Gå direkt till innehåll

Beskällarsjuka (dourine) hos häst

Dourine

Häst

Beskällarsjuka (dourine) är en allvarlig, parasitorsakad könssjukdom hos hästdjur. Sjukdomen har dock aldrig påvisats i Sverige. Hästar får vätskesvullnader i könsorganen, nässelutslag och förlamning. Där sjukdomen är allmänt spridd ses vanligen mildare symtom.

Anmälningspliktig :

Ja

Epizooti :

Nej

Zoonos :

Nej

Förekomst

Vätskesvullnad (ödem) mellan frambenen hos häst med beskällarsjuka (dourine).
Vätskesvullnad (ödem) mellan frambenen hos häst med beskällarsjuka (dourine). Foto: Istituto G.Caporale Teramo, talien

Beskällarsjuka (dourine) kan drabba hästdjur, men har aldrig påvisats i Sverige. Reservoarer är hästar, åsnor och mulor, men även seropositiva (antikroppsbärande) zebror har påvisats. Det är förmodligen den äldsta kända könssjukdomen (veneriska sjukdomen) hos hästdjur och dessutom den enda könssjukdomen hos häst som orsakas av en parasit.

Sjukdomen förekommer enligt OIE (World Organisation for Animal Health) i sydöstra Europa, delar av Afrika, Asien, Ryssland och Sydamerika. Under första världskriget var sjukdomen globalt spridd, men den utrotades i länder som idag tillhör EU, liksom i Nordamerika. Italien hade dock en allvarlig epidemi på 1970-talet, varpå sjukdomen sedermera utrotades igen, tills ett nytt utbrott rapporterades 2011. Det följdes av smittspårning och ett nationellt bekämpningsprogram. Sju olika italienska besättningar befanns positiva.

Symtom

Ödem i bakbenen hos häst med beskällarsjuka (dourine).
Ödem i bakbenen hos häst med beskällarsjuka (dourine). Foto: Istituto G.Caporale Teramo, Italien

Beskällarsjuka är en mycket allvarlig, ofta kronisk sjukdom som kan delas in i tre faser. Den börjar i genitalia (könsorganen) med vätskeansamling, fortsätter med hudförändringar och slutar med förlamning. Vid nedsatt allmän kondition och andra infektioner kan symtomen förvärras.

  • Vätskeansamling (ödem) och inflammation i yttre könsdelar utvecklas vanligen under en till fyra veckor, men ända upp till sex månader, efter infektion.
  • Hingstar får ödem i penis, pung, förhud och omgivande hud, ibland ända fram till bröstkorgen. En slemmig, varig flytning från urinröret ses också.
  • Ston får ödem i och flytningar från vulva, vilket kan leda till vaginalframfall. Ödemet letar sig vidare till perineum (mellan anus och könsorgan), till juver och framåt längs buken. Ibland kan sår i vagina uppträda. Såren kan ge upphov till opigmenterade ärr (se bild), likt de som ses vid godartad beskällarsjuka (infektion med EHV-3). Kastning kan förekomma.
  • På detta följer, hos både hingst och sto, typiska ringformade, förhöjda hudlesioner som är en till tio centimeter i diameter. Förändringarna påminner om nässelutslag (urtikaria) och ses framförallt på nacke, höftledsområde och nedre delen av buken.
  • Efter en tid kan försämrad koordination, svaghet och ökande förlamning utvecklas. Även halvsidig ansiktsförlamning och slapphet i läpparna förekommer. Det beror på en tilltagande central och/eller perifer degenerativ nervskada med inflammation i blodkärlen (vaskulit) och ödem.
  • Hornhinneinflammation (keratit) och bindhinneinflammation (konjunktivit) ses ofta.
  • Utmärgling, muskelförlust, anemi och feberattacker har beskrivits.
  • Slutligen dör hästen.

Även om hästen överlever kan nedsatt kondition, muskelatrofi och utmärgling göra att djuret måste avlivas.

Smittämne (agens)

Opigmenterade ärr i vulvaområdet hos sto med beskällarsjuka (dourine).
Opigmenterade ärr i vulvaområdet hos sto med beskällarsjuka (dourine). Foto: Istituto G.Caporale Teramo, Italien

Beskällarsjuka orsakas av en parasit, Trypanosoma equiperdum, en protozo som hör till subgenus Trypanozoon. Det är svårt att skilja T. equiperdum från en annan trypanosom, T. evansi, som ger sjukdomen surra. Molekylära studier från senare tid visar att T. equiperdum troligen är en subtyp av T. evansi.

Subgenus Trypanozoon innefattar även de tre underarterna av Trypanosoma brucei (Trypanosoma brucei brucei, T. brucei gambiense, T. brucei rhodesiense). Underarten brucei kan orsaka sjukdomen nagana hos husdjur, medan underarterna rhodesiense och gambiense kan ge sömnsjuka hos människor.

Smittvägar

Beskällarsjuka är den enda trypanosomsjukdom som överförs vid betäckning, alla andra är vektorburna och överförs med insekter. Smittan kan även spridas via artificiell insemination med infekterad sperma. Därför ses infektionen i regel endast hos vuxna, sexuellt intakta djur. Parasiten överlever inte utanför värddjuret. Överföring från hingst till sto är vanligast, men ston kan också smitta hingstar. Föl kan smittas av infekterade ston. Parasiterna kan försvinna från könsorganen i veckor till månader, oftare i sena skeden av sjukdomen, och då är djuren inte smittsamma. Hästar dör oftast av infektionen, medan åsnor och mulor är mer resistenta och kan bli symtomlösa smittbärare. 

Patogenes

Hur parasiterna orsakar sjukdom är dåligt känt. Man vet att parasiterna kan undvika immunförsvaret och påverka det genom att tillfälligt förändra glykoproteiner som sitter på parasitens yttre delar. Olika stammar av parasiterna har också varierande förmåga att orsaka sjukdom.

Diagnos

Parasiten Trypanosoma equiperdum, mikroskopvy.
Parasiten Trypanosoma equiperdum, mikroskopvy. Foto: Istituto G.Caporale Teramo, Italien

Kliniska symtom vid beskällarsjuka kan vara mycket typiska. I de fall symtomen är mer diffusa, samt hos kontaktdjur och andra riskgrupper krävs laboratorieanalyser för diagnos. Eftersom få parasiter finns i vävnad och endast under en kort period i blod är diagnostiken en utmaning.

Hos infekterade djur kan antikroppar påvisas i serum. Korsreaktioner med antikroppar mot andra trypanosomer förekommer dock. Vid internationell handel med hästdjur krävs komplementbindingstest (CFT) enligt OIE. CFT används även framgångsrikt vid bekämpningsprogram. Det finns också andra antikroppspåvisande tester, som exempel IFA, ELISA och AGID.

Det är ofta svårt att påvisa trypanosomer i kroppsvätskor från sjuka djur. I akut skede kan parasiterna ibland påvisas genom mikroskopering av utstryk från könsorganen, alternativt i aspirat från hudlesioner eller blod.

Påvisande av parasitens DNA med hjälp av PCR från blod, kroppsvätskor eller vävnad har också beskrivits.

Differentialdiagnoser till beskällarsjuka (dourine) bland sjukdomar som förekommer i Sverige skulle kunna vara godartad beskällarsjuka (EHV-3), CEM, mjältbrand, ekvin virusarterit, anasarka samt andra tillstånd som leder till ödem eller utmärgling. Bland sjukdomar som förekommer i andra länder även ekvin infektiös anemi, surra och nagana. Nagana är en afrikansk benämning på en sjukdom orsakad av olika trypanosomer hos flera olika djurslag. Se mer länk

Provtagning

Serologisk analys (antikroppstest) efterfrågas exempelvis vid import av hästdjur till Sverige från vissa länder och vid export från Sverige när införsellandet så kräver.  För sådant antikroppstest tas blodprov i serumrör.

Prov för mikroskopi och PCR är i dagsläget inte aktuellt i Sverige.

Behandling

På grund av den dåliga prognosen och att det dessutom inte finns något effektivt preparat mot sjukdomen är behandling inte aktuell. Det är därför viktigt att inte introducera sjukdomen till Sverige.

Isolering

Om en svensk häst skulle befinnas ha beskällarsjuka skulle den sannolikt isoleras, och all avelsaktivitet (betäckning, teasing, samling av sperma) och in- och uttransport av hästar skulle stoppas, tills smittrisken var bekräftat över. Andra hästar som haft sexuell kontakt med den infekterade skulle behöva isoleras och testas.

Stallrengöring och desinfektion

Parasiten överlever inte i miljön utanför värddjuret, vilket gör att desinfektion av stallmiljön inte krävs.

Profylax (förebyggande behandling)

Det finns inget vaccin mot beskällarsjuka. Hästar från områden där sjukdomen finns ska isoleras och testas negativt för antikroppar mot T. equiperdum med blodprov innan de används för avel. Betäckning eller semin med infekterade ston eller hingstar ska inte tillåtas. Även kastrerade handjur kan överföra infektionen vid försök till betäckning.

Prognos

Prognosen är mycket dålig. Dödlighet av sjukdomen i Europa anges till 50-75 procent av drabbade, medan det finns mildare former i områden där sjukdomen är vanligare och då överlever fler smittade hästar. Att mildare former förekommer sägs bero på att olika stammar av parasiterna har varierande förmåga att framkalla sjukdom. Många överlevande, kroniskt infekterade hästar avlivas ändå då de är en smittrisk och/eller av djurskyddsskäl.

Zoonosaspekt

Ingen känd risk för människor.

Vad säger lagstiftningen?

Sjukdomen är anmälningspliktig och regleras i Jordbruksverkets föreskrifter om anmälningspliktiga djursjukdomar (SJVFS 2012:24, K4). För import från land utanför EU (så kallat tredje land) är det Jordbruksverket som kan ge information huruvida test för dourine (och andra sjukdomar) krävs. Vid export till tredje land är det mottagarlandet som ställer krav på vad som ska vara testat innan de tillåter inträde.

Hitta på denna sida