Till startsidan för Statens veterinärmedicinska anstalt

Marteilios hos ostron och blåmussla

Marteilios är en parasitsjukdom hos musslor (Bivalvia). Parasiten, Marteilia refringens, och därmed sjukdomen, förekommer framför allt i varmare vatten. Infektionen medför försvagning av individerna, nedsatt reproduktionsförmåga samt ökad dödlighet.

  • Anmälningspliktig: Ja
  • Epizooti: Nej
  • Zoonos: Nej
+
Ordförklaring

Anmälningspliktig: Vissa djursjukdomar som kan smitta till djur eller människor är anmälningspliktiga även om de inte klassas som varken epizooti eller zoonos. Anmälningsplikten gäller främst veterinärer samt vid obduktions- eller laboratorieverksamhet. Sjukdomar som klassas som epizootier är alltid anmälningspliktiga. 

Epizooti: Allmänfarliga djursjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa och som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors eller djurs hälsa eller medför stora ekonomiska förluster för samhället.  Vilka sjukdomar som klassas som epizootier styrs av epizootilagen. Man är skyldig att anmäla misstanke om epizooti.

Zoonos: Infektion som kan överföras mellan djur och människa, antingen genom direktkontakt eller indirekt via livsmedel, miljö (till exempel vatten och jord) eller via vektorer som myggor och fästingar.

Förekomst

Fynd av Martelia refringens, två stora runda celler med flera mindre intracellulära utvecklingsstadier, så kallade tertiärceller. Foto: Anders Alfjorden/SVA

Marteilios upptäcktes för första gången i Europa i slutet av 1960-talet. Sjukdomen är utbredd framför allt i medelhavsområdet (Kroatien, Grekland, Italien och Frankrike) samt längs Europas södra Atlantkust (Spanien, Portugal och Frankrike). M. refringens påvisades första gången i norra Europa i en svensk blåmusselodling hösten 2009.

Flera ostronarter inom släktet Ostrea (O. angasi, O. puelchana, O. chilensis) samt vårt inhemska platta ostron (O. edulis) uppvisar hög känslighet för sjukdomen och infektionen kan ge hög dödlighet i ostronpopulation där smittämnet förekommer. Även vissa musselarter (Mytilus spp.) är mottagliga för sjukdomen. M. refringens har också påträffats i arter av släktet klippostron (Crassostrea/Magallana spp.), bland annat Stillahavsostronet, Magallana gigas.

Symtom  

Digestionskörteln är parasitens viktigaste målorgan. För musseldjuren är detta organ livsviktigt eftersom det är där som födoupptaget sker och näringen omvandlas till energidepåer. Marteilios ger därför nedsatt kondition och orsakar förutom en försämrad tillväxt också resorption av gonader och därmed nedsatt fortplantningsförmåga. Sjuka djur kan också få missfärgad digestionskörtel och ett förändrat utseende genom att manteln blir mer transparent. I senare stadier av infektionen antar ostronen/musslorna ett mer slemmigt utseende och skrumpnar ihop. När djurens kondition försvagas kan det få svårt att hålla skalhalvorna slutna, vilket syns genom att djuret gapar och har svårt skydda sig mot yttre påverkan.

Efter upprepade celldelningar bildar parasiten sporer. I detta skede av infektionen kan sjukdom och dödlighet kan uppstå. Detta inträffar normalt först när vattentemperaturen nått över 17ºC. I andra länder med erfarenheter från denna infektion har dödlighet setts främst under sommarhalvåret och framförallt i ostronbestånd, även om sjukdomsutbrott också har förekommit bland blåmusslor. 

M. refringens kan infektera sin värd redan under musslans eller ostronets första levnadsår. Under vinterhalvåret ligger infektionen vilande och är svår att upptäcka.  

Etiologi och patogenes

Frisk blåmussla. Foto: Anders Alfjorden/SVA

Sjuk försvagad blåmussla. Foto: Anders Alfjorden/SVA

Infektionsagens:

Encellig parasit, M. refringens, tillhörande gruppen Marteiliider. Det finns två typer: typ M och typ O, där den första (M) främst har påvisats hos blåmusslor och den andra (O) främst har påvisats hos ostron.

Infektionsport:

Sannolikt via gälar och magens epitel.

Spridning i djuret:

Målorganet är digestionskörteln

Smittvägar:

Sporerna frisätts via avföringen till omgivningen. Hur sjukdomen sedan sprids är trots 30 års forskning inte klarlagt men att små frilevande kräftdjur av arten Paracartia grani kan fungera som mellanvärd är känt från franska studier. P. grani är inte känd från svenska kustområden. 

Överlevnad:

-

Provtagning och diagnostik

Tag kontakt med diagnosticerande lab och informera att prov kommer innan provtagning genomförs.
För diagnos insändes:

  • levande eller nydöda musslor/ostron kylförvarade direkt till lab. Det är viktigt att djuren hålls kylda hela vägen fram.
  • Om man inte kan samla in djur levande för direkt undersökning måste man samla prover både för histologisk undersökning (fixera ostronen i marin formaldehydlösning (Davidson’s marine fixative, 4 procent)) samt också i 70-procentig etanol för molekylärgenetisk diagnostik.

Provtagning bör inriktas mot misstänkt försvagade individer (gapande djur). 

Undersökning på SVA utförs dels genom mikroskopi (tvärsnitt med gälar och hepatopankreas) samt genom prover från digestionskörtel tas ut för molekylärgenetisk undersökning (PCR).

Behandling och profylax

Verksam terapi saknas.

Marteilios kan endast infektera vissa marina ryggradslösa djur främst blåmusslor och ostron och detta fynd innebär inga livsmedelsbegränsningar för konsumtion av musslor, det vill säga parasiten kan inte överföras till människor.

Spridning av sjukdomen kan begränsas främst genom att inte flytta smittade djur från infekterade områden. Ett smittskyddstänkande bör också iakttas vid livsmedelshantering av dessa djur innan konsumtion för att undvika att levande skaldjur avsedda för konsumtion kommer i kontakt med våra svenska bestånd av vilda eller odlade ostron samt blåmusslor utmed svensk kust. Fynd av sjukdomen i en mussel- eller ostronodling medföra restriktioner enligt Jordbruksverkets rekommendationer.

Referenser

Berthe, F.C.J., Le Roux F., Adlard, R. D., Figueras A., 2004, Marteiliosis in molluscs: A review. Aquatic living resources, 17, 433-448.

Hittade du informationen du sökte på den här sidan?

  • 5 Perfekt, jag hittade svaret på min fråga
  • 4
  • 3
  • 2
  • 1 Nej, inte alls