Allmänt om sjukdomen
Avmagringssjuka hos hjortdjur kallas även Chronic wasting disease, CWD. CWD orsakas av prioner som är infektiösa protein. Prioner framkallar en förändring av kroppseget normalt prionprotein, vilka i sin tur förändras till onedbrytbara prioner. Dessa prioner ansamlas i hjärnan och leder med tiden till hjärnskador vilket ger neurologiska störningar och slutligen alltid leder till döden. De förändrade prionerna kan sedan infektera andra djur och på så sätt kan sjukdomen spridas vidare. Det finns dock tecken som tyder på att den variant av CWD som hittats hos äldre älgar inte smittar, eller har begränsad smittsamhet. Dessa fall kan eventuellt ha uppkommit spontant, utan att djuren fått i sig smittämnet från omgivningen.
Sjukdomen kan smitta vid direktkontakt mellan djur, men även indirekt genom att sjuka djur utsöndrar smittämnet i saliv, urin och avföring som sedan förorenar foder, vatten och jord. Smittämnet är mycket motståndskraftigt och kan överleva lång tid i miljön.
Störst risk för spridning är då smittade djur vandrar eller förflyttas, men CWD kan även spridas genom förflyttning av djurkroppar och slaktavfall från infekterade djur och indirekt genom att man får med sig smitta på t.ex. utrustning eller fordon. I de senare fallen handlar det om mindre mängd smittämne och det är därför en lägre risk jämfört med att flytta smittade djur.
Ett eller flera symtom kan förekomma. Det vanligaste är att djuret successivt magrar av. Även beteendestörningar, trötthet, problem med att samordna rörelser, förlamningar, skakningar, ökad salivering samt ökad törst och utsöndring av urin kan förekomma. Symtomen visar sig vanligen när djuret är tre till fyra år gammalt. Symtomen uppkommer till följd av att mer och mer hjärnvävnad långsamt förstörs av prionerna som orsakar sjukdomen. Sjukdomsförloppet varar i veckor till månader, innan djuret slutligen dör. Smittade djur tillfrisknar inte.
Diagnosen ställs genom snabbtester eller mikroskopiska undersökningar av material från hjärna och andra vävnader (t.ex. lymfknutor) från döda djur. Det går också att ta biopsier (små vävnadsbitar, t.ex. lymfkörtelvävnad från ändtarmen eller svalget) från levande djur och undersöka för CWD. Men biopsiprovtagning är ett ingrepp som kräver hantering eller sövning av djuret, vilket av djurskyddsskäl inte lämpar sig för övervakning i stor skala. Generellt sett bär djuren på smittan under lång tid och det är inte säkert att testerna upptäcker infektionen i ett tidigt stadium. Det är därför inte möjligt att testa ett levande djur och helt säkert säga att det är fritt från smitta.
Sjukdomen CWD beskrevs för första gången på en åsnehjort (Odocoileus hemionus) på en forskningsstation i USA 1967. Hur sjukdomen uppkom är okänt. Från andra arter, inklusive människa, vet vi att vissa varianter av prionsjukdomar verkar kunna uppkomma spontant.
Med undantag för experimentella infektioner har CWD hitintills bara påvisats hos hjortdjur (ren, älg och olika hjortarter).
Det finns inga kända fall av sjukdom hos människa som skulle kunna kopplas till CWD. Av försiktighetsskäl bör man inte äta kött från konstaterat smittade djur.
Sjukdomen har lång inkubationstid, minst ett år. I Nordamerika är de drabbade hjortdjuren oftast mellan tre och fem år, dvs. yngre vuxna djur.
I dagsläget har dovvilt endast experimentellt infekterats med CWD. Undersökningen tyder på att dovvilt har en lägre mottaglighet för CWD än vad andra hjortdjur har. Med anledning av detta ska kronvilt men inte dovvilt undersökas i den EU-reglerade övervakningen av CWD. SVA undersöker dock även dovvilt när det gäller misstänkta kliniska fall av CWD, både i hägn och hos frilevande hjortdjur.
Vid ett påvisat fall av avmagringssjuka i Sverige trappas provtagningen upp i det aktuella området. Detta för att kartlägga förekomsten ytterligare och utifrån lägesbilden fatta beslut om vilka åtgärder som är möjliga och relevanta för att bekämpa, begränsa spridning eller försöka hålla förekomsten av sjukdomen låg.
I Nordamerika har sjukdomen, sedan den påvisades för första gången på 1960-talet, ökat i förekomst och utbredning. I vissa områden har den redan haft en negativ effekt på hjortdjurspopulationerna och hittills har man bara sett början på långsiktiga, negativa konsekvenserna av sjukdomen.
Sjukdomen har förutsättningar för att negativt påverka svenska hjortdjursstammar, i vilken omfattning vet vi ännu inte. Men det kan bli nödvändigt med förändringar i viltförvaltningen, däribland även jakten, för att minimera spridning och motverka sjukdomens långsiktiga negativa effekter.
Om provtagning
Läs mer här om Skicka in prov.
På karta över CWD/avmagringssjuka kan du se alla undersökta viltlevande hjortdjur sedan 2016.
Hägnat vilt och ren finns inte med på karta på grund av att det finns en djurägare och uppdragssekretess, men de finns i tabellform.
Smittade kroppar och eventuella slaktrester bör om möjligt destrueras (helst genom förbränning) eftersom de utgör en möjlig smittkälla. Därför är det bra att hålla reda på slaktavfall samt var i markerna rester av provtagna djur finns för att de ska kunna omhändertas vid ett positivt provsvar.
Om jakt
Ja, det kan man. Det går bra att äta kött från älg, rådjur, hjortar och ren precis som vanligt. Men man ska inte äta kött från djur som är eller som misstänks vara smittade med CWD. Om prov har tagits för CWD-analys är rekommendationen att man väntar tills man har fått provsvar innan man äter kött från djuret.
Teoretiskt kan hundar, liksom andra djur och människor, sprida smittan mekaniskt men det finns inga fall beskrivna där hundar blivit sjuka av CWD. Om smittämnet finns i marken eller på hjortdjur man hanterar kan prioner följa med transportfordon, skor och utrustning. Hundar och andra köttätare kan också bära med sig smittan om de äter infekterade kadaver, eftersom smittan passerar genom tarmen och sprids vidare med avföringen. Den största risken för att CWD sprids är dock om smittade hjortdjur vandrar eller flyttas till osmittade områden.
Den största risken för att CWD sprids är om smittade hjortdjur vandrar eller flyttas till osmittade områden, men att flytta djurkroppar utgör också risk. Tänk på att de delar av kroppen som lämnas i skogen lämnas nära den plats där djuret är skjutet. Lägg inte ut delar av en kropp i ett helt annat område (om köttet t.ex. blivit otjänligt efter hängning), utan lämna det då till destruktion. Transportfordon och jaktutrustning såsom skor, kläder m.m. utgör en mindre risk eftersom de endast kan få med sig en mindre mängd smittämne. Man kan göra en grovrengöring när man lämnar området eller när man kommer hem, särskilt om man ska jaga i olika delar av landet. Vid jakt i områden där CWD påvisats bör man vara extra försiktig och rengöra jaktutrustning och fordon noggrant innan de återinförs i områden där smittan inte påvisats.
Den som omhändertar kroppar från djur som haft tecken på sjukdom eller hittas döda rekommenderas att bära skyddshandskar, oavsett vilken sjukdom det kan röra sig om.
CWD kan spridas via urin, saliv, avföring och blod, och dessutom från döda kroppar. Därför kan lockmedel som innehåller urin eller andra delar från hjortdjur med CWD sprida smitta. Det är förbjudet att importera lockmedel som innehåller urin från länder utanför EU (inklusive Schweiz och Norge). Det är också förbjudet att tillverka och använda lockmedel som innehåller urin från Norrbottens, Västernorrlands, Västerbottens och Jämtlands län samt Älvdalens, Nordanstigs, Söderhamns och Hudiksvalls kommuner. Detta gäller även området mellan den norsk-finska gränsen och det norsk-finska renstängslet.
Om du har lockmedel som inte är från Sverige och baserade på urin, avföring eller andra delar från djur ska dessa förstöras. Ett sätt är att lägga dessa i de vanliga soporna som går till förbränning.
Att tänka på
CWD lyder under Epizootilagen och vid misstanke om att ett djur har CWD ska detta anmälas. Kontakta SVA (Avdelningen för patologi och viltsjukdomar, telefon 018-67 40 00) om du misstänker att ett hjortdjur smittats av CWD.