Harpest (tularemi)
Tularemi
Harpest (Tularemi) orsakas av bakterien Francisella tularensis. Den drabbar bland de vilda djuren, främst harar och gnagare. Kan även drabba människa.
Anmälningspliktig :
Ja
Epizooti :
Nej
Zoonos :
Ja
Ordförklaring
Sjukdomsinformation
Orsak: Bakterien Francisella tularensis
Arter: Skogshare, fälthare, smågnagare, övriga gnagare, samt andra däggdjur, fåglar.
Spridning: Framförallt via mygg, även vid direktkontakt med smittade djur, infekterad föda, vatten eller dammpartiklar.
Utbredning: Skandinavien, Europa, Asien, Nordamerika.
Årstidsförekomst: Vanligast under augusti–november.
En av de mest uppmärksammade sjukdomarna hos hare är harpest eller tularemi som den också kallas efter Tulare County i Kalifornien, där den upptäcktes 1911. Sjukdomen orsakas av en bakterie - Francisella tularensis. Harpest förekommer i dagsläget i större delen av Sverige, med undantag för de allra sydligaste delarna.
Förekomst och utbredning
Sjukdomen drabbar framför allt gnagare och harar, vilka verkar vara känsligast för infektionen, men förekommer sporadiskt hos flera andra djurarter. Den finns rapporterad hos mer än 300 olika arter inkluderande fiskar, groddjur, reptiler, fåglar, däggdjur och olika typer av leddjur (insekter, spindlar med flera). I Sverige är den diagnostiserad på skogshare, fälthare, kanin, bisam, lämmel, ekorre, smågnagare, korp, fjällvråk och slaguggla.
Bland de vilda djuren ses harpest i Sverige oftast hos skogsharar, fältharar och smågnagare, vilka verkar ha hög känslighet för sjukdomen. Djur som är känsliga för harpest insjuknar en eller ett par dagar efter att de smittats. Infektionen leder ofta till en allmän blodförgiftning och vid obduktion av det döda djuret ser man framför allt vita härdar (nekroser, det vill säga vävnadsdöd) i lever, mjälte och benmärg.
Smittvägar
Smittsamheten är mycket hög och sjukdomen kan också drabba människor. Den vanligaste infektionsvägen för människor är via bett av infekterade myggor, men infektion kan även ske via till exempel fästingar, genom direktkontakt med infekterade gnagare och harar, eller genom att man äter infekterat kött eller dricker smittat vatten. Eftersom myggor är de vanligaste smittspridarna i norra Sverige uppträder sjukdomen där främst under sensommar och tidig höst. När frosten kommer och myggorna försvinner, avtar också harpesten. Människor som infekteras via huden, till exempel via myggstick, får efter ett par dagar en lokal ansvällning (böld) på infektionsstället. Bölden kan brista och töms då på var. Senare svullnar den närmaste lymfknutan upp och även denna kan brista. Infektionen leder i allmänhet till hög feber och allmänpåverkan. Människor som misstänker att de smittats av harpest bör söka läkare för att få antibiotika. Genomgången sjukdom hos människa ger långvarig immunitet.
Det finns inga restriktioner i dagsläget. De allmänna råden är att vid urtag alltid använda handskar och att om man inte är van att använda kniv rekommenderas att man har brynjehandske eller liknande stickskydd. Harpest har ett snabbt förlopp när haren för sjukdomen så det går fort från att de drabbas av sjukdomen tills de dör. Därmed är det osannolikt att en hare som skjuts efter ett fullt drev med hund skulle vara sjuk i harpest, även om det inte kan helt uteslutas. Om man vid urtag ser en stor mjälte och/eller vita prickar i levern ska man inte öppna mer utan stoppa haren i en påse för att senare skicka in haren på analys på SVA. Kontakta då viltsektionen. Sedan ska man, om man öppnat en hare med misstänkt harpest, tvätta händerna noga och rengöra slaktkniv ordentligt, gärna avsluta med sprit eller annan desinfektionsmedel.
Om någon i jaktlaget som är nedsatt i sitt immunförsvar bör dessa personer inte hantera harar där man inte kan utesluta harpest.
Vid fler frågor är du även välkommen att ringa viltsektionen.
