Gå direkt till innehåll

Lilla leverflundran

Dicrocoelium dendriticum

Får

Inälvsparasiten Dicrocoelium dendriticum är en trematod parasit som kan orsaka leverkassation, men sällan kliniska symtom. Den förekommer i Sverige, men oklart i vilken utsträckning.

Anmälningspliktig :

Nej

Epizooti :

Nej

Zoonos :

Ja

Förekomst

Lilla leverflundran är vanlig hos får i de sydöstra delen av Sverige. Parasiten är vanlig i vissa delar av Europa och Asien och finns även i USA, främst i de östra delarna.

Människor kan i ovanliga fall smittas om de äter infekterade myror. Det förekommer också att leverflundreägg kan påträffas i fekalieprov från symtomfria människor (så kallad pseudoparasitism/pseudoinfektion/falsk infektion) som ätit otillräckligt värmebehandlad lever.

Kliniska symtom

Varierande morbiditet och låg mortalitet. Vanligtvis syns inga kliniska symtom.

Differentialdiagnoser

Inga eftersom vanligen inga symtom.

Etiologi och patogenes

Infektionsagens:

Dicrocoelium dendriticum. Äggen kan överleva i månader på torra betesmarker.

Prepatensperiod:

Ägg börjar produceras cirka tio till tolv veckor efter infektion.

Infektionsport:

Larver infekterar djuren när djuren betar gräs innehållande infekterade tuvmyror på torra marker där det finns sådana myror.

Spridning i djuret:

I tarmen utvecklas larverna till frilevande parasiter och vandrar från tarmen till gallgångarna (framför allt de mindre) där de blir adulter och producerar ägg. Äggen transporteras via gallan till tarmen och kommer ut på betet via träcken. I ägget utvecklas larven som blir frilevande efter cirka tre till fyra veckor på bete. Larverna infekterar en landsnäcka och utvecklas vidare. När de lämnar snäckan aggregerar de i en slemboll som äts av den andra mellanvärden, tuvmyran, vilken de bildar cystor. Parasiten påverkar myrans beteende så att den klättrar upp och biter sig fast på grässtrån vilket ökar chansen att huvudvärden infekteras.
Immunitet utvecklas inte.

Smittvägar:

Torra betesmarker. Tidpunkt för infektion varierar. Om parasiten redan finns på bete genom smittade snäckor kan djuren infekteras tidigt jämfört om parasiten kommer till ett tidigare rent bete med infekterade djur.

Provtagning och diagnostik

Ägg av parasiten kan påvisas i träckprov om separat undersökning begärs. Säkrast påvisas vid slakt eller obduktion genom att vuxna parasiter påträffas i gallgångarna i levern och/eller fynd av levercirros.
Anmärkning på slakt ska tolkas som diagnos för hela djurgruppen.

Behandling och profylax

Behandling ej aktuell i Sverige då infektionen inte ger några symtom.
Utrotning med bibehållen betesdrift är i praktiken omöjligt då mellanvärdarna alltid bär på viss smitta.
Nöt och får kan vara smittreservoarer för varandra.

Hitta på denna sida