2 är mindre dödliga och smittade kaniner uppvisar ett längre sjukdomsförlopp.

En annan viktig skillnad mellan RHDV och RHDV2 är att dödligheten till följd av smitta med RHDV är större bland kaniner som är äldre än två månader än hos yngre djur. Unga kaniner smittas, men utvecklar en mild form av sjukdom utan kliniska symtom. Däremot kan den nya varianten (RHDV2) orsaka sjukdom även hos kaniner som är yngre än fyra veckor.

Smittöverföring

Sjukdomen är mycket smittsam och kan lätt överföras mellan tam- och vildkaniner. Smittspridning kan ske vid direktkontakt mellan djur, men även indirekt, via infekterat material såsom avföring, blod, saliv och urin. Insekter kan vara viktiga spridare av smitta, och i många länder är sjukdomsutbrotten direkt relaterade till årstidsvariationer av mygg eller knott. I Sverige brukar fall av kaningulsot först påvisas under tidig vår. Eftersom viruset har god överlevnadsförmåga utanför värddjuren kan det lätt överföras med utrustning, färskt gräs, hö, foder, kläder och skor som är förorenade med infekterat material, till exempel ”nedsmutsat” med avföring, eller kaninhår. I Nya Zeeland har man konstaterat att kvarlevor från kaniner som dog av gulsot ute i naturen fortfarande var smittförande efter tre månader.

Smittskydd

Under ett utbrott bör sjuka kaniner isoleras från de friska. Dessutom ska både sjuka och friska kaniner i hushållet eller besättningen isoleras från andra kaniner. Förutom hos djuren kan smittan också finnas på skor, kläder, handskar och utrustning som alltså måste bytas mellan besök i de olika djurgrupperna. Även insekter, fåglar och asätare uppges kunna sprida smittan.

Döda kaniner som misstänks ha dött av kaningulsot får enligt Jordbruksverkets föreskrift SJVFS 2011:21 grävas ner, men kommunen kan ha lokala föreskrifter, så kontrollera alltid med den aktuella kommunen innan nedgrävning sker.

Rapporter om sjuka eller döda vilda kaniner tas gärna emot av SVA:s viltsektion (018-67 40 00 eller vilt@sva.se).

Smittsanering

Efter sjukdomsfall med kaningulsot måste kaninburar och övrigt i kaninens miljö saneras. RHDV tillhör en grupp av virus (Caliciviridae) vilka generellt är både mycket smittsamma och motståndskraftiga. Smittan utsöndras med urin och avföring samt vätska från nos och luftvägar. Virus tål både värme och kyla. Det oskadliggörs av desinfektionsmedel (använd ett oxiderande desinfektionsmedel). Som alltid vid sanering ska allt material, burar, skålar, verktyg och liknande, först rengöras noga med rengöringsmedel och vatten tills all synlig smuts är borta. Smuts (till exempel gödsel) motverkar desinfektionsmedlet och rengöringen är därför mycket viktig. Därefter appliceras desinfektionsmedlet på ytorna och får verka enligt tillverkarens rekommendation. Använd handskar som kasseras efteråt. Textilier tvättas i minst +60 grader. Jord och gräs kan också vara smittförande och burar ska inte placeras på plats där sjukdomsfall tidigare inträffat. Virus överlever åtminstone tre månader i miljön. Bästa sättet att skydda sin kanin är att vaccinera den. Se nedan under Bekämpning och vaccination.

Diagnostik

Kaningulsot kan diagnostiseras genom obduktion av misstänkta kaniner och mikroskopisk vävnadsundersökning av framför allt lever. Kaningulsot kan även påvisas mikroskopiskt med en immunohistokemisk metod på fixerade vävnadsbitar eller med genetisk undersökning av ofixerad vävnad för att påvisa virusets arvsmassa. Det finns nu en genetisk analysmetod (PCR-teknik) tillgänglig på SVA för att skilja mellan RHDV och RHDV2. Kaniner som överlever en gulsotsinfektion, liksom kaniner som vaccineras mot gulsot utvecklar antikroppar som kan påvisas i blodprov med ett serologiskt test (ELISA-teknik). Döda djur eller vävnadsprover kan skickas in till SVA för undersökning, för att fastställa om det rör sig om kaningulsot. 

Bekämpning och vaccination

Sjukdomen kan bekämpas genom isolering av smittade kaniner och karantän av nya djur. Viruset är motståndskraftigt och kan överleva lång tid i stallmiljöer. Efter ett sjukdomsutbrott krävs därför omfattande sanering av stallar, burar, redskap och andra föremål (se ovan under Smittsanering). Även vaccination kan tillämpas och den bör helst utföras på senvintern, eller i god tid före förflyttningar som innebär kontakter med andra tama och vilda kaniner (till exempel utställningar, tävlingar, besök hos kaninkompis eller resa till sommarstugan på landet). Det tar minst sju dagar innan kaninen utvecklat skydd mot kaningulsot efter vaccinationen.

Även vid en mycket god sanering kan smittan återkomma. Den nya kaninen ska vara vaccinerad med så kallat dubbelvaccin (mot både RVHD och RHDV2) och det ska ha passerat minst 14 dagar efter vaccination innan den sätts in. För stora uppfödare som normalt inte vaccinerar sina djur kan en ensam icke-vaccinerad kanin tas in i anläggningen en kort tid.

Det finns olika vaccin som skyddar mot olika virus. Det finns nu vacciner tillgängliga i landet som är verksamma mot båda typerna av kaningulsot (RHDV och RHDV2).

Kaninägare rekommenderas att ta kontakt med sin lokala veterinär för att diskutera bästa vaccinationsplanen för sina kaniner.

Vaccin mot båda virusvarianterna

Ägare av tamkaniner som har frågor om vaccination och vaccinationsdoser vänder sig bäst till en lokal veterinär.

SVA:s rutindiagnostik för kaningulsot särskiljer nu de två virusvarianterna, RHDV1 och RHDV2. I ett forskningsprojekt påvisades förekomst av den nya virusvarianten i stora delar av Sverige, upp till Gävleborgs län. Det finns inga aktuella och heltäckande spridningskartor, men troligt är att den som vill skydda sina tamkaniner mot kaningulsot bör använda sig av vaccin som skyddar mot både RHDV och RHDV2.

SVA hoppas kunna gå vidare med undersökningar av det nya kaningulsotsviruset. Vi sätter stort värde på rapporter om sjukdomsutbrott och fortsätter även att ta emot döda vilda djur för undersökning genom viltsektionen på sidan "Rapportera vilt". Genom att spara material i vår biobank, får vi nya möjligheter att undersöka var dessa virus förekommer och hur de eventuellt förändras.

Hitta på denna sida

    Senast uppdaterad : 2020-05-13