Gå direkt till innehåll

Urinvägssjukdomar hos kanin

Kanin

Allmänt om urinvägssjukdomar

Bakgrund

Urinvägarna består av njurar, urinledare, urinblåsa och urinrör. En kanins urinvägar skiljer sig inte så mycket från övriga däggdjurs. Kaninen har två njurar med urinledare som för urinen ner till urinblåsan där urinen samlas tills att kaninen bestämmer sig för att kissa. Urinen töms då ut via urinröret. Urinrörsmynningen ligger på honkaniner i anslutning till vaginan och närmare analöppningen jämfört med handjur. På handjuren mynnar urinröret i tippen på penisen och mynningen ligger en aning längre från analöppningen. Handjur har av den här anledningen ett längre urinrör än vad honorna har.

Vad som är utmärkande för kaniner är att de i tarmen absorberar nästan allt kalk som finns i kosten. När kroppen har tagit vad den behöver, kissar kaninen ut överskottet. En kanin som får i sig relativt mycket kalk, har därför ofta vitgrumlig urin.

En annan egenhet är att kaniner bildar ett ämne som kallas porfyrin. Även detta utsöndras via urinvägarna och kan ge en rödfärgning av urinen. Det är normalt och helt ofarligt men kan vara svårt att skilja från blod, vilket kan väcka oro för sjukdom.

Blod i urinen

Orsak

Eftersom kaniner helt normalt kan utsöndra det rödfärgade pigmentet pofyrin i urinen, är det viktigt att börja med att fastställa om det är blod eller porfyrin i rödaktigt missfärgad urin. Det kan göras via ett snabbtest med en urinsticka som ger utslag för blod men är man trots det osäker kan urinen centrifugeras och undersökas i mikroskop.

De vanligaste orsakerna till blod i urinen är urinvägsinfektion, urinsten eller blödningar från livmodern. Eftersom urinröret mynnar i anslutning till vaginan, kan blod från livmodern blandas med urinen och det kan vara omöjligt att veta säkert vilket organ som blöder

Symtom

Förutom rödfärgad urin kan symtom, beroende på orsaken till blödningen, vara smärta vid urinering, allmän buksmärta, inkontinens med eller utan blöt päls runt bakkroppen, ökad törst och kissande, illaluktande urin och att en tidigare rumsren kanin börjar kissa utanför sin toa-plats.

Diagnos

När det gäller hankaniner, kan man vara säker på att blod i urinen kommer från urinvägarna. På honkaniner kan blodet även komma från livmodern. Man tar hjälp av urinprov, röntgen och ultraljud för att få ledtrådar till var blödningen härrör ifrån. I vissa fall kan även ett blodprov vara till hjälp, till exempel om man misstänker att njurarna inte fungerar som de ska.

Behandling

Behandlingarna varierar beroende på orsaken till blödningen. Handlar det om en urinvägsinfektion behandlar man vanligtvis med antibiotika, har kaninen urinsten måste man på ett eller annat sätt avlägsna stenen men kommer blödningen från livmodern på en honkanin, kan den bästa behandlingen vara att operera bort hela livmodern.

Läs mer om behandlingarna under respektive sjukdom.

Urinvägsinfektion

Orsak

Den vanligaste orsaken till urinvägsinfektion är att bakterier infekterar urinblåsan. På grund av närheten till analöppningen är det vanligt att det handlar om tarmbakterier som tagit sig upp till blåsan via urinröret. Självfallet kan även andra bakterier orsaka urinvägsinfektioner och i sällsyntare fall kan infektionen uppstå via allmän spridning av bakterier i kroppen.

En kanin som av olika skäl har svårt att hålla sig ren på bakkroppen, till exempel på grund av övervikt, smärta och stelhet eller om den är lös i magen, löper större risk att drabbas av urinvägsinfektion. Det samma gäller en kanin som har väldigt mycket kalkutsöndring i urinen eller de kaniner som drabbats av urinsten. Olika typer av förändringar av slemhinnan i urinblåsan, till exempel polyper (godartade utväxter), kan också öka förutsättningarna för bakterietillväxt.

Symtom

De mest vanliga symtomen vid urinvägsinfektion är täta urineringar, ofta på ställe där kaninen inte brukar kissa, smärta vid urinering, illaluktande urin, ökad törst och blodblandad urin. Ganska vanligt är också att kaninen blir nerkissad i pälsen på bakkroppen. Mer sällsynta men allvarliga är symtom som avmagring, feber och ett påverkat allmäntillstånd.

Om en kanin drabbas av allvarliga symptom som de senast nämnda, finns det risk att infektionen gått upp i njurarna, vilket är en komplicerande omständighet som gör prognosen för ett tillfriskande sämre.

Eftersom kaniner är väldigt duktiga på att dölja sjukdomssymtom och smärta, måste man lära sig hur kaninen fungerar och beter sig när den är frisk. Smärta kan till exempel visa sig som en liten extra krökning av ryggen när kaninen kissar. Minsta avvikelse bör kollas upp av veterinär.

Diagnos

Symtom och sjukdomshistoria hjälper självfallet till för att ställa rätt diagnos. Man tar även hjälp av urinprov, röntgen, ultraljud och i vissa fall blodprov, framför allt om man misstänker att infektionen spridit sig till njurarna.

På urinprovet kan man se om kaninen har bakterier, blod och/eller för mycket protein i urinen. Om bakterier ses eller misstänks, bör man skicka prover för bakterieodling. Odlar man fram den sjukdomsframkallande bakterien, kan man rikta behandlingen på bästa sätt och få det bästa behandlingsresultatet.

På en röntgen- eller ultraljudsundersökning letar man i första hand efter sediment eller urinsten men även blåsans storlek och form, livmoderns storlek och njurarnas utseende kan ge information. Undersökningarna kan komplettera varandra eftersom det är lättare att bedöma njurarnas och urinblåsans utseende på ultraljud och det är lättare att hitta och bedöma urinsten eller sediment på röntgen.

Som tidigare nämnts kan det ibland vara av intresse att ta ett allmänt blodprov för att kontrollera njurfunktionen och om det föreligger eventuella andra sjukdomar parallellt.

Behandling

Vid okomplicerade bakterieorsakade urinvägsinfektioner, behandlar man i första hand med antibiotika. Har man tagit ett urinprov och odlat fram bakterien, kan man välja rätt antibiotika direkt och kaninen har god chans att bli helt frisk. Som för människa är det dessutom bra om kaninen får i sig mycket vätska under sjukdomen och behandlingen. Det spolar igenom blåsan och bakterierna får svårare att hålla sig kvar.

Finns det bakomliggande orsaker som till exempel en dålig mage eller bristande hygien, ska självfallet även dessa faktorer åtgärdas.

Kaniner som har urinvägsinfektion i kombination med urinsten eller sediment behöver också få detta behandlat. Läs mer om dessa sjukdomar i nästa avsnitt.

Vid allvarlig sjukdom med njurpåverkan, kan det vara aktuellt med intensivvård och då kan kaninen behöva vara inskriven på djursjukhus för droppbehandling och annan understödjande behandling.

Förebyggande

Som med i stort sett alla sjukdomar på kanin, är korrekt utfodring och skötsel av största vikt för att förebygga urinvägssjukdom. Inte bara för att rätt kost och låg stressnivå gynnar kaninens immunförsvar utan även för att det förebygger dålig mage, övervikt och rikligt med kalkavlagringar i urinen.

Det anses även vara viktigt för en kanin att hoppa runt och göra de för kanin klassiska vändningarna i luften. Det skakar om hela kaninen och eventuella småstenar eller kalksediment grumlas upp i blåsan och kan kissas ut i stället för att ligga kvar som en bottensats.

Sten eller sediment i urinvägarna

Orsak

Eftersom kaniner har sin egenartade kalkomsättning, finns det förutsättningar för överdriven bildning av både sediment samt större eller mindre stenar som kan ansamlas i njurar, urinledare, urinblåsa eller urinrör. Beroende på vilken typ av ansamling en kanin drabbats av och var den är belägen, varierar allvarlighetsgrad och behandling.

Det går inte att få en kanins urin helt kalkfri då överskottskalk utsöndras via urinvägarna och inte via avföringen. Skulle man begränsa en kanins kalkintag för att uppnå kalkfri urin, är det risk att kaninen i stället drabbas av kalkbristsjukdomar.

Man känner inte till alla faktorer som gör att vissa kaniner lättare bildar sediment eller stenar men sannolikt har både individuella tendenser och genetiska faktorer betydelse. Kaninens livsstil, kost och miljö/hygien tros också spela roll.

Samband mellan urinstensbildning och urinvägsinfektioner finns men i många fall är det svårt att veta vad ”som är hönan och vad som är ägget”. Mycket partiklar i urinen gör det lättare för bakterier att få fäste och växa till men å andra sidan är det gynnsamt för urinstensbildning om det finns bakterieansamlingar som kalkpartiklarna kan samlas runt. En irriterad slemhinna i urinblåsan och svårighet för kaninen att tömma blåsan ordentligt, gynnar också bildningen av stenar.

Symtom

Symtomen vid sediment eller stenbildning i urinvägarna liknar de som ses vid urinvägsinfektion, det vill säga smärta vid urinering, täta urineringar, ofta på ställe där kaninen inte brukar kissa, blodblandad urin, illaluktande urin och ibland ökad törst. Kaninen kan också bli nedkissad i pälsen på bakkroppen. Det är vanligt att kaninen samtidigt har urinvägsinfektion, det vill säga bakterier i urinen.

Om kaninen gått länge med smärta, kan det även påverka vikten negativt trots att kaninen äter som den brukar.

Ibland ses stenbildning enbart i njurarna och då finns det möjlighet att kaninen inte känner av sjukdomen, i alla fall inte initialt. Om en sten lämnar njuren och börjar vandra ner i urinledaren blir det dock väldigt smärtsamt och om stenen fastnar, är det risk att flödet täpps till. Då kan njurarna inte tömma urinen ner i urinblåsan. Njuren växer då i takt med att vätskemängden ökar och till slut slutar njuren att fungera. På liknande sätt kan stenarna inuti njuren långsamt öka i storlek och trycka på njurvävnaden så att njurfunktionen även då upphör.

En sten kan också fastna i urinröret och i värsta fall täppa till så att kaninen inte kan kissa och tömma blåsan. Det är ett mycket akut tillstånd som måste åtgärdas omedelbart. Lyckligtvis är det ovanligt på kaniner, vanligtvis passerar urin vid sidan av stenen men stenen i sig är mycket smärtsam för djuret.

Diagnos

Tack vare att stenarna och sedimentet bildas av kalk, är de lätta att upptäcka på en röntgenundersökning. Kalk är röntgentätt och även små stenar syns tydligt. Skulle man mot förmodan misstänka stenar som inte är röntgentäta, får man utföra en ultraljudsundersökning. Det går också bra att hitta kalkbaserade stenar och sediment med ultraljud.

Undersökningarna är viktiga för att avgöra var eventuella stenar är belägna och vilken som är den bästa behandlingen.

Eftersom det är så vanligt med parallella urinvägsinfektioner, är det också bra att ta ett urinprov och göra en bakterieodling.

Ett blodprov för att se om kaninen har normal njurfunktion och att andra parametrar är normala, är också bra att göra.

Behandling

Behandling varierar beroende på var eventuella stenar är belägna. Sediment förekommer nästan alltid enbart i urinblåsan.

Tyvärr finns det inget foder eller kosttillskott som bevisligen löser upp stenar eller sediment.

När det gäller större stenar som ligger i urinblåsan, är behandlingen relativt entydig. Man måste plocka ut stenen via en operation. Vanligtvis är det ett okomplicerat ingrepp som en för övrigt frisk kanin tolererar väl. Mycket små stenar kan ibland och med lite hjälp kissas ut av kaninen.

Komplicerande faktorer kan vara om stenen ligger på andra ställen än i blåsan, till exempel i njurarna, urinledaren, i blåshalsen (mynningen mot urinröret) eller i urinröret.

Om stenar enbart ligger i en njure finns möjligheten att operera bort hela njuren men om båda njurarna är berörda, är läget besvärligare. Man har försökt göra operationer där stenarna plockas ut men hittills har operationerna inte varit lyckade.

På liknande sätt kan det vara nödvändigt att operera bort en njure om en sten fastnat i urinledaren från njuren ner mot urinblåsan. På grund av att en kanin är så liten är det svårt att öppna upp en urinledare, plocka ut en sten och efter det få en god läkning.

Skulle en urinsten fastna i urinröret från urinblåsan på en hona, finns det goda möjligheter att söva kaninen och dra ut stenen via urinrörsmynningen. När det gäller hanar försöker man i stället knuffa in stenen i urinblåsan och plocka ut den kirurgiskt via urinblåsan. Av okänd anledning är det emellertid ovanligt att stenar fastnar just i urinröret på kaniner.

Kalksediment eller mycket småkorniga stenar kan oftast behandlas medicinskt eller via spolning av urinblåsan. Man kan många gånger komma långt med att ge kaninen rikligt med vätska som späder ut sedimentet och om kaninen hålls aktiv, är det möjligt för den att själv kissa ut en stor mängd sediment eller riktigt små stenar. Skulle detta inte fungera, kan man söva kaninen och via en kateter i urinröret spola urinblåsan.

Om kaninen har en urinvägsinfektion, bör dessa behandlas med antibiotika, företrädelsevis i enlighet med resultat efter en bakterieodling.

Det är bra att vara medveten om att en kanin som behandlats för urinsten eller sediment, kan drabbas av återfall senare i livet.

Förebyggande

Eftersom man inte känner till alla mekanismer bakom urinsten och sedimentbildning, är det svårt att ge specifika instruktioner om förebyggande behandling.

Även om man inte bevisat samband mellan kalkmängd i kosten och urinsten- sedimentproblem, brukar man ändå råda att inte utfodra med överdrivet kalkrik kost. Man ska inte försöka utesluta kalk helt och hållet men att ge kalktillskott via till exempel kalkstenar som säljs till både kaniner och gnagare, är direkt olämpligt. Specifikt kalkrik kost bör undvikas, till exempel rent alfahö. För att stimulera ett sunt kalkupptag, är det bra att låta kaninen vistas utomhus eller skaffa en dagsljuslampa.

Det är också bra att se till att en kanin dricker ordentligt eller utfodra med färskfoder som är vätskerikt. Ju mer vätska som passerar genom urinblåsan desto större chans att kalköverskott kissas ut. Om det är väldigt svårt att få i kaninen vätska, finns det mediciner som veterinär kan skriva ut som ökar törsten och urinavgången.

En kanin bör också hållas aktiv och ges möjlighet till hopp och ”krumbukter” vilket grumlar upp sediment så att det kissas ut naturligt.

Eftersom man misstänker att genetiska faktorer bidrar till urinvägssjukdomar, är det som uppfödare lämpligt att inte avla på kaniner som själva har urinvägssjukdomar eller som ger avkomma som har de här besvären.

För övrigt gäller generella råd som att hålla kaninen normalviktig och utfodra den enligt gängse rekommendationer

Texten är skriven av: Marianne Tornvall i januari 2021, veterinär på Mälaren Smådjursklinik

Hitta på denna sida

    Senast uppdaterad : 2021-01-28