Till startsidan för Statens veterinärmedicinska anstalt

Veterinär

Vad säger lagstiftningen?

Valpsjuka hos hund är en anmälningspliktig sjukdom (SJVFS 2013:23 Saknr K4). 

Förekomst

Under 1900-talets första hälft var valpsjuka en vanlig dödsorsak hos hund världen över. Utvecklingen av vacciner gjorde det möjligt att kontrollera sjukdomen, och under 1960-talet sågs en dramatiskt minskad sjukdomsförekomst. I Sverige är kliniska fall av valpsjuka hos hund för närvarande ovanligt tack vare en utbredd kontinuerlig vaccinering. Under åren 1997–2014 har ett drygt dussin fall hos hund rapporterats. En viss underrapportering kan förväntas.

Agens och smittvägar

Valpsjuka orsakas av Canine distemper virus (CDV), ett morbillivirus i paramyxoviridae familjen. CDV är ett RNA virus.

CDV infekterar även en rad andra djurslag inkluderande zooparksdjur, vilt, marina däggdjur och farmade pälsdjur. Hundar är viktiga för upprätthållande av smitta och icke immuna hundar utgör en smittrisk för ett antal andra djurslag. Stora kattdjur som lejon, leoparder och tigrar kan utveckla mycket allvarlig sjukdom. CDV-orsakad sjukdom förväntas dock inte hos tamkatter.

CDV sprids främst genom direktkontakt med, och via aerosol eller droppsmitta från, akut infekterade hundar. Den smittförande hunden kan vara subklinisk smittbärare eller endast uppvisa diffusa symtom såsom vid kennelhosta, vilket försvårar diagnos och smittspårning. Hundar som enbart uppvisar neurologiska symtom kan också vara smittförande. Utsöndring av virus sker i alla kroppssekretioner i upp till 90 dagar efter infektionstillfället. Ofta är dock utsöndringsperioden betydligt kortare, till exempel ett par veckor.

Viruset inaktiveras av UV-strålning, värme och torka och det överlever inte så länge i rumstemperatur, dock minst 3 timmar vid 20ºC och minst 1 timme vid 37ºC i vävnadsrester. I varmare klimat kvarstår virus inte länge i till exempel en kennelmiljö om alla hundarna avlägsnas samtidigt. Viruset klarar sig dock betydligt länge i kallare klimat; i en omgivningstemperatur på 0-4ºC kan det överleva i upp till några veckor i omgivningen och i frysgrader ännu längre, man vet att det vid -65 ºC överlever i minst 7 år.

Ett flertal vanligt förekommande desinfektionsmedel har god avdödande effekt på CDV. Viruset har ett lipoproteinhölje vilket gör det extra känsligt för fettlösande preparat. Rengöring skall utföras innan desinfektionsmedel används.

Zoonosaspekt

CDV är inte ett zoonotiskt virus.

Patogenes och kliniska symtom

Vid valpsjuka ses symtom framförallt till följd av virusorsakade skador i CNS-vävnad och i luftvägsepitel samt som en följd av den immunosuppression CDV-infektionen ger upphov till; sekundära infektioner.

Allvarlig, generaliserad valpsjuka med eller utan CNS symtom med hög mortalitet ses framförallt i åldersspannet tre till sex månaders ålder; det vill säga hos valpar från och med att ett maternal antikroppsskydd försvinner. Hos vuxna hundar ses ofta endast milda övre luftvägssymtom, feber och nedsatt aptit, och andelen subkliniska CDV infektioner kan vara så hög som 50 procent.

Vid klassiska fall av valpsjuka ses vanligen konjunktivit som ett första symtom, följt av en torr hosta. Hostan övergår till att bli våt och produktiv, ögonsekretet blir mukopurulent och rhinit utvecklas. Krustigt exsudat kan ses runt ögon och nos. Pneumoni utvecklas, och ofta ses hög feber (över 40ºC) tillsammans med ett nedsatt allmäntillstånd och anorexi. De respiratoriska symtomen kan följas av gastrointestinala symtom. Olika sekundära infektioner tillstöter ofta. Akuta dödsfall ses, men med adekvat understödjande behandling är prognosen i ofta god.

CNS-symtom till följd av virusorsakad encefalit (multifokala eller diffust utbredda skador) kan  utvecklas samtidigt som andra symtom, men ses vanligen en till tre veckor efter tillfrisknande från systemisk sjukdom. I vissa fall ses de först veckor eller månader senare, men det är mindre vanligt. CNS symtom också kan också uppträda som enda tecken på att en infektion föreligger/har förelegat, det vill säga utan att några andra symtom setts. Det går inte att förutse vilka hundar som kommer utveckla neurologiska symtom. Oavsett om CNS symtomen ses akut eller om de är kroniska är de vanligen progressiva, med eller utan en period av tillfällig förbättring.

Hyperestesi och nackstelhet kan ses som en följd av meningial inflammation. Vanligen dominerar dock symtom som kramper, cerebellära och vestibulära symtom, ataxi, pares, paralys och myoclonus (det vill säga, ofrivilliga muskelryckningar). Myoclonus är relativt specifikt för CDV-infektion, men inte patognomoniskt – de kan uppstå även till följd av andra inflammatoriska tillstånd i CNS. Rytmiska kontraktioner ses vanligen när hunden sover. De kan vara begränsade till en muskelgrupp eller vara utbredda och omöjliggöra ett normalt hundliv även hos hundar där inga andra neurologiska symtom ses.

Okulära skador som uveit, optisk neurit och retinal nekros kan utvecklas. Optisk neurit kan leda till plötslig blindhet, med dilaterade pupiller. Hos en del hundar utvecklas retinal atrofi och ärrbildning med ett karakteristiskt utseende för en genomgången CDV-infektion (så kallade ”gold medallion signs”).

Hyperkeratos av nasala planum och trampdynor ses ofta tre till sex veckor efter infektionstillfälle. Detta symtom är en god diagnostisk indikator, liksom den emaljhypoplasi som ofta ses om smittan skett innan permanenta tänder hunnit utvecklas. Beroende på i vilket stadium tandutvecklingen är när valpen drabbas av infektionen kan också andra skador, till exempel oligodonti och partiell tanderuption ses. Andra grava infektionstillstånd med hög feber under tandutvecklingsperioden (som regel före fyra månaders ålder) kan också ge upphov till tandskador, det vill säga påvisande av emaljhypoplasi är inte patognomoniskt för CDV-infektion.

Transplacental infektion av foster leder till abort, dödfödda och/eller svagfödda valpar.

Diagnos

  • Påvisande av virus
    Påvisande av viruset är optimalt för fastställande av diagnos. Påvisande av virus kan ske genom PCR undersökning, eller genom påvisande av virala antigen med hjälp av till exempel immunofluorescens. CDV är ett svårodlat virus och odling utförs därför sällan.
    Gnugga med provtagningspinne (”skrapprov”) så att material kommer med, gärna med ”flockad” provtagningspinne i plast/plastliknande material från konjunktiva och tonsiller. Skrapprov kan användas för båda typerna av undersökningar. För PCR kan också urin- och blodprover skickas för analys. Cerebrospinal vätska och andra kroppsvätskor (inkluderande till exempel bronkialsköljnings prov) kan undersökas med PCR, men sensitiviteten kan vara lägre än för de andra provmaterialen.
    Sensitiviteten för de olika provtagningsmaterialen och undersökningsmetoderna är inte helt klarlagd, men ett negativt provsvar kan inte användas för att utesluta att en CDV-infektion föreligger. Prover skall oavsett tas så tidigt som möjligt i sjukdomsförloppet.
    En kombination med andra testmetoder; provmaterial (se nedan) rekommenderas.
  • Vävnadsbiopsier
    Immunofluorescens metoder kan liksom PCR användas för att påvisa virus i vävnadsprover (biopsier) - om hundens tillstånd tillåter och sådan provtagning är motiverad; tag alltid kontakt med laboratoriet innan uttagande av prover för att klarlägga vilka validerade laboratorieundersökningar (metoder) som finns tillgängliga.
  • Blodprov för påvisande av IgM- och/ eller IgG-antikroppar
    Blodprov för påvisande av IgM- och/ eller IgG-antikroppar tas omedelbart vid misstanke om CDV-infektion. Ett tidigt blodprov möjliggör en parprovsanalys; undersökning om antikroppstitrar stiger. Som vanligt måste man vara säker på att IgM och IgG titrar inte beror på en tidigare infektion eller vaccination, och det är inte alltid lätt att tolka resultatet av de serologiska testerna. Många av de hundar som avlider till följd av CDV utvecklar endast låga antikroppstitrar på grund av immunosuppression.
    Immunosuppression kan även hos mindre gravt sjuka hundar fördröja ett påvisande av titerstegring: i många fall ses inte titerstegringen förrän en längre tid efter tillfrisknande.
    En kombination med andra testmetoder; provmaterial (se ovan) rekommenderas.
  • Obduktion
    Obduktion leder som regel till fastställande av diagnos.
  • Neurologiska symtom
    De hundar som uppvisar neurologiska symtom till följd av en CDV-infektion kan utgöra en speciell diagnostisk utmaning, särskilt när inga andra symtom har noterats, och när smitta skett från en subklinisk bärare eller från omgivningen. Serum titer och CSF-titer kan jämföras; en högre titer i CSF pekar på en CNS-infektion; provet skall inte kontamineras med blod. Tag alltid kontakt med laboratoriet innan uttagande av prover för att klarlägga vilka validerade laboratorieundersökningar (metoder) som finns tillgängliga.

Behandling

Hundar med klinisk sjukdom till följd av infektion CAV-1 behandlas symtomatiskt understödjande efter behov, med kontinuerlig utvärdering av prognos. Grad av neurologiska symtom är vid sidan av överlevnad av den akuta fasen av grav generell sjukdom den viktigaste prognostiska faktorn vid CDV-infektion eftersom de ofta är progressiva, kroniska och icke behandlingsbara.

Profylax

Vaccin mot CAV-1 är definierat som ett basvaccin (core vaccine), det vill säga ett vaccin som bör ges till samtliga hundar i Sverige i SVS vaccinpolicy, se Grundvaccination av hund och katt (pdf) - uppdaterade rekommendationer 2009.

Hittade du informationen du sökte på den här sidan?

  • 5 Perfekt, jag hittade svaret på min fråga
  • 4
  • 3
  • 2
  • 1 Nej, inte alls